Hur blir vi bäst på att göra varandra bra!

17 februari 2013

Pia SundhageDet är svårt att inte faschineras av damfotbollslegenden och damlandslagets förbundskapten Pia Sundhage. Nu senast var hon gäst i SVT:s ”Min sanning”. Jag blev fast i reprissändningen. Hon är så annorlunda jämfört med andra ledare. Jag gillar hennes sätt att vara ledare och hennes sätt att tänka om ledarskap. Bl.a. detta hur hon tänker om gruppen i relation till individuella prestationer. Jag har sett så mycket lagidrott och så många ledare som svär och förbannar enskilda spelare, så jag vet att det sätt som Pia Sundhage tänker, det är inte självklart. Jagf har sett ledare gapa och skrika att jag insder att det Pia Sundhage talar om som ”managemetn by fear” vberkligen existerar. Pia Sundhage visar med sin framgång som ledare att det är möjlitgt att leda med inspiration och lust. Det är så bra att hon ställer detta på sin spets. Det är inte så att bara för att jag skriker och gormar så blir det enklare för en annan att förstå vad det är jag vill.

Jag värdesätter också hennes sätt att tala om en ledares värdegrund som en viktig utgångspunkt i sitt ledarskap. Frågan är vilken värdegrund jag vill ska prägla mitt ledarskap? Detta rör vid frågan om hur mitt personliga hör samman med min publika roll som ledare. Jag har hört så mycket, som handlar om att ledare inte alls tycks inse att mitt personliga och privata påverkar min trovärdighet som ledare. Som att det är möjligt att vara en som ledare och en annan som privat person. Som att det är möjligt att stå för vissa värderingar som ledare, men när jag kliver av ”plan” vara som att dessa värderingar aldrig passserat mitt huvud. Jag vet att det kan vara så, och jag vet hur galet det kan bli.

Jag gillar hennes sätt att tala om hur en kan göra en annan bra. Inte heller detta är så självklart. Inte ens i en lagsport är det så självklart, när det kommer till det som händer på plan, att en tänker om att man med sitt sätt att vara och spela kan bidra till att göra en annan till en bra spelare. Så mycket går ut på att skapa rubriker kring sitt eget spel.

9789146223924_200_spela-pa-basta-fot-att-leda-med-gladje_storpocketMycket av hennes tankar finns samlade i boken ”Spela på bästa fot – att leda med glädje”. Läs den!!!! Jag gick direkt till bokhykllan efter att ha sett SVT-intervjuvn och blir bara så glad och uppmuntrrad när jag bläddrar i boken. Så mycket bra som blir sagt. Så mycket bra som borde landa som en självklarhet hos alla som är ledare. Oavsett i vilket sammanhang man finns. Alla som förstått detta avgörande i att få andra att växa i sin roll och ta ansvar.

Pia Sundhages sätt att tala om ledarskap borde få prägla ledarskap i alla sammanhang. I såväl näringsliv som kyrka, ja vilket sammanhang det än må vara. Frågan om hur vi är ledare påverkar i så hög grad det sammanhang i vilket jag är ledare. Jag tänker på uppmuntran som ett viktigt inslag i ledarskap. Så lite som egentligen behöver till för att en annan ska känna sig uppmärksammad och ”peppad”. Så lite som behöver till för att en annan ska tycka det är roligt att vara med.

”Vi är varandras miljö – och gör varandra bra”. Så sant! Också det motsatta gäller: att vi i varandras närhet kan sabotera den andres förutsättningar för att bli bra. Att så lite behöver till för att ”luften ska gå ur” en annan människa. När luften går ut, så upphör lusten. Hur svårt kan det vara att fatta detta?

 


Vi läser Bibeln som om vi inte har några pengar.

27 september 2012

”Vi läser Bibeln som om vi inte har några pengar. Vi använder våra pengar som om vi inte vet något om det Bibeln säger om pengar!”

Citatet kommer från den föreläsning jag hörde för några veckor sedan. Föreläsare var CHED MYERS – teolog, aktivist och författare från USA. Rotad i den mennonitiska, pacifistiska traditionen. Ched Myers föreläsning handlade om det inte särskilt många annars säger så mycket om i kyrka och församling, nämligen våra pengar. Hur ser vi på pengarna vi tjänar? Hur kan vi tänka om ett ansvarsfullt sätt att förvalta våra pengar? Hur mycket vet vi om hur de pengar vi sparat eller investerat i aktier används? Är det överhuvudtaget viktigt för oss? Vill vi veta?

Myers anknöt bl.a. till texten i Lukas 16:13 om det omöjliga i att tjäna både Gud och Mammon. Där står bl.a. ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon”. Det står inte att vi inte bör utan det kompromisslösa att vi inte samtidigt kan tjäna två så motstridiga ”system” som Gud och Mammon. Inte sällan har vi gjort en konst av att komma runt bibeltexter som denna. Som om vår ambition är att neutralisera den kompromisslöshet som ligger i detta att det inte är möjkligt att stå upp för såväl Gud som Mammon. Vi väljer att hitta nå´n typ av fromt bibelläsande som tar udden av det radikala i texter som denna. Så missar vi hela utmaningen. Måhända bekvämare, men inte särskilt trovärdigt.

Myers hänvisade också till texten i 2 Mosebok 16 som handlar om hur Gud genom att låta manna regna från himlen såg till att det flyende israeliska folket kunde äta sig mätta. Instruktionen de fick var att i det överflöd som mötte dom bara ta så mycket som de behövde för att äta sig mätta. Undantaget var fredagen – dagen före sabbaten – då man uppmanades att ta så mycket att det också räckte över sabbaten. Så fanns dom där som inte trycktes höra detta att bara ta så att det räckte för dagen utan blev närmast förblindade av överflödet och tog för sig mer än vad man behövde. Så visade det sig att det överflöd man plockade åt sig ruttnade bort under natten. Det var som om girigheten föddes där mitt i överflödet. Det räckte inte att förse sig med det man behövde för dagen. Poängen var inte att samla utan att klara dagens behov.  Det är onekligen en intressant text att fundera vidare på i relattion till vår tids stora frågor. En tid då vi i princip har så mycjket att alla skulle kunna äta sig mätta, men likväl svälter många. Problemet är att vi är för många som samlar på oss det vi rätteligen borde ha lämnat vidare till andra. Vårt sätt att leva och tänka om våra tillgångar föder och göder en fattigdom som bidrar till att skapa ett helvete för en stor del av världens befolkning.

Det var 0nekligen ett omtumlande föredrag – ett inlägg i en tid då flera av västvärldens ekonomier håller på att kollapsa. Det är så uppenbart att det system som bygger på en ständig tillväxt är på väg att haverera. Myers uttryckte det som att vi är på väg in i en återvändsgränd. I samband med en kaffepaus resonerade vi om hur alternativen ser ut. En del menade att Myers gjorde det alldeles för enkelt för sig att på det här sättet ”skåpa ut”  det kapitalistiska systemet. Vad är, som sagt, alternativet? Vårt resonemang kom att handla om att problemet måhända är att politiken gett upp inför det kapitalistiska systemet. Att detta system, då det ohejdat får växa, snarast gräver sin egen grav. Politiken borde kliva in och sätta gränser för ett system som så blint bygger på att vi ska konsumera mera. När systemet självt inte förmår se till de konsekvenser man skapar, då borde andra just sätta gränser. Ja, nog är det svårt att veta. Likväl är det uppenbart att något är sjukt. Lika uppenbart är det att Bibeln med sina texter varnar oss för att sätta så stor tillit till ”Mammon”. Just texten från Lukas 16 borde få oss att hejda oss. Att det faktriskt inte är möjligt att förena Guds principer med de principer som bara byggs av ekonomi. Vi borde lära oss att läsa Bibeln på ett annat sätt. Ibland famlar vi i vår strävan efter att hitta det som är trons och Bibelns tilltal till vår tid. Om vi vågar så finns i det Bibeln säger om pengar mycket att läsa in i vår tid. Det gör oss förmodligen inte så särskilt populära, men vem har sagt att det är målet.


Om ”Svarte Petter-barn” och ett samhälle i fritt fall

15 april 2012

Två notiser i Dagens Nyheter i helgen har fått mig att fundera över hur det är fatt med det svenska samhälssystemet.

