Nora Karlssons ”tänkeri” om livet på ett äldreboende

06 juli 2013

AdamsonsDet är sällan det tagit mig ett år att läsa en bok, men så blev det. Boken är Gerda Anttis ”Adamsons”. En riktigt bra och finurlig bok.

Nora Karlsson – bokens huvudperson och berättare – bor på Gullvivans äldreboende, därtill övertalad av barnen ”för det är mera praktiskt. Nora är en uppfriskande skarpsynt kvinna som nagelfar både sitt eget handlande under ett långt liv och allt elände som hänt och fortfarande händer i världen utanför Gullvivan. Inga snälla tankar alltid men mycket roande. Hennes ”tänkeri”, som hon kallar det, är det inget fel på.

Nora berättar om livet på Gullvivan, och hon har tid – all tid i världen – att tänka och finna ord för det hon tänker. Det är en typ av inifrån reportage. För vem kan bättre berätta om hur det är på ett äldreboende än en för vilket detta är livet. Nora Karlsson berättar om hur det är när barnen kommer på besök och hur de menar att nu är mamma trött så nu ska de gå, när det i själva verket är de själva tröttnat på att vara kvar där med mamma på äldreboendet. Hon berättar om hur korridorerna fylls upp va möbler som godhjärtat skänkts till hemmet, men som i själva verket ingen annan vill ha. Detsamma gäller tavlorna på väggarna – tavlor som ingen annan ville ha. Nora berättar om hur det är att bli gammal. Om livet som avsidestagen. Gerda Antti

Boken är på ett sätt svårläst. Långa, långa meningar som just gör den svårläst. Jag tror detta är skälet till att ja en gång la boken ifrån mig. Det är ändå en märklig bok med Noras ”tänkeri”. En bok som på ett annorlunda sätt borde  läsas av alla som jobbar på ett äldreboende, har anhöriga där eller på annat sätt bryr sig om det som händer där. Den borde läsas av blivande präster och pastorer som en typ av reflektion om vad man säger och gör i mötet med de boende. Det Nora tänker om det som sägs och görs i de andakter som de boende bestås med, är inte bara en smickrande läsning.

Debatten i dessa Almedalstider handlar bl.a. om vem som ska driva exv. ett äldreboende. Gerda Anttis bok bidrar till en debatt om vad det är för en typ av liv vi bidrar till att skapa på våra äldreboenden. Hur blir det när verksamheten är så slimmad att personalen springer runt som ”skållade råttor”? Vad är det för ett liv som skapas då ingen riktigt hinner med? Då ingen tycks ha tid för ett samtal. Nora säger i ett sammanhang att ”nånting dör ini oss om vi inte pratar”. Om vi då inte menar att det är väl använd tid för en personal at sitta ner och prata, vad är då allt det andra värt. Bidrar det då inte till att bli ren förvaring? Jag tänker att Gerda Anttis bok kan få bidra till en diskussion om livet på ett äldreboende.

Låt mig få citera några avsnitt för att ge ett prov på Noras ”tänkeri”:

”Kärlek är som vatten, man har det, men ibland, man har det inte, och utan vatten, det vet alla, lever ingenting”

Nora Karlsson tänker mycket om handens betydelse.: ”Visst är tanken jätteviktig, men jag säger att var gjorde tanken utan händer? En hjärna utan händer, den hjärnan står sig slätt. För händerna de gör och visar det som hjärnan tänker. Så när man hör att någon säger till exempel att de brinner för en sak då ska man genast se på vad de gör med sina händer….Jag måste säga att nog var ändå Skaparn på sin höjdpunkt när han hitta på detta första team, det heter så idag, detta team av hand och tanke”.

”Nuet har sin fot i dået och näsan sträcker nuet mot imorgon”

Nora tänker om målet att allt ska vara så trevligt. ”Lustigheter, ytligheter, jag kan bli såt trött på allting trevligt, ingenting som är personligt, inget allvar om det som händer här…Livet är för dyrt för pladder, sluta trötta mig med sånt”.

Så skriver Gerda ntti om själen – om söndagssjälen som ligger kvar i kyrkan, moskén eller i synagogan – ingenting att ha i veckans dagar. ”Jag hör på andakten på morron där är mycket själ föralldel, sockrad, smörad med musik, fint och högstämt ska det vara, lite gulligt nästan, gulligt går alltid hem, präst med röst som låg vi alla inför döden, tröstar rart med huvudet så snällt på sned. Men den sortens själ den hugger inte i med båda händerna som livet ofta kräver av en”.

”Nej, inte finns det tid i livet till att stanna upp och tänka efter lite, lite tid, som en parkeringsficka invid vägen där man stannar tuill, kollar om man har kört rätt”.

Läs boken! Om det så än skulle ta ett helt år. En god bok för eget ”tänkeri”.


Mitt tal på Nationaldagsfirandet i Eskilstuna 2013

06 juni 2013

Mer än en gång har jag funderat över hur uttryck som ”bra karl reder sig själv” och ”ensam är stark” kommit till. Hur tänkte den som i nå´n form av hybris formulerade det där en dag? Vad är det som gör att vi kan höra den här typen av uttryck också i vår tid, och hur blir det om uttryck som ”Vem bryr sig?” får stå där oemotsagt? Hur bli det då och hur vill vi ha det?

Svenska flagganDet är verkligen inte så att vårt land eller vår stad växer sig stark av värderingar som präglas av uttryck som ”bra karl reder sig själv” eller ”att ensam är stark”. Vårt samhälle byggs upp av att vi är många som står upp för gemensamma utgångspunkter och menar att det som skapar mening i det gemensamma bidrar till att skapa mening för den enskilda medborgaren.

Jag har fäst mig vid det afrikanska uttrycket ”ubuntu” – det som säger att ”I am what I am because of who we all are”.  Jag är den jag är just därför att jag finns i ett sammanhang av andra.  När vi tänker så kan ingen säga till en annan att jag behöver dig inte. Sanningen är att jag behöver dig för att vara jag och du behöver mig för att vara du. Det är ju detta som är att bry sig. Att en annans liv hör samman med mitt liv. Detta till synes så enkla och självklara.

Jag tänker att ett Nationaldagsfirande som detta, just är till för att betona styrkan i att vi hör samman och i grunden är beroende av varandra. En nation är mer än en samling individer och det är detta ”mer” som är utgångspunkten för vårt Nationaldagsfirande.

Ska vi i någon mån kunna klara det som är vår tids stora och alldeles avgörande frågor, så bygger det på att vi tar till oss innehållet i uttrycket att ”I am what I am because of who we all are”. Då är det inte möjligt att hävda min rätt oavsett hur det blir för en annan.

När jag besökt Israel och Palestina har jag flera gånger mött människor som talar om att antingen väljer vi att leva tillsammans eller så kommer vi att dö tillsammans. Det är inte möjligt att skapa en typ av dröm om framtiden där inte också den andre finns med. Detta gäller inte bara i denna utsatta del av världen, utan det gäller för oss alla. Så sammanlänkade är vi med varandra att det som gäller för en också gäller som en verklighet för en annan. Fred är inte bara frånvaro av krig utan i hög grad en fråga om rimliga förhållanden för alla.

Jag står här bl.a. i egenskap av att vara kommunsamordnare för Världens Barn-kampanjen i Eskilstuna. Det är inte utan stolthet jag konstaterar att Eskilstuna sju år i rad utsetts till den mest generösa storstadskommunen i landet. Jag hoppas att du kan dela den stoltheten med mig. De sista sju åren har vi tillsammans – just tillsammans – samlat in över nio miljoner kronor. Detta har varit möjligt därför att vi lyckats skapa den kanske bredaste plattformen för samarbete i Eskilstuna kommun. Målet att göra skillnad för världens barn har fört oss samman.

Utgångspunkten för Världens Barn-kampanjen är att för många barn fortfarande saknar alldeles för mycket. Det handlar om sjuk- och hälsovård, skola, vatten och ett hem att bo i. Det handlar om fred och frihet – allt det som är en självklarhet för dom flesta av oss i vår del av världen. Nästan alltid – för att inte säga just alltid – är det barnen som drabbas allra mest i krig och katastrofer. Barnen har inte valt fattigdomen. Barnen har inte valt krigen. Ändå är det barnen som drabbas allra värst och miljoner av världens barn förvägras sin barndom.

Vi är många som förstått att ska en förändring kunna ske för världens barn, så bygger det på att vi är många som bryr oss. Även om vi inte kan lösa det för alla, får det inte hindra oss att göra det vi kan.

Det vi gör för världens barn hoppas jag ska få vara en inspiration när det gäller att sätta barnen i centrum i vår egen kommun. Ska vår kommun bli en bra kommun att leva i, så förutsätter det att vi tar vår utgångspunkt i hur det blir för barnen. Med ord från gruppen Hansson de Wolfe United – någon gång från början av 1980-talet:

”Jag säger ingenting om krig och fred
heller inget om att tiden är ur led
heller inget om en sårad jord
men hjärtat slår i varje ord

när jag säger dig
min värld är fattig och min dag är död
när barnasinnet har berövats på sin glöd
då har ondskan nått sitt mål till slut
då har all kärlek sinat ut.


Jag säger ingenting om evighet
men livet strömmar i en kontinuitet
från förgånget in i framtiden
så jag frågar dig min vän
Var kommer barnen in?

Jag säger ingenting om krig och fred
heller inget om att tiden är ur led
jag säger inget om en sårad jord
men hjärtat slår i varje ord
var kommer barnen in.
Var kommer barnen in?”

Min självklara utgångspunkt – och jag hoppas att du delar den med mig – det är att när vi gör det som är bäst för barnen, då blir det som bäst för oss alla. Detta gäller för hur vi ordnar det i våra nära sammanhang, det gäller för vår egen kommun och det gäller för hur vi prioriterar nationellt och – och en fråga: varför är det så att riksdagen ännu inte kunnat ena sig om att ta in FN:s Barnkonvention i svensk lag? Vad är det som är så svårt? Varför kan andra länder, men inte Sverige? Till världens alla ledare säger vi när vi möts kring det som är viktigt för vår nation– ha barnens bästa för era ögon! Frågan om var barnen kommer in i vårt sätt att tänka och prioritera måste få ett tydligt svar.

I en av Bibelns berättelser tar Jesus fram ett barn och ställer det framför de vuxna som stridit om vem av dom som var störst, och så säger han, att om dom inte blir som det där barnet, så är dom förlorade.

Jag skulle vilja att du går från det här Nationaldagsfirandet med en känsla av att vad som helst är möjligt om vi gemensamt bestämmer oss för det. Att det är när vi bryr oss om det som går utöver mig själv och mitt eget som vi har förutsättningar att uträtta stordåd. Vi har bevisat det i vår insamling till världens barn. Låt oss ta det till oss och låt det få prägla bilden av Eskilstuna. Det är visst så att vi kan! Vi både vill och kan.

 


”Rain Man” – att försöka förstå det annorlunda

25 februari 2013

RainManPosterDet blev till en stor upplevlese! Vi såg teateruppsättningen i Stockholm av Rain Man med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson i huvudrollerna. Det var så bra! En stor upplevelse! Jag har inte sett filmen, men förstått att teateruppsättjningen väl följer upplägget i filmen.

Storyn handlar om den autistiske Raymond som tillbringat en stor del av sitt lit på institutuion. Intre förrän fadern dör upptäcker hans lillebror Charlie att han har en bror. Jakten på storebror är från början en jakt på den förmögernhet som brodern fått i testamentet där Chalie sjölv bara fått en gammal bil och några rosenbuskar. Det var ju pengarna han ville åt. Han får fatt i sin bror och rövar bort honom från institutuionen. Det blir till en märklig resa  – bort från institutionen med sina reglerade ordningar till det närmast kaosartade livet tillsammans med lillebror. Visst blir en del av detta komiskt, men Rain Man är verkligen ingen komedi.

Det som först handlar om jakten på den del av arvet som lillebror Charlie menade att han borde ha fått del av, blir mer av Charlies möte med sin nyfunne storebror. Också för Raymond blir det en upptäckt av världen utanför institutuionen. Det är sannerligen en ”resa” som båda dessa bröder ger sig ut på. En ”resa” som går ut på att i någon mån förstå. Chalies möte med sin storebror Raymond gör något med honom själv och hans värderingar. Det finns något annat att leva för än dom pengar han  så hett eftertraktat.

