”Goddag yxskaft”, Roland Utbult

21 juni 2013

Gunilla CarlssonBiståndsministern Gunilla Carlsson har en märklig förmåga att skapa diskussion kring sitt fögderi. Under den sista veckan har bl.a. Bo Forsberg från DIAKONIA debatterat med Gunilla Carlsson om framtagandet av en ny s.k. biståndsplattform. Regeringen har inte tyckt det vara särskilt angeläget att föra en dialog med de biståndsorganisationer som lever allra närmast de människor som är i behov av internationellt bistånd. Gunilla Carlsson betraktar dessa organisationer som särintressen, som enbart talar i egen sak. Hon och regeringen vet bäst.

I sin ambition att granska och ifrågasätta, har turen kommit till den del av biståndet som går till den palestinska myndigheten. Det är klart att vi ska veta att det bistånd som ges för ett särskilt ändamål används så som det sagts. Så långt är det OK. Det som gör det hela ytterst märkligt är skälen som Gunilla Carlsson anger, nämligen palestiniernas ovilja att sätta sig vid förhandlingsbordet tillsammans med företrädare för staten Israel. Gunilla Carlsson har uppenbarligen tappat tålamodet och tänker använda svenskt bistånd som en typ av politikiskt påtryckningsmedel.

Roland UtbultNu rycker KD-riksdagsmannen Roland Utbult ut till Gunilla Carlssons försvar, och han gör det i en debattartikel i tidningen DAGEN. Det är i sanning en sällsam läsning. När jag på 1980-talet var förbundssekreterare i SMU och hade som en av mina uppgifter att bevaka hur riksdag och regering hanterade frågor som låg SMU varmt om hjärtat, så lärde jag mig hur lobbygrupper skrev motioner som man la framför riksdagsledamöter och bad dom att skriva under. Jag kommer ihåg ett exempel på hur en riksdagsledamot inte hade en aning om vad hon skrivit under, när jag började ställa frågor om hur hon tänkte. Så tänker jag: vem har skrivit det Roland Utbult nu låter publicera i DAGEN. Jag vill inte tro Roland Utbult om att vara så oinformerad och så komplett ensidig såsom detta är skrivet. Så oinformerad kan och får inte en riksdagsledamot vara.

Roland Utbult skriver: ”Israeler och palestinier ska kunna leva sida vid sida i fred med demokrati och mänskliga rättigheter. Men det måste finnas en vilja från båda sidor. Palestinierna har lämnat förhandlingarna och ställer orealistiska krav för att återgå. Världssamfundet har dock yrkat på en återgång till förhandlingar utan förhandsvillkor. Är ekonomisk press enda sättet att få den palestinska myndigheten till förhandlingsbordet?” Sanningen är att de ”orealistiska krav” som de palestinska förhandlarna ställt är att Israel ska stoppa utbyggnaden av bosättningar. Det palestiniernas ber om är inte att Israel ska flytta ur redan existerande bosättningar men sluta bygga ut och bygga nya. ”Grejen” är ju att det hela handlar om att överhuvud taget ha något att förhandla om. Vad ska man förhandla om, om Israel samtidigt som man sitter i ändlösa förhandlingar bygger ut sina bosättningar och allt mindre återstår av mark för den palestinska befolkningen. Detta blir inget annat än en lek, och jag förstår att palestinierna inte vill delta i den leken. Är detta så orimligt Roland Utbult? Är det inte i själva verket ett högst rimligt krav.

CIMG0986Roland Utbult skriver: ”Det största hindret till fred mellan israeler och palestinier är avsaknaden av fredstanken i de palestinska skolorna”. Roland Utbult gör i sin debattartikel inte ett enda litet försök att förstå hela sammanhanget. Det är som att referera en fotbollsmatch och bara ha något at säga om det som händer på ena planhalvan. Som om det som sker på den andra planhalvan inte har någon betydelse för hur matchen utvecklas. Tror Roland Utbult verkligen på sitt eget sätt att argumentera. Att det som händer i de palestinska skolorna skulle vara roten till allt ont? Inte ett ord, inte ens en antydning, om bosättningar, om muren som exv. slingrar sig runt Betlehem och gör staden till ett enda stort fängelse. Inget om synen på hur rättssystemet skiljer på vad som är rätt och fel beroende på om man är israel eller palestinier. Inget om den orättvisa som gäller i hur de begränsade vattenresurserna fördelas. Inget, överhuvudtaget inget, om det som är grunden för konflikten i den här delen av världen. Är det verkligen så att Roland Utbult inget vet eller är det så att det inte gör sig med den agenda med vilken Utbult argumenterar. Som om att inget finns att säga till Israels ansvariga politiker i den här frågan. Som att dessa inte har något ansvar för att inget händer. Nej, ta från dom som redan är hårt beskurna i sina resurser och tvinga dom att krypa till förhandlingsbordet för att tigga och be om att inte bli helt utplånade. Är det så Roland Utbult vill ha det?