I lördags skrev DN om en hemlös 18-åring där kommuner tvistar om vems ansvaret är. DN skriver så här:

”För ett par veckor sedan gjorde Simon och hans tjej slut och Simon måste flytta. Efter några dagar hos kompisar kunde han inte bo där längre. Då hade Nacka kommun avslagit hans begäran om hjälp. De ansåg honom som barn eftersom han går på gymnasiet – alltså borde hans föräldrar, som bor i Stockholm, ta ansvaret. Men dit kan han inte gå.

– De har misshandlat mig och jag har polisanmält dem, säger Simon.

Om inte föräldrarna tar sitt ansvar ska deras kommun, Stockholm, sköta saken. anser Nacka.

Vid midnatt i tisdags för en vecka sedan stod Simon ute på stan med en väska och en kartong med alla sina saker i, och rinde till socialjouren i Stockholm. Men Stockholm sa nej, efter som Simon är ”vuxen”. Simon har ju tvingats göra uppehåll i skolan för att försöka hitta någonstans att bo – och går han inte i skolan är han inte ”barn” längre, och då borde Nacka ta hand om honom.

En handläggare tycker att Simon borde sätta sig ner och prata med föräldrarna. En annan att han borde sluta plugga och skaffa ett jobb. I pappren står att ”Nacka inte tänker bevilja något bistånd förrän det blivit klart på socialstyrelsen om det är Nacka som ska bistå honom eller ej”. Så håller det på”.

Det är bra många år sedan jag lärde mig att det i kommunala sammamnhang talas om ”Svarte Petter-barn”- barn med särskilda behov som ingen helst vill betala för. Så skickar skolan barnen vidare till sociala myndigheer, dessa skickar barnen vidare till…som skickar barnen vidare till…Så håller det på. Medan förvaltningar strider om vem som ska ta ansvar, far barn och ungdomar illa. Till detta kommer en ibland obefintlig förmåga till kommunikation olika förvaltningar emellan. Det som är så märkligt är att olika kommunala förvaltningar uppträder som om man bara tar ansvar för sin egen plånbok poch högeligen skiter i hur det är fatt med andra förvaltningars möjlighet att stå för ”notan”. För mig som medborgare bryr jag mig inte om vem som ska attestera det hela. Det handlar ju till syvende och sist om kommunens totala ekonomi. Det viktigaste måste väl vara att ungen får hjälp.

Idag skriver DN i en liten notis om en man i Gävle som hjälpte en kvinna som snabbt behövde komma till sjukhuset för att föda sitt barn. Barnet hade bråttom ut och kvinnan födde i baksätet, som blev totalförstört. Den hjälpsamme mannen blev dock utan ersättning. Varken försäkringsdbolaget eller landstinget vill ersätta honom.

– Sjukhuset har inte bett honom att göra det här, säger avdelningschefen på förlossningen i Gävle.

Inte heller socialtjänsten, som hjälper kvinnan, tänker ge mannen ersättning för det förstörda baksätet.

Det är uppenbart att det gäller att klara sig själv. Vad hjälper det att bl.a. Kristdemokraterna jobbar för att införa en lag om civilkurage. Det som hände i Gävle är väl ett exempel på civilkurage. Det blev en dyrköpt läxa för denne man som gjorde det politiker och vi många förväntar oss av oss alla.

Avdelningschefen på sjukhuset i Gävle tycks ha haft en mindre god dag. Med skygglappar för ögonen lever han eller hon i sin lilla värld och tycks inte bry sig om andra bryr sig hur det blir för människor i samhället. Vem är beredd efter exemplet i Gävle att göra om det denne man gjorde?

Är det så här vi vill ha det? Är det så här det blir när nästan allt omvandlas till ekonomiska frågor. När nästan allt först ska värderas ekonomiskt. Se´n får vi se? Nog är detta ett samhälle i fritt fall. Jag vet att detta bara är några spridda exempel. Bra mycket fungerar. Men detta är ändå inte unikt. När ekonomin får handläggare i våra offentliga sammanhang att välja bort medkänslan för att få sin ekonomi att gå runt, så ställer i alla fall jag mig upp och skriker att nu är det nog.


En sådan ledare vill jag vara!

26 mars 2012

För ett par veckor sedan – 13 mars – såg jag Karin Hübinetts talkshow i svt. Maud Olofsson var med. Det som ändå etsat sig fast var intervjuvn med Pia Sundhage, svenska och  framgångsrik kapten för USA:s damlag i fotboll. En fantastisk och spontan människa. Så härlig och uppriktig. Intervjuvn med Pia Sundhage börjar 15 minuter in i programmet. Den här gången hadlade det om hur hon tänker om sin uppgift som ledare och coach. Hübinetts fråga var : ”Hur gör du dina spelare bra?” Vilken bra fråga till en coach.