Det är som om slutet blir en sammnanfattning av hela berättelsen, då de båda bröderna långsamt närmar sig varandra. Kanske ska jag inte berätta mer om detta slut för att den som vill se föreställnignen ska få göra en egen upplevlese av detta. Upplösningen präglas av dragkampen mellan lillebrors ambition att ta hand om sin storebror och institutionens företrädare som menar att storebror mår bäst av att vara i institutionens ordnade sammanhang. Som att Charlir inte förstår Raymonds situatuion och behov. Nog går detta att känna igern från det levande livet.

Jag är allra mest imponerad av Jonas Karlsson i sin roll som Charlie. Han är på scenen i hela föereställningen och håller med sin neuvrotiska rollkaraktär ett oerhört högt tempo. Jag fattar inte att någon klarar av en roll som denna.

Rain man är en fantstisk beättelse som är tagen ur verkligheten. Den ”riktiga” berättelsen finns återgiven i programnbladet. Den riktige Rain Man dog 2009 i en hjärtattack – 58 år gammal.

Jag vet att biljetterna till höstens föreställningar nu finns att köpa. Boka in en kväll på Rival vid Mariatorget i Stocklholm. Köp biljetter och se Rain man!

 

 


Happy end i Hälleforsnäs

04 augusti 2012

Det är länge sedan ljudet från maksinerna på bruket i Hälleforsnäs tystnade. Hela detta gamla bruksområde har förvandlats till ett både kommersiellt och kulturellt centrum för hela Sörmland. Intressant hur en ny tid med nya förutsättningar skapar förutsättningar för ett nytt liv i en miljö som denna.

Det gamla kolhuset är nu en av Sörmlands mer spännande sommarscener. Så har det varit sedan 1995. Här har entusiaster satsat mycket av tid och engagemang för att skapa goda musik- och teaterupplevelser. Här har inte minst ungdomar med musik- och teaterambitioner fått pröva sina talanger. Och man har gjort det med den äran. Nu är det annat ljud som fyller en del av bruket. Så här måste det få vara.

Nu skördar gänget på Kolhusteatern nya framgångar. I år sätter man upp musikalen ”All Shook Up” med Elvismusik. Det är lite ”Mamma Mia”-stuk på det hela. Gamla godingar inplacerade i en fixad dialog. Tycker att ”All Shook Up” är en betdligt roligare och fyndigare musikal än ”Mamma Mia”. Roligt och just fyndigt. Så himla fyndigt. Med glimten i ögat. Efter mycket av förvecklingar skapas till slut en riktig svensk happy end.

Jag är imponerad över alla dessa – mestadels – unga killar och tjejer som agerar. Som gör det med engagemang och stor självklarhet. Som har så mycket av talang och glädje. Det kan ju inte bli annat än bra med en kombination som denna. Är kul att se alla dessa som – många av dom – började sin ”karriär” i S:t Eskilskyrkans barnkörer. Jag tänker mig att detta också bidragit till att skapa en frimodighet att agera och sjunga. Så härligt at se alla dessa – Simon, Elin, Miriam, Judit och Carolina – och alla de andra få till en upplevelse som ”All Shook Up”. Bara att lyfta på hatten och tacka. Stort tack! Så härliga ni är och så bra ni gör det!

Är också imponerad över alla dom som med ett så stort hjärta gör allt detta möjligt. Dom som sliter för att det överhuvud taget ska finnas en kolhusteater. Dessa entusiaster! Så viktiga dessa är för att skapa något nytt i en ort som Hälleforsnäs. Dom som en gång såg möjligheten i en gammal gisten kollada. Som varje vår och sommar sliter ”häcken” av sig för att ordna till allt det som gör att vi andra kan sätta oss tillträtta för att njuta av sång 0ch dans. Hur detta fungerar ekonomsikt vet jag inte. När vi i går besökte Kolhusteatern var det i alla fall utsålt. Hoppas det fortsätter på den vägen. Kan vi bidra till att hålla denna goda sommarinstitution i gång genom att ta vägen till Hälleforsnäs så gör jag det gärna. Hoppas att många tänker så! Genom att vara där skapar vi den bästa förutsättningen för att få komma igen också nästa år! Blir det så, blir det i en dubbel mening en happy end på årets föreställning.

