”Med Gud in i tankelättjan”

Svenska Kyrkan har utsett en ny ärkebiskop, men diskussionen om vad som bl.a. sades i utfrågningarna inför valet går vidare. Jag har sett någon klaga på att själva valet inte fick så särskilt stor uppmärksamhet, men likväl fortgår den offentliga diskussionen om vad bl.a. den nyvalda ärkebiskopen står för. Det som hänt har bl.a. fått Eva Hamberg, präst och ledamot i SvK:s läronämnd att avgå från sitt uppdrag, avgå som präst och lämna sitt medlemskap i SvK. Jag lyssnade till Eva Hamberg i Fors församlingshem hösten 2010. Så här skrev jag då om det hon hennes analys av SvK. Jag beskriver det som att Hamberg närmast mosade SvK. Tanken om att lämna SvK måste Hamberg rimligtvis ha levt med under en längre tid.

Lena anderssonI söndags använde Lena Andersson, författare och kolumnists i Dagens Nyheter, sitt utrymme till att gå hårt åt den, som hon tycker, dunbolsteraktiga diskussion som pågår i SvK om hur man ska tro om kyrkans bekännelse och bibelns texter. Jag förstår Lena Anderssons kritik som att många företrädare för SvK glider på vad som egentligen gäller. I diskussionen inför ärkebiskopsvalet handlade det bl.a. om, huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör? Flera var inte beredda att ge ett entydigt svar på den frågan. Diskussionen som nu pågår handlar också om hur tvärsäker vi kan vara i vår egen tro i relation till andras tro. En del formulerar det som att vi inte har anledning att sätta en människas tro i motsats till en annans. I ”vågskålen” finns självklart Jesusord som att ”jag är vägen, sanningen och livet”. Hur ska vi hantera den typen av anspråk?  Diskussionen handlar också om det rimliga i att tro på berättelser som handlar om under och exv. jungfrufödelsen. Kan det som till synes ser helt orimligt ut, med trons ögon, vara högst rimligt? Jag tror för egen del att det är möjligt. Jag tror också att Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör. Det ligger ju i själva tron på att Jesus är Guds son. Inte en profet bland andra profeter, utan just Guds son. Det är ju inte minst på den här punkten som kristendomen skiljer ut sig från såväl judendom som islam. Jag har under hösten hört flera företrädare för judendomen presenterat Jesus som vilken rabbin som helst. Att det han sagt inte är något särskilt.  Så varför tänka om Jesus som någon med speciella egenskaper. Jag tänker naturligtvis på ett annat sätt.

Lena Anderssons uttrycker sin kritik bl.a. på det här sättet: ”Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat…De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

Det är som om Lena Andersson är frustrerad över att inte ha trons företrädare i form av teologer i SvK på den plats där hon vill ha dom för att där ifrågasätta deras naiva tro på orimligheter. Det är ungefär samma utgångspunkt som Humanisternas företrädare Christer Sturmark har. Samma frustration över att trons företrädare inte håller sig i det hörn där allt är svart eller vitt och där han kan angripa teologin för att vara fundamentalistisk och närmast intellektuellt ohederlig. Jag vet inte riktigt vad som är meningsfullt med en debatt som denna? Visst är det klatschigt med formuleringar som  ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror”, men hur sant är det? Att säga att de som Lena Andersson går tillrätta med inte tror är naturligtvis inte sant.

Bibelns texter och trons anspråk har i alla tider diskuterats. Så kommer det också att vara. Det finns något sunt med att det får vara så – och också måste vara det. När Lena Andersson bl.a. efterlyser ”en klar tanke” så vet jag inte om hon någonsin kommer att bli tillfreds med vad vi än med trons ord försöker säga om livet och tillvaron. När Lena Andersson menar att ett uttryck som att ”Gud alltid är större” är ett uttryck för tankelättja är det som om att vi i grunden inte alls förstår varandra. Själva tron på Gud är just en tro på att Gud är större än våra bilder och våra försök att förstå vad som är rimligt och sant. Om inte Gud är större än det vi kan förstå och bevisa, vem är då Gud och vad blir det då av tron?

Annonser

2 Responses to ”Med Gud in i tankelättjan”

  1. Tycker du skriver bra och sansat i denna fråga och om denna text som väckt så starka känslor. Jag upplevde inte Anderssons text som primärt en fråga efter självsäkra svar – utan mer som en fråga kring: Vad är kykans lära, har den en lära? Angående ÄB debatten hade det kanske varit bättre om kandidaterna refererade till kyrkans tro – angående det där med Jesus och Muhammed – att säga precis som du uttrycker det ovan att den kristna tron gör anspråk att Jesus var/är Guds son, och att det får olika konsekvenser etcetera, och sedan, i ett andra steg kanske ta in den personliga uppfattningen. Men, det är inte enkelt. Trist blir det dock att Anderssons text liksom bara förlöjligas i det Svenskkyrkliga klimatet – hon är okunnig – .och så får man aldrig något sansat samtal kring dessa frågor. Den som lever får se. Intressant med din länk till Hamberg-kvällen med – jag läste den texten med intresse.

  2. david0123456 skriver:

    Detta med ”Gud är större” har jag svårt att förstå. Ok, Gud är större än vad vi kan förstå, men det innebär inte att vi inte kan veta något alls om Gud. Jesus har ju uppenbarat Fadern för oss. ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: