Är det på riktigt eller bara en lek?

11 april 2014

Under våren ”turnerar” biståndsorganisationen DIAKONIA runt landet med ett antal debatter inför valet med fokus på frågor 0om bistånd och klimatfrågor. Kort sagt dom frågor som nästan aldrig får någon uppmärksamhet i en valrörelse. Inget parti tycks tro att man värvar röster genom att profilera sig kring frågor om bistånd och klimatfrågan som ett sätt kopplad till fattigdomsbekämpning. Igår (2014-04-10) var turen kommen till Eskilstuna/S:t Eskilstuna. Representanter från sex partier fanns på plats. Tyvärr var vi få som tagit oss till kyrkan för att lyssna. Varför blev det så? För få intresserade i Eskilstuna? Hade tänkt mig att det bl.a. skulle komma många fler från det lokala partilivet i Eskilstuna. Inte heller det. Hmmm!

DIAKONIADebatten leddes av DIAKONIA:s direktor Bo Forsberg. Så kom debatten just att handla om det svenska biståndet – om hur bl.a. stora summor räknas av från det bistånd som ska gå till fattigdomsbekämpning till bl.a. svensk flyktingmottagning. Mycket pengar blir det som på det här sättet stannar i Sverige. som om  vi inte har råd att betalavad det kostar att härbärgera flyktingar i Sverige utan at ta det från det anslag som är tänkt för dom allra fattiogaste i världen. Det var ju från det här anslaget som regeringen tidigare plockade pengar för att avlöna biståndsministern och dennes statssekreterare. Det säger något om den typ av kreativ bokföring som är förknippad med just biståndet. Vilka andra anslag hanterar man på det här sättet?

Klimatfrågan var den andra stora fråga som avhandlades under kvällen. Vår oförmåga att fatta beslut som på ett aktivt sätt bidrar till att förändra förutsättningarna i världen. Det är som om det inte spelar nå´n roll att vi vet hur mycket som helst om det som sker och är på väg att ske. Som om hjulspåren vi kört upp är så djupa att vi inte förmår ta oss upp för att styra iväg åt ett annat håll. Herre, förbarma dig över oss! Dom som mer än annat får betala priset för denna vår oförmåga är återigen världens fattiga del av befolkningen. Det vi inte själva orkar ta tag i, det menar vi att dessa utvecklingsländer ska klara.

Politikerna i debatten fick under kvällen ett antal möjligheter att via handuppräckning visa om dom var beredda att ta tag i det som uppenbart är helt galet ordnat när det gäller såväl bistånd som klimatfrågan. Ett antal gånger såg vi sex biståndhänder i luften. Alla verkade vara rörande överens om tagen – ändå händer nästan ingenting. Inte en enda gång var det nå´n av debattörerna som inte hängde på. Det är detta som gör mig så frustrerad och jag uttryckte också tanken i debatten att detta är ett sätt att närmast leka med oss som tycker de här frågorna är alldeles avgörande. Blev väl inte alldeles populär av detta.  Det är som om det händer något med de goda ambitionerna när ett parti hamnar i regeringsställning. Så många hänsyn att ta. Så många intressen som ska hanteras. Så blir det alltid så att de frågor som hör samman med bistånd och klimat drar det kortaste strået. Det blir alltid så att det som hör samman med det som är oss allra närmast ges prioritet. Så tänker jag – det verkar som om partierna inte litar på att det överhuvudtaget finns en opinion för ett annat sätt att se på detta. Som om man förlorar röster om man skiljer ut sig från mängden.

Bo ForsbergDet var välgörande när Bosse Forsberg som avslutning efterlyste modiga politiker. Det krävs inte så lite mod för att göra på ett annat sätt än vad som nu sker. Ändå är det detta som måste till. Modiga politiker och modiga beslut. Beslut som tar sikte på ett längre perspektiv är den närmast mandatperioden på fyra år. Om inte politiken förmår hantera detta, hur ska vi annars klara det. Så handlar det till slut också om politikens trovärdighet. Allra ytterst om demokratin och vad vi som samhälle förmår. Jag vill tro at vi vill mer än bara fundera över vad som gagnar mig och min plånbok.

Tacksam till DIAKONIA som inte ger upp de här frågorna utan utvecklats till ett av Sveriges allra viktigaste sammanhang för opinion kring frågorna om bistånd och klimatetfrågan kopplad till frågan om hur vi skapar andra förutsättningar för världens fattiga människor och länder. Heja DIAKONIA!


Hur det elaka blir mer elakt i fromma sammanhang!

24 februari 2014

Kyrkans tidningI förra veckans nummer av Kyrkans tidning kommenterar biskop emeritus Lennart Koskinen den film som Svt visade häromveckan om Inger Svensson, den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Jag såg filmen och blev berörd av detta livsöde. En medarbetare i kyrkan som blev så ”grisigt” behandlad att hon tog sitt liv. Inte blev detta lättare att bära med de personliga problem som Inger Svensson uppenbarligen också hade. Det som gör det hela än mer allvarsamt är när Lennart Koskinen menar att den kultur som filmen visar av mobbing och ren utstötning fortfarande lever i kyrkan.

Lennart Koskinen skriver om hur det kan låta på sociala medier när en präst kommenterar en annan präst: ”Samme präst som i filmen kommenterar Ingers öde har i dagarna fällts av domkapitlet i Växjö för sina blogginlägg. Det är nu främst vår ärkebiskop electa Antje Jackelén som har väckt hans missnöje. Hon är inte bara kvinna, illa nog, utan också född i Tyskland. Att hon självklart måste vara nazianstruken mer än antyds i grova ordalag. Även hans eget domkapitel beskrivs med ord som Fuhrerhauptquartier och Herrefolksfasoner. Också den kvinnliga Härnösandsbiskopen med rötter i Finland beskrivs som ”en finne i röven.”

Lennatrt KoskinenSå skriver Koskinen vidare: ”Jag har under många år arbetat med både kyrkliga, offentliga och kommersiella arbetsplatser. Det finns naturligtvis skräckexempel inom alla kategorierna, men generellt är nog just Kyrkan en av de svåraste. Förutom kombinationen ensamhet, höga krav och bristande resurser särskilt i glesbygden, florerar en kultur av utstötning av den som av någon anledning inte anses passa in. De många utköpen av både kyrkoherdar och annan personal är bara en påminnelse om detta.”

Jag fäster mig vid det Koskinen avslutar med, nämligen reflektionen att ”det ofta fromma, för att inte säga fromliga språkbruket i kyrkan kan inte dölja elakheterna som den utsatte drabbas av”. Om Lennart Koskinen har rätt är kyrkan den plats i samhället där elakheten har sitt starkaste fäste. Är det så att det fromma sammanhanget gör att vi har så svårt att hantera konflikter och olikheter?  Är det så att vi lever med en föreställning av vad det är att vara en kristen och vad det är att vara kyrka som gör att vi inte kan hantera ens mindre vardagliga konflikter?


”Staden är den ojämförligt största och mest häpnadsväckande maskin, som människorna skapat”

17 januari 2014

Tidernas resaEn klassiker går i ”graven”. Den första kom 1885. Efter 128 omgångar är det nu slut. Svenska Turistföreningen ger upp det som varit något av STF:s flaggskepp – dess årsbok. Hur många som helst har några årgångar av den boken i våra hyllor. Eller hade…! För nu är dom bortkastade för att ge plats för andra böcker. Fyndigt när just STF sammanfattar sitt beslut med att ”Varje resa har ett slut!” Denna sista årsbok är ett hopplock av artiklar från tidigare årsböcker. Som ett tidsdokument. En artikel för varje tiotal år.

I årsboken för 1935 skriver Sigfrid Siwerts om ”Staden” – en poetisk och vacker skildring av staden. Tycker det är en fantastiskt intressant betraktelse. Han skriver bl.a. så här:

”Staden är en maskin. Den är en maskin för koncentrerandet av människor och mänskligt arbete. Den är som en trafikmaskin och en maskin för samboende. Den innesluter, hoptränger och länkar i varandra människor, marknader, tillverkningar och institutioner. Intet är här natur, allt är skapat av människan för människan, till ett ändamålets koncentrationsläger, blott man däri icke inlägger något av våld och tvång.

Staden är en besjälad maskin. Jag tillåter mig att citera några rader ur det festspel, jag skrev vid invigningen av Stockholms stadshus: Se städer fogas ej av sten allenast, en rytm, en puls, en trevan äro de, ett mystiskt helt av sten och liv som snäckan.