 

Annonser

”Bryt tystnaden!” Vi kan inte längre säga att vi inget vet.

23 april 2013

Bryt-tystnaden_Dana-Golan_loJag är imponerad över det jobb som  DIAKONIA gjort för att skapa uppmärksamhet kring besöket av organisationen ”Breaking the silence” och Dana Golan, organisationen Breaking the Silence verkställande chef fram till i januari i år. Snart sagt varje större nyhetsredaktion har gjort inslag kring organisationen och den nyutkomna boken på svenska med vittnersbörd från israeliska soldater. På svenska heter boken ”Bryt tystnaden – israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena”, Leopard förlag. Jag lyssnadde till Dana Golan i ett möte i Stockholm i förra veckan.

Lyssna bl.a. till inslaget i dagens P1 här.

”Breaking the silence” kom till i början av 2000-talet efter det att ett sextiotal krigsveteraner valt att ta bladet från munnen och berättade om vad som verkligen hänt i Hebron och den ockupoerade Västbanken. Boken är en plågsam läsning av 145 vittnesbörd om vad som aldrig var tränkt att komma till allmänhetens kännedom. Befäl och soldater trodde sig kunna gå sin bärsärkagång utan att behöva stå till svars för det man gjort, än mindre behöva ”hängas ut” i det offentliga. Bara detta säger något om hur ruttet systemet varit och är. Som om man menar sig kunna stå över lagar och regler. Det som presenteras i dessa 145 vittnesbörd är egentligen inget annat än en lek – om absurd – men ändå lek. Som en katt och råtta-lek. Där den väl utrustade israleiska armén i sin överlägsenhet kunnat göra precis som man velat – och som man också gjort – för att demonstrera sitt övertag. Och allt detta har fått fortgå med den politiska ledningens gillande. Som att detta varit beställt från högsta ort. Det är svårt att förstå hur något sådant har fått fortgå. Frågan är hur länge det ska fortsätta utan att USA och EU resolut sätter klackarna i backen? Hur länge?

I boken presenteras det ena konkreta vittnesbördet efter det andra. Konkret och fasansfullt  i alla sina detaljer. Det handlar om hur palestinier utsätts för misshandel vid vägspärrarna, får sin egendom konfiskerad, bestraffas kollektivt, får sin rörelsefrihet begränsad med regler som hela tiden ändras. Det ser ut som godtycklighet sker ändå med stor systematik. Utgångspunkten är att varje palestinier, man och kvinna, är misstänkta. Den israeliska armén ser i varje palestinier en presumtiv terrorist. Med den utgångspunkten kan det inte bli på något annat sätt än det som beskrivs i boken.

I boken presenteras inte minst många vittnersbör om hur barn misshandlas. Hur också barn ses som fullfjädrade terrorister. Hur man hunsar runt med barn som vore de trasdockor. Hur ett befäl kan skapa en situation där man lockar fram barn bara för att skjuta sönder deras ben.

CIMG5613”De israeliska myndigheterna beslutat dag för dag vilka varor som kan överföras från en stad till en annan, vilka företag som kan startas, vem som får passera vägspärrarna och säkerhetsbarriärens övergångar, vem som kan skicka sina barn till skolan, vem som kan ta sig till universitetet och vem somn kan få den sjukvård han eller hon behöver. Israel har också beslagtagit tiotusentals palestiniers privata egendom”. Allt sker för att skapa kontroll över i stort sett varje palestinier.

