6:1-metoden eller konsten att vila

18 november 2013

det-hander-nar-du-vilarSå har Tomas Sjödin skrivit en ny bok – ”Det händer när du vilar’”, Libris förlag. Tomas Sjödin har ett sätt att skriva som jag gillar. Resonerande. Ibland överraskande grepp. Ifrågasättande och samtidigt trosvisst. Han skriver med en erfarenhet i det svåra som ger det han skriver ett mått av svärta som gör det på ”riktigt”.

Nu har Tomas Sjödin tagit sig an frågan om vila. Jag vet inte vad man ska tänka om greppet att ta ledigt för att skriva en bok om vila, men det var vad Sjödin gjorde. Han ler också själv åt själva tilltaget.

Det är väl uppenbart att många av oss har tappat bort mycket av förmågan att vila. Den gamla tanke som fanns i att helga vilodagen, är på många sätt som bortrationaliserad ur vår tid och vår tids värderingar. Det är  inte längre så att samhället stänger ner när det blir lördag eftermiddag för att vakna till liv igen när det blir måndag morgon,. Jag kommer ihåg hur min pappa krattade grusgången därhemma framför huset. Det var som en signal att skruva ner på tempot. Det bidrog till att skapa en annan atmosfär åt lördagskvällen och söndagen. Inte för att vi inter gjorde nånting, men tempot blev ett annat.

Tomas Sjödin tar sig an frågan om vilan via dem judiska sabbaten. I den mest ortodoxa varianten är ingången av sabbaten på fredagskvällen närmast att likna vid ett tvärstopp. Från att ha varit i full aktivitet, så gör man närmast ingenting. Man umgås med andra. Den som vill läsa mera om detta, kan med fördel göra det i boken ”Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse”, Söderströms förlag. I boken medverkar bl.a. DN:s tidigare korrespondent i Jerusalem , Lotta Schüllerqvist. Boken beskriver på ett initierat sätt hur man tänker om sabbaten bland ortodoxa judar. Har själv hört om en man som en sabbat blev stoppad i västra Jerusalem och ombads att komma med upp i lägenheten för att sticka en kontakt i väggen. Tomas Sjödin refererar i boken just ett samtal om detta med vad man får och inte får. Vad är poängen med denna restriktiva hållning? Svaret han får i en intervju med en judisk man är att det i och för sig inte är nån stor sak att inte trycka på en, två, tre eller fyra knappar en sabbat, men problemet är när man just börjar kompromissa med reglerna, så tappar man snart själva intentionen. Så därför väljer man att helt avstå från bl.a. detta knapptryckande.

Vilken utgångspunkt vi än väljer, så har vi anledning att fundera mera över hur vi kan återvinna vilan och den rytm i livet som innebär att det inte bara blir arbete. Jag tror på tanken att åtminstone en dag behöver ha en annan karaktär än andra dagar – 6:1-tänket. När Bibeln berättat om hur Gud skapade allt, så handlar den berättelsen också om hur Gud på den sjunde dagen beslöt sig för att vila från skapande. Han tog ett kliv tillbaka och såg på det han gjort under sex dagar, och såg att det var gott. Så tog han ledigt! Inte för att han inte kunde göra mer, men vilan var viktig. Med vår kyrkliga bakgrund kan vi formulera det som att vi behöver vinna tillbaka helgdagstänket. Också i kyrkans värld har söndagen blivit en dag som inte självklart är en särskild dag. Också söndagen är förhandlingsbar och öppnar för egentligen vad som helst. Jag tror vi tappar bort väsentliga inslag i livet på det sättet. Jag tror på tanken att skapa rutiner i livet, dit tanken på att göra söndagen till en gudstjänstdag hör. Vi mår bra av rutiner. Vi mår bra av att möta andra i kyrkan. Vi mår bra av att få mötas en stund en dag i veckan för att låta själen hinna ifatt oss. Jag vet också att allas våra liv inte är sådana, att just söndagen är en ledig dag. Kanske just därför att vi lever i ett samhälle som bidragit till att luckra upp en gemensam rytm i veckan, så har vi anledning att mer bestämt se till att skapa en egen rytm. Så får vi se till att få med oss söndagskänslan in i en tisdag eller fredag.