Ja dessa fantastiska massor av sten, betong, stål, asfalt hänga dock ihop med och byggas av människoströmmen, som brusar genom dem. Det är icke döda block utan en konstfullt formad materia, som överallt vetter mot och tjänar det mänskliga o0ch på något sätt för del av dess liv. Staden är den ojämförligt största och mest häpnadsväckande maskin, som människan skådat.

Det mest gripande, patetiska, tjusande och skrämmande i en stad är dock gatornas outsinliga strömmar av levande ansikten…Det är här du möter ansiktet som har ett ärende, som liksom är begränsat och avskärmast av sitt eget ärende. Man går inte med samma uppsyn i en stad som i en skog”.

Så skriver Sigfrid Siwerts om hur det människan skapat tycks bli för stort för människan:

”Det finns ett mått på att städer vuxit sig för stora och det är när trafiken tvingas ner under jorden. enerverande massor, som i vild trängsel i kvava tunnlar slungas till och från sitt arbete, är det icke en fasans syn. Människan överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat…Nej, lyckliga vill jag prisa de städer, vilka ej tappat sina mänskliga mått”.

Ett av de mest – som jag tycker – poetiska avsnittet i hans betraktelse är hans beskrivning av Slussen i Stockholm:

Slussen”Här är det broar, viadukter, ramper, hissar, magasin, reklamanordningar, kontor, ämbetsverk, hem. Här rullar bilarna och spårvagnarna över varandra i ett skenbart virrvarr, som dock döljer noggrann beräkning. Här möts hamnens långa kajer med mönjiga, fullastade stålskrov, blanka räls och stretande kranar. Här blixtra de elektriska tågen in i den svarta Södertunneln – skärvor av buller och ljus som städerna slunga varandra. Här tumla morgonens och aftonens väldiga mänskoströmmar rytmiskt fram och åter i en fåra, som plötsligt blir trång och forsande. Det är en eggande fart och svikt över detta skådespel av betong, hjul, elektricitet och människor, som till slut får sim speciella stockholmska touch därav att det på två sidor famnas av öppna, blåsiga, vimlande vatten”.

Så slutar Siwerts med orden om ”den stora stadens oro som är livets och den blottande kulturens egen och som ingen riktigt kan undvara när han en gång smakat den”.

Visst är det vackert skrivit! Samtidigt ett mått av tvekan till vad som händer då staden blir för stor – denna ”nuets elefantiasis…då minnets tysta genier jäktas och överdövas…Människan överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat”.

Nog finns mycket att fundera över vad det blivit av våra städer. Det finns mycket av samhällskritik, också för vår tid, i det Siwerts skriver om att vi tappat greppet om det vi själva skapat. Som om människan kommer bort i det människan skapat.

 

 

 

 

 


Vad blir det av ett samhälle då vi inte prioriterar liv?

09 december 2013

IMG_4796Blir på samma gång upprymd och upprörd när jag läser Nina Björks artikel i dagen DN:s kulturbilaga ”Det finns ingen plats för födelse”. Nina Björk är en mästare på att formulera frågorna som bildligt klär av vår tids värderingar och prioriteringar. Den här gången tar hon sin utgångspunkt i den svenska förlossningsvården. Allt mer ofta beskriver media en situation i förlossningsvården som är oacceptabel. Kvinnor som bitvis lämnas därhän när det är dags att föda, därför att ingen har tid att fullt ut vara på plats i detta utsatta läge.

Så skriver Nina Björk bl.a. följande:

När vi prioriterar bort den tid en kvinna föder barn, när vi säger  att den tiden inte är värd en utbildad barnmorskas närvaro, när vi låter  den vara förenad med ovisshet om ifall det rent fysiskt finns ett rum  för den – vad är det uttryck för? Skatte­sänkningar, ja. Men de är i sin  tur uttryck för en oförmåga att se vad som är viktigt i världen och för  människolivet.

Krisen i förlossningsvården är ett symtom på ett samhälle som håller  på att gå vilse. Som mister riktningen, kompassen. Som snurrar runt i en  karusell vi inte förmår inse är vår egen skapelse.

Vi matar och matar vår karusell – med produktion och konsumtion och  tillväxt och jobbskapande och effektivitet och teknik – och detta  matande tar så mycket av vår kraft att vi inte hinner se att i farten  kastas någonting av och bort från hela maskinen: människan. Hon för vars  skull karusellen egentligen byggdes. Hon som var syftet med den.