I flera reportage i radio och TV har de företrädare för ”Breaking the silence” som besökt Sverigwe berättat om hur det går till när man mitt i natten stormar in i hus för att, som det heter, leta efter vapen. Hur man föser samman de som bor där och mer eller mindre river hela huset. Som om dessa soldater njuter av att vända upp och ner på ett helt hem och så lämnar det i stort kaos. Som om att man inte fattar vad detta skapar av aggresion hos inte minst alla barn. Som att detta är meningen. Får man ut dom på gatan menar man sig ha skäl att skada eller döda dom. Det som berättas i dessa vittnesbörd går utöver vad som är möjligt att fantisera om. Det är en brutalitet som går utöver mycket av det vi hör om från andra krigshärdar världen över. Och så menar, inte minst många internationella judiska organisationer, att det som sker är så marginellt och så harmlöst att det borde vi lämna därhän. Jag har själv hört det uttryckas på det viset. Varför bry sig när det finns så många andra oroshärdar att uppmärksamma? Så är det helt i sin ordning att en organisation som ”Breaking the silence” fått utstå ”spott och spe” från såväl israelsisk allmänhet som från företrädare för politiken och militären. Man utmålas som förädare som misstänkliggörs. På samma sätt misstänkliggörs de bidrag som bl.a. ”Breaking the silence” får från flera internationella sammanhang. Allt detta i en typ av försök att mörka det som pågår på de ockuperade områdena.

Företrädare för ”Breaking the silence” är tydliga med att ockupationen är roten till allt detta onda. Man är lika tydlig med att denna ockupation inte alls bidrar till att skapa den säkerhet som israeliska politiker och militärer anser sig eftersträva. Ockupationen bidrar snarast till att skapa ett instabilt läge i Israel. Israel skulel förmodligen må väl av att avsluta den nu pågående ockupationen.

Jag hoppas att det kan bli så att den bok som nu kommit ut på svenska ska få bidra till det som är målet för ”Breaking the silence” att ”tvinga oss att se på Israels handlingar med öppna ögon och fråga oss om de motsvarar ett humant och demokratiskt samhälles värderingar”.CIMG5714

Med vetskap om allt det som hänt och fortfarande händer är det en rimlig fråga varför exv. Sveriges regering valt att nästan inte säga något alls om allt detta. Som att man inte vet. Varför går inte Carl Bildt ut och talar om att detta är fullkomligt oacceptabelt. Att Sverige som ett demokratiskt land ifrågasätter det demokratiska i det sätt varpå Israel fortsätter att ockupera land och trotsa resolutioner från bl.a. FN. Hur länge menar den svenska regeringen att detta ska få fortgå? Hur länge menar den svenska regeringen att man med hjälp av bl.a. handelsavtal ska fortsätta bidra till att hålla en regim som denna under armarna? Hur länge? När nu boken ”Bryt tytnaden” är släppt kan ingen säga att vi inget visste. Nu vet vi och har anledning att handla därefter.


Detta är faktiskt inte så svårt att förstå!

14 april 2013

En dryg vecka i Israel och Palestina och man förstår inte mycket. Det är ju så många säger och det är så jag förutsätts säga. Vem är jag att kunna säga nån´ting efter bara några få dagar eller bara några få resor? Vem är jag att kunna säga att nog har jag förstått det kanske viktigaste. Är inte sanningen den att jag inte behöver förstå allt för att förstå det viktigaste?

CIMG5619Det är så här jag tänker efter en ny vecka i Israel och Palestina. Jag tror jag förstår en del. Jag har sett och hört nog mycket för att faktiskt säga att jag förstår. Det svåra är så svårt att det faktiskt är möjligt att se ett mönster i det.

Vad är det vi sett?

Vi har hört om det ointresse, eller den oförmåga, som finns hos det israeliska etablisemanget att ens röra sig i en riktining där man kan se en vilja att göra något åt konflikten med palestinierna. Någon uttryckte det som ”conflict managemant”. Utgångspunkten är inte att lösa utan att snarast underhålla konflikten. Mycket av det som sker är närmast ett spel för gallerierna.

CIMG5717Vi har hört om hur den israeliska staten närmast systematiskt diskriminerar en del av sina innevånare. Hur lagar tillämpas olika. Hur rättigheter inte är rättigheter för alla. Hur palestinier får order att riva sina hus för att marken inte får bebyggas, men hur samma mark snart bebyggs av aggrersiva bosättare med skydd av polis och militär.