Den som vill läsa mer om kolhusets historia kan göra det här.

 


Ingemar Bergman och Gud

02 juni 2012

Fyra timmar på Dramaten i Stockholm i fredags kväll. En helkväll med Ingemar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Jag såg filmen när den gick i början på 1980-talet. Berättelsen om teaterfamiljen Ekdahl i Uppsala. Om biskopen som blir kär i Alma Ekdahl vars man dukade under i samband med en repetition. Det är på många sätt en neurotisk berättelse om relationer, sexualitet och religion. Som om Ingemar Bergman avhandlar allt det av stora frågor som ”rider” hans liv. Samtidigt har passager i dramat närmast buskiskaraktär.

Det börjar – och slutar – i en  betraktelse om det lilla livet i realtion till det stora livet. Om livet i familjen och teatern och hur det hänger samman med det som händer i den stora världen – utanför familjen och teatern. Nog finns här mycket att fundera över. Om flykten in i den lilla världen när den stora världen bara blir för obegriplig och hotfull. Jag vet ju hur det just i  teaterkretsar förs resonemang om hur teatern ska förhålla sig till det som händer utanför teaterns förtrollade värld. Lite som vi för den i kyrkan – om hur vi låter världen ta plats i kyrkorummet och hur det kanske just där, med det som är exv. gudstjänstens drama och liturgi, gör just det svåra i världen uthärdligt. Kan tänka mig att samma resonemang kan gälla för teatern. Som ett sammanhang att härbärgera och ge perspektiv åt det svåra i tillvaron. Låter kanske preteniöst, men jag tänker att det är så.

Hela andra akten handlar om hur änkan Alma Ekdahl gifter sig med biskopen Edvard Vergérus och flyttar in i biskopsgården i Uppsala. Detta blir till ett rent helvete som präglas av biskopens fullkomligt förvridna syn på Gud och sin uppgift. Som hotar och slår, låser in och straffar med hänvisning till sin tro på Gud. Att just Guds kärlek är utgångspunkten för den kärva tilllvaro som präglar biskopsgården. Biskopen framstår som en djävul, som driver sig själv och familjen till ren katrastrof. Det är uppenbart att Ingemar Bergman kämpar med vem Gud är. Kämpar med en gudsbild av en sträng och krävande Gud där begrepp som nåd inte existerar. Det blir nästan outhärdligt. Detta hur en vuxen systematiskt bryter ner ett barn med hänvisning till hur mycket han tycker om sin styvson. Jag tänker att ytterst handlar det om makt och mindre om religion. Om en person som förlorar sig i ambitionen att styra och bestämma. Som om han inte får som han vill är på väg att själv gå under.

Till det nästan outhärdliga i ”Fanny och Alexander” hör just sammanblandningen av makt och religion. Där biskopen blir en ”ulv i fårakläder” – en djävul förklädd till gudsman. Som kan sin Bibel men brukar den högst selektivt. Som just lägger tryck i sitt maktutövning genom att hänvisa till bibeltexter. Som lägger upp det så infernaliskt att när människor vänder sig mot honom får han det till att de  vänder sig mot Gud själv. Det är inte enkelt att värja sig mot en maktutövning som denna. Temat går igen i rent sekteristiska rörelser där människor hålls ”på mattan” med hänvisning till Guds ord. Där en liten församling blir som ett fängelse eller en typ av cirkus där direktören slår med sin piska för att få kameler och hästar att föra sig i inövade mönster.

Ser i Dramatens programblad att texten till ”Fanny och Alexander” finns utgiven i bokform (1982). Ska se om det går att få tag i boken. Det finns vändningar i replikerna och monologerna som jag gärna skulle vilja fundera mera på. Kanske skulle en text som denna kunna vara en god utgångspunkt för några samtal i nå´t kyrksammanhang om makt och religion. Jag är helt övertygad om att den lilla världen verkligen mår bra av mötet med den stora världen.