Vilket är vårt försvar för att vi i dag i Sverige  säger samma sak som blev sagt till en annan kvinna för två­tusen år  sedan när hon skulle föda sin son – det finns ingen plats för födelse här? Är vårt försvar att vi tyvärr inte har råd för att vi har prioriterat and­ra saker? Vilka är dessa andra saker som är viktigare än att ställa all den  kunskap vi har utvecklat, all den smärtlindring och all den trygghet som  mötet med en barnmorska ger till varje födande kvinnas förfogande? Vad  kan rimligen vara viktigare?

Varför ser det ut så här? Den konkreta orsaken är naturligtvis brist  på pengar. Om man räknar med det nu aktuella förslaget på ett femte  jobbskatteavdrag har alliansen sänkt skatterna med över hundra miljarder  kronor. Man har prioriterat den enskildas plånbok i stället för den  gemensamma kassan. Ett av världens och historiens rikaste länder tycker  alltså inte att förlossningar är dyrbara stunder. Tycker inte att de är  värda sin vikt i guld. Utan tycker att annat bör prioriteras.

Känner en typ av ursinne över hur det kan bli på det här sättet. Ibland talas det om det som sker i det offentliga, bl.a. vård, skola och omsorg, som en tärande del av samhällsekonomin. När det kommer till löneförhandlingar uppstår irritation i den bärande delen – industrin – om exv. avtal träffas i det offentliga före det att industrin satt sina avtal. Ingen i den tärande delen ska få högre löneökningar än dom i den bärande delen. Vad är detta för logik? Vad är det för en syn på samhället?

Jag önskar att Nina Björks artikel får bli till en typ av bakgrundsläsning för alla oss som ska predika eller på annat sätt medverka i julens gudstjänster. Att det Nina Björk skriver kan få bidra till att skyffla undan allt det gull som vi ofta förser julens evangelium med. Det fanns ingen plats för födelse, inte heller då Maria skulle föda sitt barn. Det fanns ingen plats! Lyssna på hur det låter då det kommer till att en kvinna ska föda sitt barn. Ingen plats och ingen till hands som anser sig ha tid att vara där så länge det behövs.

Så skriver Nina Björk:

Ingen önskar denna situation. Att vi ändå har den visar att vi  har gått vilse. Det enda rakryggade är att erkänna det. Och börja om –  med människan och hennes behov i centrum. Med varje kvinna som ska föda  ett barn börjar livet på nytt. Igen och igen börjar det. Igen och igen ger det oss sitt erbjudande om nya möjligheter.


Idrottens många ansikten – hur underbart som helst och ibland rent vidrigt.

23 september 2013

Har en minst tudelad inställning till sport och idrott – vad det nu är för skillnad mellan sport och idrott. Lite som Askungen i sagan när det kommer till balen på slottet:  ”Nåväl, vad är väl en bal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig…” ”…Och alldeles, alldeles …” . Förfärligt – t.o.m. rent vidrigt –  och underbart på en och samma gång.

Det finns en tjusning med idrotten som kan vara rent magisk. Hur spännande som helst. En stämning som är rent väckelsemöteslik. Så mycket känslor i luften så att det ibland gör det nästan kusligt. Framför allt är det handbollen jag har att referera till. En av dessa stora upplevelse var när mina söners klubb – och Anton var faktiskt med en stund – spelade SM-final för ungdomar i sporthallen. När hela Sveriges ungdomar i den åldersgruppen spelat sig igenom ett helt system av hur många matcher som helst, Så stod finalen mellan HK Eskil och GUIF – och detta till allt i Sporthallen i Eskilstuna. Sporthallen var så fullsatt som jag aldrig sett den. En närmast magisk stämning. Så kul att få ha varit med om detta likasom flera av GUIF:s matcher i några slutspel. Helt galet storslaget!

Problemet är att detta är den ena sidan av idrotten. Den publika och den idrotten själv nog skulle önska vore den enda publika sidan. Så är det all den skit som visar sig då man gläntar på dörren in till exempelvis ett omklädningsrum. Eller dom rubriker som skapas då det visar sig att en elitseriespelare hamnat i polisens fyllecell eller andra spelare som festat runt trots att viktiga matcher stod på programmet.