Vi har hört om hur splittrad den lilla minoriteten kristna är. Hur kyrkoledare mer ser till sin egen position än föstår att gå samman för att värna det lilla som återstår av ”levande stenar”.

Vi har hört om hur rädlsan styr. Hur ”systemet” gör att människor inte möts. Helt enkelt inte tillåts att mötas,. Hur bilden av den andre byggs upp av stereotyper. Hur den som säger sig vilja lyssna misstänkliggöra.

Vi har hört om hur israelisk polis arresterar 10-11 åringar och låter dom sitta dagar i arrest. Vi har hört om det helvete det är att bli placerad i fängelse. Hur hela ideén är att bryta ner männisor genom att manipulera dag och natt, ljus och mörker, värme och kyla, frukost och middag. Till sist finns inget att hålla sig till. Inget att relatera livet till.

CIMG5722Vi har inte bara hört om, vi har sett, bosättningar som byggs upp som fantastiska städer där inte något tycks saknas, samtidigt som det mest elementära förvägras palestinska grannar. Där vatten är en närmast outsinlig resurs i bosättningarna, så är bristen på vatten det som sätter sin prägel på livet i de palestinska stadsdelarna. Vi har hört om hur palestinerna i östra Jerusalem betalar samma skatt som andra i Jerusalem, men inte får det minsta ut av samhällets service. Hur man säger sig inte våga hämta sopor i de palestinska områdena i östra Jerusalem.

Vi har hört om hur flera tusen barn i östra Jerusalem förvägras att gå i skola därför att Jerusalems stad helt enkelt vägrar bygga skolor så att det finns plats för alla. Vi har sett hur gatubelysningen lyser upp vägarna förbi de små bosättningarna, medan vägen ligger mörklagd i de palestinska kvarteren.

Vi har sett demolerade hus som en gång tillhörde palestinska framiljer. Familjer som egentligen inte haft någon reell chans att skaffa sig byggnadslov. Familjer som får betala vad det kostar att hyra in en bulldozer för att jämna sitt hus med marken.

Vi har sett muren, bitvis 11 meter hög, som skiljer människor från människor.Skiljer barn från skolor. Skiljer bönder från deras olivlundar och åkrar. Vi har sett hur muren slingrar sig fram för att infoga så mycket land och vattenresurser som möjligt.CIMG5613

Vi har hört om godtyckligheten och den ständiga hänvisningen till säkerheten. By ”security resons” så är allt tillåtet. Tycks det. Ingen behöver förklara något. Allt är möjligt med hänvisning till säkerheten.

CIMG5633Vi har sett och hört om allt detta. Vi har också mött människor som talat om sina drömmar och sitt hopp. Människor som bjuder motstånd. Såväl judar som palestinier. Människor som vägrar att bli offer. Som vägrar att gå in i rollen som fiende. Människor som sagt oss att den stora katastrofen vore om man förlorade hoppet. Människor som vatl att lyssna till en annan. Människor som talayt om vikten av att ”gå i varandras skor”. Att se varandra som människor. Männsikor som tänker om det motstånd man gör som att skapa sprickor i muren. Människor som tror på de små stegen som en möjlighet. Problemet är att de är så få och att så många gör så mycket för att göra det svårt som möjligt för de som vill nåpgot annat än ccupationen och bygga bosättningar.

Vi har hört människor – judar som palestinier – som uttalat sig kritiskt till hur länder väljer att ställa sig utanför. Som mest valt att se på. Som Sverige och resten av EU. Som mest talar men sällan visar en vilja att gå från ord till handling. Vi har hört hur man talat om detta som om det borde vara kriminellt.

Ja vi har sett och hört. Självklart inte allt. Inte förstått allt, men tillräckligt. Det vi sett och hört är tillräckligt för att förstå hur ett folk tycks tro att det är möjligt att skapa en framtid på ett annat folks bekostnad. Det vi har sett och hört gör att jag inte tror det är möjligt för Israel att själv kunna lösa sina problem.  Israel måste få hjälp! Jag vet inte om etablisemanget i form av militär och politik ens vill lösa relationen till det paestinska samhället. Jag vet inte ens om politiker och militärer  förstår att i takt med att man dehumaniserar och demioniserar sin motpart, så gör man det närmast omöjligt att komma någonvart i strävan att skapa fred och säkerhet för alla i detta lilla område.