Jag gillar titeln på Tomas Sjödins bok – att det händer något när vi vilar. Att vila inte självklart är detsamma som att inte göra något alls. Jag tror på vilan som ett sätt att skapa ett sammanhang för tankarna att landa. Precis som vi behöver sova därför att hjärnan behöver tid på sig att landa alla dagens intryck. Eller att lägga händerna i knät, sluta sina ögon och be, därför att det ger oss ett ögonblick att stanna upp. Egentligen borde vi tänka så, att ju mer vi har att göra, desto mer behöver vi finna tid för att ”gå åt sidan” för en stund. Det kan inte vara särskilt smart att ta med sig kaffekoppen till skrivbordet och fortsätta jobba. Jag tror på kafferasterna som en sorts inbyggd liten ”sabbat” i vår arbetsdag. Att lägga arbetet åt sidan för att, för en stund, umgås med dom man arbetar med. Då det inte är jobbprat som gäller. Ja, nog har vi anledning att fundera över hur vi ordnar det i livet för at bl.a. hitta en rytm mellan arbete och vila. Lätt sagt – svårt gjort. Kanske. Likväl en utmaning. Ett annat sätt att uttrycka det, är att säga att vi behöver öva oss på att också säga nej. Inte bara ja. Förmår vi aldrig att säga nej till en del, blir våra ja till slut inte särskilt meningsfulla.

Några citat ur boken:

”…öva sig i att säga nej, öva sig i att inte bara fylla på. För att vinna det liv man djupast sett längtar efter måste man vara beredd att förlora andra tänkbara liv”.

”Vilan är inte till för ytterligare skapande. Den är till för att återskapa oss”.

”Min tes är att en dag i veckan gör något med de andra dagarna”.

”Vilan hjälper oss att skilja allt som kan göras från vad som ska göras”.

”Rastlösheten är en kortdistansare som ör relativt lätt att besegra om man utmanar den på längre distanser”.

”Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är bonus”.

Annonser

Gud är större än våra föreställningar av Gud på samma sätt som Lena Andersson är större än våra bilder av henne.

04 november 2013

CIMG4974I en mening är det spännande att den debatt som drogs igång i anslutning till ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan om hur vi bl.a. beskriver Gud, går vidare. Visst är det spännande att de stora tidningarnas debattsidor också får ägnas åt det som är trons frågor.

I Dagens Nyheter för kolumnisten Lena Andersson och teologen Ann Heberlein en slags debatt om Gud. Jag tänker – ”en slags debatt” – för jag vet inte riktigt om debatten längre är meningsfull. Ann Heberlein avslutade sitt förra inlägg den 25 oktober med det som för teologin och tron är en självklarhet att ”Gud är större än våra föreställningar”. Detta får nu Lena Andersson att gå igång i ett svar den 31 oktober. Att mena att ”Gud är större än våra föreställningar” är för Lena Andersson ett helt meningslöst påstående. Bara luft. I Lena Anderssons värld kan det heller inte bli något annat då Gud är ett påhitt. Något skapat bland annat vi skapar. Punkt. Gud kan aldrig bli något annat än ett bildspråk, en myt eller en känsla. Inget mer.

I trons värld är just påståendet att ”Gud är större än våra föreställningar”  något av en grundbult. Utgångspunkten i Bibelns berättelser är att ingen sett Gud. Gud kan erfaras men inte ses i en yttre mening. När vi frågar efter vem Gud är svarar Bibeln att vi ska ta reda på vem Jesus är. Det är klart att Gud är större än våra föreställningar, på samma sätt som Lena Andersson är mer och större än mina föreställningar om vem hon är. Självklart. Vem kan veta vem Lena Andersson är och mena att man har hela svaret på den frågan? Förmodligen inte ens Lena Andersson själv? Också Lena Andersson har i sig och sin personlighet drag och uttryck som inte låter sig rationellt förklaras och  bevisas. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det är ju detta som gör oss till de spännande människor vi är. Komplexa och motsägelsefulla.

Jag vet inte riktigt vad Lena Andersson tänker sig diskutera vidare, när det inte får handla om tro. ”Kyrkan dras med ett kunskapsfientligt arv, förklätt till ödmjukhet. Det befästs varje gång prästerna inpräntar hur liten mäniskan är, ett barn inför Gud”. Det är som om Lena Andersson inte kan underordna sig något annat än det besked vi får när vi lägger något på en våg, mäter det eller lägger det under ett mikroskop. Inget annat än det man kan få Nobelpris för. Inget kan eller får vara större än våra mänskliga förmågor. Jag kan inte riktigt se det meningsfulla i att ställa det ena mot det andra. Som att ett barn inte har något värde eller något att bidra med. Som att något mänskligt går förlorat när vi relaterar det till något gudomligt. Som att perspektivet på livet och vad det är att leva blir mindre.

I en mening uppskattar jag Lena Anderssons tydlighet. Dock vet jag inte vad samtalet ska handla om härnäst.