FolketI det nummer av tidningen FOLKET som kom i söndags berättar tidigare elitfotbollsspelaren Micke Danielson om fotbollens förnedringskultur. Det är ingen vacker berättelse. Det är helt avskyvärt. Hur kan detta få fortgå trots att det måste ha varit hur många ledare som helst som visste vad som hände. Och spelare själva som inte var direkt barn. Vad säger detta om de värderingar som sprider sig bland spelare – i det här fallet fotbollsspelare. Känslan – efter at ha läst intervjun – är att det tycks inte spela någon roll vilka policydokument en klubb än har när det gäller hur man vill att det ska vara. Det som händer i ett omklädningsrum tycks stå över sådana dokument. Eller att spelare i elitsammanhang inte förstår vilka offentliga personer man är, och inte fattar att oavsett om man är hur långt från planen som helst, så är man aldrig privat. Det man gör – bra som dåligt – kommer alltid att förknippas med en som elitspelare och den förebild man förväntas vara.

Micke  Danielson beskriver i intervjun om hur yngre spikare ”välkomnas” av äldre spelare med det ena mer avskyvärda efter det andra. Det handlar nästan alltid om ren förnedring. Med anspelningar på sex och fylla.  Intervjun illustrerar också det svåra med att säga ifrån. Risken med att bli utfryst när man har synpunkter på hur det går till. Att vara en i laget men ändå hamna utanför.

Till allt det Micke Danielson berättar om det som sker i laget hör det som sker på läktaren. Supportrar som tycks tappa allt vad sans och vett heter och mer verkar vara upptagana av att starta krig på läktaren är stödja sitt lag på planen.

Respekt till Micke Danielson för att han på det här uppriktiga sättet talat om vad han varit med om. Har också sagt det direkt till honom. Stor respekt. Har kommit att samverka med honom i det samarbete som GUIF och Världens Barn-kampanjen i Eskilstuna har och har lärt känna hans engagemang som sträcker sig långt utanför det som hör sporten till. Återigen: respekt!

Det Micke Danielson berättar om har bäring på hela föreningslivet. Detta att stå upp för de värderingar som gäller. Att se att mitt ledarskap hänger samman också med mitt privata jag. Det är som att detta blir än mer viktigt att säga i tider då sociala medier är det som gäller. Då inget längre tycks så privat än att det kan läggas ut på exv. Facebook. Det håller naturligtvis inte att stå för en sak då man exempelvis kränger på sig scoutskjortan och en annan när man menar sig vara privat och kan leva runt hur som helst. Respekt för ett ledarskap vinns inte minst i hur man är vid sidan av ”planen”.

Det är inte oviktigt hur mitt liv på ”planen” hänger ihop med mitt liv utanför ”planen”.


Har mitt med ditt att göra?

16 september 2013

Jag märker hur jag blir mer och mer upptagen av diskussionen om hur det som är mitt hör samman med det som är vårt gemensamma. Mycket av den politiska debatten skulle kunna ”kokas ner” till just den frågan. Var ska fokus ligga? Hur ska vi tänka? Hur blir det om vi allra mest tänker ”mitt” – så får det bli som det blir med det gemensamma? Hur blir det då?

Nina BjörkHar du fyra minuter över så vill jag att du klyssnar på Nina Björks inlägg i Gomorron världen i P1 i söndags. Du hittar det här.

På fyra minuter sammanfattar Nina Björk det jag tänker som vår tids allra mest avgörande fråga. Så typiskt att Expressen på dagens löpsedel skriver någon om att ”kolla in hur Borgs budget påverkar din ekonomi!” Så typiskt! Som om det helt avgörande är vad som händer med min  ekonomi. Mindre viktigt hur den budget som Borg & Co lägger påverkar vårt gemensamma. Nina Björk gör det här till len fråga om vår tillit till samhället att göra. En tillit som vi som privatpersoner inte kan köpa oss till.  Som enskild har jag små möjligheter att via min plånbok eller på annat sätt påverka tilliten till att ambulansen kommer när den ska eller att den som behöver vård på ett äldreboende får det, eller hur det blir i skolan eller…Nina Björks poäng är att det bara är när vi gemensam skapar resurser som vår tillit till samhället kan påverkas. Idéen med exempelvis jobbskatteavdragen är att vi ska få mer i plånboken för att via ökad konsumtion skapa ett bättre samhälle. Ökad konsumtion är själva mantrat för att skapa ett samhälle för oss att ha tillit till. Jag tänker att vi har anledning att tänka tvärtom! I stället för att närmast privatisera en del av statsbudgeten, så borde vi använda detta utrymme för att göra det som skapar en större tillit till gemensamma.