Tack ni som på min födesledag gav mig presentkortet till Dramaten. Det blev till en stor upplevelse som jag inte riktigt blir kvitt.


Konsert för två kyrkorglar och en flygel

23 april 2012

Vårt besök i Stockholm i helgen sammanföll med Kulturnatten. För tredje året i rad gick Stockholms kulturliv samman för att bjuda på fest. För fest måste det ha varit för alla kulturälskare. Arrangemang på bred front från kl.18.00 till midnatt. Förra året samlade Kulrutnatten 60 000 besök. I år var det ett 90-tal arrangörer som bjöd in till en lång rad olika arrangemang. Kulturnatten genomförs som ett samarrangemang mellan Stockholms kommun och Dagens Nyheter. Det är bara att gratulera stockholmarna till ett arrangemang som detta!

Vi siktade in oss på en konsert i S:t Jakobs kyrka vid Kungsträdgården. Klockan 19.00 bjöds på en konsert för två kyrkorglar och en flygel. Vi kom tidigt och hamnade mitt i en sing a long-konsert. Måste erkänna att jag blev häpen när det var kö in till kyrkan och kyrkan nästan fullsatt av människor som sjöng tillsammans i diverse sånger. Vi hann vara med på avslutningen då vi bl.a. sjöng kvällspsalmen ”Bred dina vida vingar”. Det blev till en andäktig stämning i kyrkan. Så tog det instrumentala vid och kyrkan var fortfarande fullsatt trots att många av de som deltog i sången lämnat kyrkan. Det blev till en annorlunda musikalisk upplevelse. Den stora kyrkorgeln som själv fyllde hela kyrkan i samspel med den mindre kororgeln och en flygel. Har aldrig hört något sådant förrut. Det vi fick lyssna till var delvis specialskrivet för just den här sättningen. Så spännande det blev! Annorlunda och skönt att lyssna till! När vi vandrade ut i Stockholmskvällen var det påfallande många ute på ”jakt” efter något aannat att lyssna till eller delta i. Allt detta gratis – om jag fattat det rätt.

Jagg tänker att den här natten måste vara som nå´n typ av promotion för kulturen i Sytockholm. Ett sätt för alla dessa kulturens aktörer att en gång om året gå samman i en gemensam ambition att bjuda fler till det kulturliv man har att erbjuda. Det är ju inte så att Stockholm lider brist på kultur. Ändå gör man denna satsning. Som att man vet att mer kultur bidrar till att göra Stockholm till en än bättre stad.

Tanken på vad kultur kan göra för att skapa en tryggare stad nämndes då företrädare för kyrkor och församlingar i i Eskisltuna mötte en kommunpolis i förra veckan och frågan handlade just om hur vi kan göra Eskilstuna tryggare. Låt oss göra mer av detta. Nu är det några/många år sedan vi hade nå´n typ av kulturnatt i Eskilstuna. Det hela dog ut efter ett par år. Det jag också kommer ihåg det var att kommunen inte såg det som så angeläget att man var beredd att satsa pengar i en idé som denna. Kommer inte ihåg varför. Det är ju inte så att Eskilstuna saknar kulturarrangemang av olika slag, likt Stockholm, men varför inte en koncentrerard satsning som den en Kulturnatt skulle vara? I Stockholm har kulturförvaltningen och DN gått samman. Varför inte Eskilstuna-Kuriren och kommunen i vår stad i något som inte främnst bygger på öltält på Fristadstorget. För att ge ett ytterligare bidrag till en tryggare stad! Det tycker jag skulle vara angeläget.


Har sträckläst boken!

13 februari 2012

Tillsammans med alla de böcker jag fick när jag firade min födelsedag för några veckor sedan, fick jag också ett presentkort för att kunna köpa ännu flera böcker. Beställde Leif GW Perssons bojk ”Gustavs grabb” och Tomas Sjödins bok ”Tusen olevda liv finns inom mig”. Nu har jag läst Sjödins bok. Sträckläst den. En på många sätt fantastisk bok.