Detta är faktiskt inte så svårt att förstå!


Israelisk f.d. ambassadör: ”Mitt lands själ riskerar att gå förlorad”

14 april 2013

Den 11 april publicerade bl.a. Sydsvenskan en debattartikel av Alon Liel, tidigare diplomat i Israels UD och ambassadör i Sydafrika. Debattartikeln är viktig! Läs den! Alon Liel skriver bl.a.: ”Sanna Israelvänner förstår att Israel inte har någon demokratisk framtid utan en tvåstatslösning och inser att Israels bosättningspolitik utgör ett hot mot densamma”.

CIMG5712Jag gillar hanns sätt att formulera sig som att så här bör sanna Israelvänner tänka. Det blir så ofta just det motsatta, att de som kallar sig Israelvänner är kritiska till alla som kritiserar Israel. Liel gör det så tydligt att det som nu sker i Israel hotar hela den judiska demokratiska staten.

Här följer debattartikeln:

”Häromveckan uppmanade Nederländernas regering landets detaljister att märka produkter från israeliska bosättningar med korrekt ursprung: ”Produkt från israeliska bosättningar” och inte ”Tillverkad i Israel”. Andra EU-länder borde följa Nederländernas exempel. Enligt mitt sätt att se är det en meningsfull och viktig handling i Israels intresse.

Jag föddes i Israel, var officer i israeliska armén, deltog i krig och ägnade nästan trettio år av mitt liv åt landets utrikesrepresentation. Under alla dessa år utövade mitt land, som jag älskar, en omfattande kontroll över miljoner civila palestiniers liv. Jag var en del av statsapparaten som ansvarade för såväl kontrollen som de förklaringar omvärlden fick.

Under de decennier som gått har bosättningarna blivit permanenta och det har allvarligt skadat både den palestinska befolkningens grundläggande rättigheter och utsikterna för fred. Dessutom har demokratin underminerats i det land jag så hängivet tjänat.

Alltsedan jag började mitt arbete i den israeliska statens tjänst, för fyrtio år sedan, har jag trott på idén om en tvåstatslösning. De ockuperade områdena skulle Israel låta ingå i en fredsuppgörelse. Men med tiden blev bosättarna i de palestinska områdena snabbt fler och tvåstatstanken började blekna.

Det scenario som alltmer förefaller vara det enda som återstår är möjligheten att en enad stat uppstår mellan floden Jordan och Medelhavet. För mig har det alltid framstått som en mardröm. Mina föräldrars generation hade inte för avsikt att bygga Israel som en judisk-palestinsk stat. En sådan stat med två nationer skulle få två befolkningar med var sin uppsättning rättigheter. Som Israels ambassadör i Sydafrika fick jag en förstahandsbild av apartheid. Utvecklingen mot en stat kan jag bara se som förkastlig: mitt lands själ riskerar att gå förlorad.

I egenskap av israel som tjänat sitt land som soldat och diplomat uppmanar jag världen att kräva att 1967 års gränsdragning ska ligga till grund för en israelisk-palestinsk uppgörelse.

Israel borde göra det möjligt för palestinierna att fullt ut ta ansvar för sina angelägenheter.

Staten Israel kan ta hand om sin egen säkerhet, men inte 2,5 miljoner palestiniers på Västbanken.

Bara genom att skilja Israel från Västbanken och den arabiska östra delen av Jerusalem kan den judiska staten och Israels demokrati räddas och en fullt utvecklad åtskillnadspolitik, apartheid, undvikas.

Bosättningarna bör under tiden inte vare sig godkännas, normaliseras eller legaliseras. Åtgärder när det gäller märkning av produkter från bosättningarna markerar en avgränsning enligt de gränser som gällde före 1967. De ger också trovärdighet åt det internationella samfundets engagemang för en tvåstatslösning och bidrar till att göra visionen om två stater levande igen. Enligt FN:s speciella sändebud Robert Serry hålls den för närvarande vid liv endast med konstgjorda medel.