Pia Sundhade levererade en rad bra svar om att hon utgår från det som är friskt, det som är bra. I stället för att analysera och hitta fel söker hon det som fungerar och uppmanar sina spelare att göra det fler gånger. Det liknar det jag hörde för många år sedan av en ledare för de då framgångsrika golfdamerna. Han såg en av tjejerna stå och slå den ena bollen efter den andra. Nio bra slag och så ett tiode misslyckat. Då slog hon sig i pannan. Så nio bra slag och ett dåligt slag. Pang i pannan! Grejen var att hon lärde kroppen hur ett misslyckat slag kändes. Hon slog rent fysiskt in det i kroppen. I stället för att lära kroppen hur det känns när det fungerar. Jag tänker att det är så Pia Sundhage menar – att lära sig av det som fungerar. Hur ofta har vi inte varit med om att utvärdera och snabbt gå förbi det som fungerade för att slira runt i det som inte fungerar. Om så 75% varit helt toppen och 25% mindre bra, så är det ändå dessa 25% som upptar vår uppmärksamhet. Som om vi inte lär oss något av det som fungerar.

Pia Sundhage återkom i Hübinetts intervjuv till gruppens betydelse. Att ett fotbollslag just är en grupp som är beroende av att gruppen fungerar. Hur lätt är det inte att var och en ser det som att nu gäller det att spela ut och briljera. Framgång är i hög grad en fråga om att få gruppen att fungera. Med Sundhages ord: ”Vi gör varandra bra! Tro gott om varandra!”

Sundhage talar om ledarens närvaro. Att fullt ut vara närvarande som ledare. Att detta också handlar om att kunna ställa krav på var och ens utveckling.  Så till slut talar hon om att inte ta sig på för stort allvar.  Befriande att höra detta från en fotbollstränare som uppnått mer än vad många andra ledare fått göra. Ett sätt att fortsätta stå med bägge fötterna på jorden.

Jag tänker att det är så mycket sunt i det Pia Sundhage säger i intervjuvn. Så mycket som så många ledare i såväl idriott som i andra sammanhang borde lära sig. Jag har hört för mycket av gap och skrik i idrottssammanhang genom åren. Som det Sundhage beskriver som ”coatching by fear”. Att leda med hot. Som om något gott skulle kunna komma ut ur rädsla. Varför skälla ut en grupp och sedan tro att något gott ska kunna komma ut ur detta.

Jag tar till mig av det jag hör Pia Sundhade berättar. En sådan ledare vill jag vara. Att tro gott om de jag samarbetar med. Att tro gott om nästa steg. Att få vara med och skapa förväntningar. Men också sätta gränser. Att hjälpa andra att se sina förmågor och sin roll i en grupp. Men också se det som dränerar energin i en grupp. Att förstå hur vi kan göra varandra bra och framgångsrika. Att det också förutsätter att vi släpper in varandra i varandras liv.

Hittar också en bok där hon beskriver sin ledarstil: ”Spela på bästa fot – att leda med glädje”. Den tänker jag läsa!


För vem är jag en nästa?

02 mars 2012

Sedan i söndags kväll pågår den ekumeniska bönesatsningen 24/7. Detta är en typ av stafett som innebär att en eller flera personer finns på plats i Fristadskyrkan och ber en timma för att se´n lämna uppdraget vidare till en annan. Vi ber dygnets alla 24 timmar i sju dygn.  Många timmar blir det! Mycket bön blir det också! Inte fel!

Tillsammasns med en grupp ungdomar från S:t Eskilskyrkan hade jag ansvar för bönen natten mellan onsdag och torsdag. Vi började kl.21 0ch höll på till kl.8. Vi delade upp natten så att vi sov en del och bad en del. Det är en härlig känsla att tassa upp mitt i natten och be, som jag gjorde mellan kl.03 och 04. Att veta att många andra sover sött på kudden samtidigt som vi var några som var vakna för att be. Lite samma känsla som att hålla vakt.