Utgångspunktgen är ju ett synsätt som handlar om att mig och mitt liv är en del av dig och ditt liv. Samma idé som den Henning Mankell i ett sammanhang formulerade det som att ”vill jag att mina barn ska få en bättre framtid måste jag också tänka att andra barn ska ha samma möjligheter. Annars blir det ingen framtid för någon av dem”.

Min utgångspunkt är inte i första hand politisk, som att det har med min tro och det Bibeln hävdar att göra – sammanfattat i orden: ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”, Galaterbrevet 6:2. Det är detta som är livets utgångspunkt. Själva meningen med livet! Att egentligen vara mer upptagen av en annan än mitt eget. Frågan om hur det blir för mig är också en fråga om hur det blir för dig!

Har i annat sammanhang beskrivit innebörden i det afrikanska uttrycket ”ubuntu” – ”I am what I am because of who we all are”.  Jag är den jag är just därför att jag finns i ett sammanhang av andra. Utgångspunkten är inte fokus på mig själv, utan det vi som uppstår av mig och dig. Detta borde också vara utgångspunkten då vi talar om hur vi fördelar det som är våra gemensamma resurser.

Återigen – ta fyra minuter på dig för att lyssna till Nina Björks inlägg i Gomorron världen i söndags! Låt oss så få föra den här diskussionen vidare!

Vill du spendera mer tid med Nina Björks tankar, så läs hennes bok ”Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde”. _lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde


Detta är inte modigt!

12 augusti 2013

Den här texten har jag sett ”valsa runt” på Facebook:

textVar kommer en så´n här text ifrån? Vem är det som har intresse av att sprida den här typen av texter? Är det någon som vet? Ynkligt!

Har funderat över hur jag ska förhålla mig till texten. Ett alternativ är att helt ignorera den. Ett annat att argumentera emot. Jag väljer att argumentera emot. Varför ska en text som den här få delas på Facebook och människor känna det som att man är modig när man delar den och uppmanar fler att läsa den.  Gör jag någon ledsen som lagt upp den på sin Facebooksida? Jag tänker att har man lagt ut den på sin sida så måste det vara OK att säga att detta är inte OK! Vi är många som tänker på ett helt annat sätt och vi står för det. Den diskussionen måste vi klara av att ta. Tänker vi olika om detta så låt oss resonera om hur vi tänker! Låt åsikterna få brytas mot varandra. Det är definitivt inte farligt.

Detta är en typ av försåtlig politisk propaganda. Kan inte komma ifrån att detta liknar det Sverigedemokraterna  ständigt återkomer till. Varför ska vi låta pengar gå iväg till bistånd när vi har så stora egna behov. Tänket bygger på att vi inte har råd att klara båda dessa utmaningar. Som att vi är så utfattiga i Sverige – ett av världens allra rikast länder – att vi måste välja. Det som gör hela resonemanget så stötande är att den politik regeringen fört i flera år går ut på att berika oss alla genom att låta många miljarder av statens resurser gå ner i våra privata fickor. Och så säger vi att vi inte har råd! Vi bygger om och vi bygger till! Vi byter bil och vi gör långa resor. Vi bygger upp privata pensionstillgångar. Så spelar vi ut sociala behov i vårt eget land mot behov i andra länder. Detta är inte seriöst och det är definitivt inte särskilt modigt att sprida en text som denna.

Detta är vad kristen tro i grunden handlar om. Att vara barmhärtig. Att dela med sig. Att låta en annan och en annans liv bli en del av mitt liv. Det var ju så Jesus gjorde. Såg det andra inte såg. Gjorde den barmhärtige samariern till ett föredöme. Han som tog av sina egna pengar och såg till att den slagne mannen fick vård. Detta har jag predikast om och detta kommer jag att fortsätta säga och inser att jag behöver vara än mer engagerad i detta.

Jag tänker om min tro i termer av solidaritet med människor såväl i vårt eget land som i andra länder. Jag tänker inte om detta som så särskilt modigt, men jag måste få stå upp för ett sådant sätt att tänka, och jag tror att vi behöver vara många som gör det. Vore det möjligt så avstår jag gärna från det femte jobbskatteavdrag som tydligen är på gång. Jag behöver inte mer för att konsumera mera. Jag har tillräckligt och jag tror att vi alla har tillräckligt. Använd det utrymme som regeringen tydligen anser finns till att förändra situationen för de som behöver det i vårt land liksom i andra länder. Vi har råd till det!