Sanna Israelvänner förstår att Israel inte har någon demokratisk framtid utan en tvåstatslösning och inser att Israels bosättningspolitik utgör ett hot mot densamma. De kritiserar med rätta den israeliska regeringen för att den fortsätter med sin politik och begär att den ska ändra inriktning.

Israeler som förstår hur viktig tvåstatslösningen är ur ett existentiellt perspektiv kommer att tacka för initiativ utifrån som bidrar till att den kan uppnås. Den nederländska regeringen kommer att vidta åtgärder för märkning av produkter från bosättningar. De brittiska och danska regeringarna har redan gjort det.

Jag tackar dessa regeringar och hoppas att fler EU-stater snart följer deras exempel”. Alon Liel


Att se också genom andras ögon

29 mars 2013

CIMG1007På måndag – Annadag Påsk – åker jag till Israel och Palestina som resepedasgog för en grupp med deltagare från Stockholm, Göteborg och Esjkilstuna. Resan sker i studeiförbundet BILDA:s regi. Vi har lagt myket tid på att förbereda oss. Vi har tio dagar framför oss med ett intensivt och fullmatat program. Mycket vi vill se och höra om. Många vi ska träffa. Förhoppningsvis en del att förstå. Vi har använt mycket tid för att prata om våra förväntningar. I samband med dessa samtal var det en deltagare som formulerade det som att han vill se också genom andras ögon. Kan det uttryckas bättre? Att inte bara vara upptagen av det egna och de egna iaktageslerna utan också vara uppmärksam på vad andra ser och hör. Det är ju detta vi talar om som folkbildning. Resan är på många sätt också en folkbildningsresa. Vi reser med bl.a. de bibliska berättelserna. Vi vill också se det som är förutsättningarna för den kristna kyrkan i området. Höra om deras sistuation och stora utmaningar. Vi kommer att möta det som också är de stora politiska utmaningarna i området: bosättningarna och den mur som skiljer Israel från Västbanken.

Det är naturligtvis förmätet att tro att en resa på tio dagar ska kunna ge oss så särskilt mycket klarhet i allt detta. Kanske är det rimligare att tänka att upplevelsen bli att allt bara är så mycket mer komplicerat än vad vi först tänkt. Ändå hoppas jag att det vi komemr att se och höra ska bidra till att något mer förstå med vilka förutsättningar mäniskor lever i den här delen av världen.

Vi har i vår förberedelse bla. läst en del i Selam Lagerlöfs ”Jerusalem”. Det är onekligen en ytterst intressant bok när det bl.a. kommer till vad förväntningar kan göra med oss. Selma Lagerlöf berättar om Nås-fararna som drog från Dalarna – från hus och hem – för att fara till det heliga landet. För flera i gruppen blir det rent krisartat att möta ett Israel som på ingen punkt motsvarade deras förväntningar. De fann inga gator av guld och gyllene portar. Det de mötte var torka, damm och elände. Sjukdom och umbäranden. Det finns så mycket i ”Jerusalem” som har bäring också på det som händer i vårt 2000-tal. Läs gärna boken!

CIMG0810Vi landar i Tel Aviv 00.50 på tisdag morgon. Dagen ägnar vi åt Tel Aviv och det moderna Israel. Se´n far vi till Nasaret där vi bor två nätter. Vi ska fara runt i Gallileén. Besöka en kibbutz. Så går resan ner genom Västbanken till Betlehem. Där kommer vi att bo hos Birgittasystrarna – mitt i Betlehems gamla stad. Där ska vi besöka Födelsekyrkan och någon av de tre herdarnas äng i Beit Sahour. Vi ska se vad den 8 meter höga muren gör med Betlehem. Vi ska besöka ett flyktingläger liksom Tent of Nation – ett motståndsfäste mot tämligen aggresiva försök att vräka den palestinska familj som bor där för att bygga en bosättning. Efter ett par dagar i Betlehem tar vi oss in till Jerusalem för några intensiva dagar. Vi ska fira gudstjänst i någon av stan´s kyrkor. Vi ska följa med en judisk organisation som arbetar mot husrivningar. Vi ska också möta föräldrar till såväl judiska som palestinska barn som fått sätta livet till i konflikten. Desa föräldrar samverkar i organisationen Parents Circle. Vi ska vandra nerför Olivberget in på Via Dolorosa till den heliga gravens klyrka. En av våra sista dagar tar vi oss till Döda Havet för en ”flyttur”. Och så en hel del till.