Boken handlar om pastorskollegan Bengt Eriksson som precis som jag fyllt 60 år. Förlaget – Libris – presenterar boken så här: Pastor Bengt Ericsson har planerat allt i minsta detalj. Utan minsta anstrykning till vemod låser han dörren till pastorsbostaden, sätter sig i bilen och styr en sista gång mot kapellet. På predikstolen, väl synligt, tejpar han upp brevet där han berättar att han ska försvinna från församlingen en tid och i vilket han ber om förlåtelse att han trasslar till det för andra. Men han har helt enkelt inte funnit någon annan väg.
När Bengt Ericsson sätter sig i bilen igen är det för att åter ta kontrollen över ett liv som så här långt mest har präglats av en rad tillfälligheter och anpassningar. Det han nu gör är visserligen både oväntat och i mångas ögon klandervärt, men han styr söderut med en märklig känsla av lätthet och med en fast beslutsamhet att utforska ett av de tusen olevda liv han bär inom sig.

Det Tomas Sjödin berättar berör mig på många sätt. Hur han jobbar med sitt eget liv. Inte väjer för det svåra. I stället för att bara ge upp eller tänka att nu gäller det att bita ihop – bara några få år kvar till pensionen – ger han sig ikast med sin uppgift. Som att han – och vågar det – ställer allt på sin spets. Bära eller brista. Han spelar ett högt spel, och inser det själv. Själva upplösningen handlar om att Bengt Eriksson, efter 4 månader på ”flykt” reser tillbaka hem till Söderhamn och sin hemförsamling i Betel – precis så som han lovade att han skulle göra. Redan då han ”drog” lovade han att komma tillbaka till söndagen den 31 augusti – 15 söndagen efter Trefaldighet. Han levde ju bevars också med kyrkoåret som en typ av kalender i livet. Han körde så sakteliga förbi Betel för att se på anslagstavlan om han var annonserad. Hade någon annan varit annonserad hade han tagit detsom ett tecken på att han inte var önskad tillbaka. Jag ska verkligen inte avslöja mer om hur det slutar.

Jag vet sedan tidigare att Tomas Sjödin levt med Ådalsförfattaren Birger Norman. I boken är Norman något av en litterär förljeslagare vars citat är som kryssmarkeringar på en vandringsled. Citaten fördjupar och för berättelsen vidare.

Ett skäl till att Bengt Eriksson behöver dra sig undan är hans behov av att på djupet få bearbeta sin sorg efter sin bortgångna fru Agneta. Fem år har gått sedan hustrun dog, men det är som om mycket är kvar att sörja. Redan innan pastor Bengt gav sig iväg från Söerhamn till en hyrd liten stuga i Varbergstrakten har han bestämt sig för att skriva fem brev till sin döda hustru. Han gör det också och det blir till nå´n typ av temamässiga betraktelser. Det är verkligen bra skrivet. Mycket att fundera på. Som att Tomas Sjödin i den här romanen samlat ihjop så mycket av erfarenheter såväl från sitt eget som andras liv. Som om den här boken inte bara handlar om Bengt Eriksson utan om det som för Tomas Sjödin själv är viktigt i livet. Som att texten han skriver inte baras slutar i en sorts ”färdplan” för hur Bengt Eriksson ska kunna göra någiot meningsfullt av sina återstående fem år i tjänst, utan också ett sätt för Tomas Sjödin att säga att detta är den grund på vilken mitt liv vilar. På många sätt ett kärleksfullt sätt att beskriva sin hembygd och dess människior liksom den resa han själv gjort. Det är så många formuleringar i det Tomas Sjödin skriver som jag skulle vilja komma ihåg. Jag har vikt hörnen på de boksidor där breven finns återgivna som pastor Bengt skrev till sin döda hustru. Jag tänker att til de texterna kommer jag att återvända för där finns mycket att fundera vidare över. Jag som också har fem år kvar tills dess jag pensioneras som pastor – även om det inte sker med Fredrik Reinfeldts goda minne.

Ett citat till slut där Bengt Eriksson funderar tillsammans med en nyfunnen vän om  Norman, moral och moralism och hur frikyrkligheten just kommit att präglas av mycket moraslism: ”Hans korta framtidsmanifest behövde inte skrivas på papper: Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barnhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människ mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet”.

Jag säger bara det – läs boken! Förlora dig i dessa boksidor och Tomas Sjödins så kärleksfulla berättelse.