Temat för årets 24/7-bön är den sociala situationen i Eskilstuna. I Fristadskyrkan är kyrkolokalen ordnad så att där finns olika platser med information om bl.a. härbärget, det som görs på Hällbyanstalen, information om ungas situation, om skolor och äldreboenden  mm.mm. Vi hara talat om och bett för de flyktingar och invandrare som söker att återförenas med sina familjer. Vi har bett för bl.a. pastor Jean som efter åtta år i Sverige utvisats till Konga/Kinshasa och som misshandlades svårt vid ankomsten. Så finns i allt detta en möjlighet att måla och skriva egna böner. Där finns en plats, invid en porlande källa, för att sitta ner och läsa bibeln och be med böner i en bönbok. Måste säga att det känns ytterst meningsfullt. Att få ta tid för eftertanke. Fundera över mig själv och hur jag relaterar till allt det som bekrivs där i kyrkan.

Den fråga som finns med i allt detta och som är skriven med stora bokstäver längst fram i kyrkan är ”För vem är jag en nästa?”. Att inte så mycket fundera över vad andra gör och att tänka att Gud gör nog något utan att blanda in mig, utan hur det som behöver bli gjort berör mig. Vi har påminnt varandra om att när vi pekar på Gud och säger att nu får du ordna upp det hela, så pekar vi samtidigt med tre fingrar på oss själva. När vi utmanar Gud så har vi också del i detta. För vem är jag en nästa? Kan det bli mer utmanande än så?

Riktigt ”hett” blev det natten då vi hade ”vakten”, då jag blev väckt strax före midnatt och en av ungdomarna sa att de hade tagit in en hemlös i kyrkan och undrade vad vi nu skulle göra. Det var en i gruppen som varit ute på stan för ett ärende och på vägen mött en man som frös och inte hade någonstans att ta vägen. Efter lite tvekan och springande fram och tillbaka tog hon mod till sig och sa att vi var några stycken som höll till i en kyrka och så tog hon med honom dit. Så var han där med sin överlastade rullator och vi hade ett långt samtal om hur det blivit i hans liv. Han blev upplivad av ungdomarna som satt framme i kyrkan och sjöng. Nu var det inte längre en teoretisk fråga, detta om vem som som är min nästa. Nu var det skarp läge och vi ordnade en soffa där han kunde lägga sig. Det blev så självklart att så måste det bli. Jag kunde inte annat än le för mig själv där jag satt i kyrkan och framför mig hade mannen som satt och uppmärksamt lyssnade till ungdomarnas sång och så hade frågan ”För vem är jag en nästa” i stora bokstäver i kyrkans fond. Nu var det på riktigt. Och vi gjorde det på riktigt. Det blev en bra natt för oss alla som var där. När det blev morgon sa vi hej till mannen som skulle iväg ut på stan. Han var tacksam att vi hjälpt honom. Jag tror dessutomn vi hjälpt honom att ta tag i några av de frågor som han behövde ta tag i för att ordna det för bl.a. hans boende. Det var ju inte så att han egentligen var bostadslös, men ett och annat behövde redas ut.  Sällan ska vi glömma den här natten. Ett exempel på hur nära det kan vara mellan bön och handling.

På söndag kväll avslutar vi årets 24/7-bön. Då ska vi bl.a. fira nattvard och bryta brödet så att det räcker till oss alla som är där. Också detta en viktig symboliks handling. Att se till så att resurserna räcker till alla. Visst måste vi kunna ordna det så omkring oss att det verkligen blir så? Det måste vara möjligt!


Hur kan det bli så här?

26 februari 2012

Dagens Nyheter och Borås Tidning har i helgen rapporterat om hur en 11-årig flicka i två år hotats och misshandlats under tortyrliknande former av sin far och styvmor. Hon har anklagats för att vara en häxa, besatt av onda andrar och demoner. Nu är fadern och stymodern häktade tillsammans med en pastor i en evangelisk församling i Borås. Utöver dessa tre finns ytterligare en pastor som riskerar åtal.

Borås Tidning berättar om hur flickan blev bränd med kniv och fick höra att hon skulle skäras i bitar om hon inte erkände sina synder.