CIMG0986Jag ser fram mot att få åka tillsammans med en grupp och få introducera ett område som upptar så mycket av mitt intresse och engagemang. Jag hoppas på många goda och utmanande möten med människor och miljöer. Möten som ska komma att sätta djupa spår hos gruppen. Möten som blir minnen.

På måndag möts vi för att åka från Arland via Wien. Inte så särskilt bekvämt att landa 00.50. Vi möter den värme vi hitintills inte känt så mycket av i Sverige. Hoppas på en försmak av svensk försommar – kanske t.o.m lite mer än det. Spännande ska det bli. Riktigt spännande!


Vad är det som är så konstigt?

10 mars 2013

IMG_0411_KORRDen kristna tidningen ”Världen idag” publicerar i den här veckans nummer en insändare som ”ondgör” sig över att stödet för Israel har minskat bland många kristna. Resonemanget går ut på att en självklar hållning för en kristen borde vara att stötta Israel och se Israels tillblivelse som en Guds uppfyllelse till det israeliska folket. Den som skrivit insändaren menar att det är ”en stor villfarelse är att kristna vänder sig mot Guds plan med det judiska folket och går världens ärende”. Jag tänker att resonemanget är representativt för den grupp kristna som närmast isolerat läser Bibeln som om inget annat finns att tillföra. Så blind får en bibelläsare intre vara.

Det finns all anledning att hävda Israels rätt till en egen stat och att det israeleiska folket får leva i säkerhet. Frågan är ändå om det Israel som vi närmast dagligen läser om i media är det Israel som fullt ut är det Israel som Bibeln talar om? Är det ena helt likställt med det andra? Är det rimligt att hävda att det moderna Israel i närmast allt är ursäktad för det man driver utifrån bibliska löften? Har inte Israel självt ett ansvar för att leva upp till nå´n typ av biblisk standard för ett gudsfolk? Det var väl utrikesminister Carl Bildt som i ett sammanhang så något i stil med att så mycket av helighet fanns inte att finna i det heliga landet. Nog finns det anledning att problematisera de bibliska berättelserna utifrån det som är dagens verklighet.

Jag kan inte riktigt förstå en kristen hållning som går ut på att ta Israel i försvar i alla lägen, även i en situation då Kristi kyrka och Guds församling är på väg att utplånas av Israel. Det går an att värna kristna och den kristna kyrkan i andra delar av världen där förföljelser är på väg att utplåna kristna gemenskaper, men när det kommer till Israel så gäller inte det. Som om att Gud skulle vara beredd att offra sin kyrka för det judiska fokets rätt till ett land. Jag kan inte se detta som en rimlig hållning. Om det är några som skulle kunna hålla samman en kritisk hållning till Israel med ett försvar för desss självklara rätt att finnas till och samtidigt värna den kyrka som finns i detta heliga land, så borde det vara alla kristna. Vi har alla förutsättningar och skäl att vara tydliga åt flera håll samtidigt.

scscs_kairos_bokomslagJag kan förstå de kristna i Israel och Palerstina som i bl.a. dokumnentet ”KAIROS Palestina” uttrycker det problematiska i dessa teologiska ståndpunkter som i realiteten bidrar till deras egen undergång. Att det är en märklig känsla av att bli närmast förrådd av sina egna bröder och systrar. Jag förstår deras kamp för att finna stöd bland världens kyrkor för sin situation.

Vi har, utifrån också teologiska utgångspunkter, all anledning att vara kritiska till Israel och den politik man driver i Palestina. Vi har all anledning att tala om det för vad det är, nämligern en ockupation. Vi har också all anledning att sluta upp bakom FN:s krav på att Israsel ska lämna dessa ockuperade områden och bidra till att två stater bildas. Det blir en något märklig hållning att se bort från allt detta och tro att man gör Israel en tjänst. Jag kan inte heller se det som insändarskribenten gör det, att detta skulle vara att gå ”världens ärende”. Så världsligt är detta ändå inte. Närmast bibliskt!


Att se enögt och ändå tro att man ser allt

25 februari 2013

Några gånger under året får jag Livets Ords ”Missionsmagasinet”. Inte för att jag har prenumererat, men den k0mmer ändå. Det är mycket Ulf Ekman – om man säger så. Han fyller väl upp rollen som frontfigur i Livets Ord.

Man kan inte annat än säga att Livets Ord är tydlig i vad man drivger i ett antal frågor. Det gäller bl.a. om Israel. Unde flera år har jag följt det man skriver. Under en period hade Livets Ord en bibleksola i Jeerusalem. Den verkar nu vara nedlagd. Under en tid bodde Ulf Ekman med sin fru i Jerusalem. Jag stötte själv på honom där vid ett tillfälle. Nu är familjen Ekman tillbaka i Uppsala.

IMG_0411_KORRDet nya nu är att man under våren inbjuder till en tre månader lång  ”Israel total”- kurs. Man presenterar den som en ”tre månader lång kurs om det bibliska och moderna Israel, på plats i Jerusalem…Vi kommer bland annat besöka arkeologiska laboratorier, Knesset, träffa rabbiner  och samtala med troende soldater, och såklart bada i Döda havet. Det här kommer  bli en upplevelse de sent ska glömma och ge dem en unik förståelse för Israel  och Guds tankar med landet och det judiska folket”. I den tidning jag fått beskriver man målsättningen som att ge en ”väl underbyggd information om Israel…Bibel, historia och nutid, teologi, kyrkans rötter, Mellanösternkonflikten – allt i en kurs”.

Det som är så märkligt, det är att en kyrka och församlingsrörelse som Livets Ord närmast ignorerar de kyrkor och församlingar som finns på plats där man nu kommer att vara i tre månader. Det är ju inte sant att de elever som kommer att vara på plats i Israel kommer att få den totala upplevelse av landet och regionen som man utlovar. Det är som om man tiger om att det finns kristna som kämpar för sin överlevnad och som begränsas i sitt sätt att vara kyrka av Israels occupation av stora delar av västbanken. Kristna som inte tillåts ta sig till sina heliga platser. Det är som om detta inte får plats i Livets Ords bild av den här delen av världen. Som om man tiger så finns det inte. Vad jatg förstår så gäller detta också som en utgångspunkt för de resor som Livets Ord arrangerar i Israel. En sådan resa ska genomföras under en vecka i juni.

Nån typ av ”nyckel” för att förstå den hållning som den Livets Ord har är väl den beskrivning som en av de ansvariga ger att ”än i dag – med kritiska medier som använder en standard för Israel och en annan för alla andra nationer, med politiker som är mer upptagna av storpolitisk hänsyn än vad som är rätt och sant, med människorättsorganisationer som ensidigt kritiserar Israel utan hänsyn till terrorism mot judar, och med kristna som fördömer Israel och menar att judarnas roll är överspelad – så fortsätter angreppen mot det judiska folket”. Jag vet ju att det är så här som Livets Ord tänker. Som att ingen annan egentligen föestår vad som händer i Israel och de av israel occuperade områdena. Man skulle uinte ens komam på att tala om det som en occupation. Det bygger på en typ av blind lojalitet som i själva verket inte alls gagnar Israels sak. Den typ av ensidighet som Livets Ord anklagar andra för gäller i än högre grad för dem själva.

Det är välgörande när en israelisk general uttalar sig i dagens DN (2013-02-25) apropå oroligheterna på Västbanken. Generalen sdom tidigare varit chef för det nationella säkerhetsrådet, menar att det som nu sker i hög grad är resultatet av israeliska provokoationer i form av beslutet att bygga nya bosättnuingar, att gripa fångar man alldeles nyligen släpot fria i ett fångutbyte och embargot av palestinska pengar. Genom detta, menar generalen, har Israel självt destabiliserat området. ”Vi nalkas nu en mycket farlig situation, där ingen kan vrida klockan tillbaka”. Om det är något som Israels vänner ska säga, så är det ord som dessa. Att tydliggöra att den politik som nu drivs är farlig för Israel självt. Vad ska man med vänner till som aldrig säger något om det som hotar det egna livet? Som ser enögt och ändå tror att det är allt man ser.

Det blir något av en förljugen bild som Livets Ord för till torgs. Som om det Livets Ord står för inte håller för ett möte med hela verkligheten.