”Hon blev alltså bränd och hennes hår rakades också av. Hon hölls långa perioder inlåst i sitt rum. Flickan fick höra att hon var en häxa och besatt av onda krafter, andar och demoner och att hon kunde göra övernaturliga saker.  Hon tilltalades med ordet ”häxa” istället för med sitt riktiga namn och fick höra att hon inte var värd att leva, att hon skulle dö och bli uppäten av himlens fåglar och markens djur och att hon hade ormögon. I samband med andeutdrivning blev hennes fötter bundna, hon tvingades i flera dygn sitta på golvet i vardagsrummet och fick flera knuffar och slag. Flickan utsattes för förhör då hon skulle erkänna synder och övernaturliga häxkonster. Och barnet filmades då hon i utmattat tillstånd erkände. Flickan fick också en blandning av olja och vitlök i ögonen som sved och hon fick stå naken i duschen med olja hälldes över kroppen och skulle då säga ”Jesus blod”.

Hur kan detta ske i det man kallar en kristen församling? Hur kan dom som kallar sig pastorer medverka till att bryta ner ett barn? Detta är så långt från kyrka och församling som jag bara kan tänka mig. Hur kan det bli på det här viset? Hur kan något som detta överhuvudtaget hända?

Jag vet egentligen inget mer än det tidningarna berättar. Jag kan inte tänka mig annat än att detta mer är att likna vid en sekt än en kyrka.En grupp som kommit att leva sitt eget liv långt vid sidan av andra kyrkor och församlingar i Borås.  Att inte bara det som hänt den 11åriga flickan skett i nåp´n typ av hemlighet, utan också allt annat. Det mesta har förmodligen skett i en liten krets präglad av några knäppgökar som utger sig för att vara pastorer. Jag skulle vilja hävda att ingenting av det tidningarna berättar kan ske i ett vanligt församlingssammanhang som lever med i samhället och präglas av öppenhet och offentlighet.

Aftonbladet uppmärksammade för ungefär ett år sedan Margaretha Sturesson och hennes några år gamla bok “Om det så skulle kosta mig livet”. I boken berättar Margaretha Sturesson om hur hon i 15 år levde och arbetade i sekten ”Kingdom center” i Höör.  Under flera års tid utsattes Margaretha Sturesson för fysisk och psykisk misshandel. När hon ifrågasatte något sa pastorn att demonerna intagit hennes kropp och skulle drivas ut. Det slutade med att hon ville ta sitt liv. I dag har hon brutit med sekten, har ett nytt jobb och nya vänner. Men minnena bär hon alltid med sig. Jag skrev om detta i ett blogginlägg här.

Jag tänker att exempel som dessa på avarter av tro och församling på många sätt är en havererad förståelse av ledarskap. Närmast sjuka människor med maktambitioner som med hot och lockelser samlar små grupper omkring sig. Detta ligger så långt från en sund förståelse av tro och ledarskap som man kan komma, och vi har anledning att säga det. Det ligger något viktigt i detta att tala i termer av vad som är sunt och inte sunt.

Jag tänker också att detta är en typ av fundamentalismens haveri. Att så här kan det bli när någon läser Bibeln på ett ytterst selektivt och enögt sätt och lämnar förnuftet därhän. Det är ju ett väl känt faktum att det är möjligt att bevisa vad som helst om man plockar bibelcitat än här än där. Det Borås Tidning berättar om ligger rimligtvis  långt från det som är möjligt att förankra i Biblen – hur man än letar. Jag känner mig inte alls bekväm med att tänka om människor som besatta av demoner och onda krafter. Allt är inte alla gånger OK, men att kalla detta för att en människa är besatt av demoner ligger bortom det jag har tro för.  Jag har aldrig förstått idéen med att först bryta ner någon för att se´n bygga upp livet på nytt. Som om livet som är oss givet per definition är något dåligt.

Det s0m hänt i Borås är inget annat än en stor tragedi. Låt oss se det som just detta. Låt oss också lära oss något av detta – att bl.a. hålla rent från ledarskapsideal som bygger på makt. Återigen blir det så tydligt hur viktigt demokratiska former och ett demokratiskt ledarskap är. Vi har all anledning att hålla fast vid det. Öppenhet och offentlighet är en garant för haverier som det i Borås.


”Rasistisk politik”

29 augusti 2011

I går kväll hörde jag TV4- Nyheternas Lena Sundström kommentera Migrationsverkets kritik att regeringen inte gör något för att underlätta familjeåterföreningen för de somaliska familjer som finns i Sverige. I 1 1/2 år har diskussionerna förts om hur man ska kunna säkerställa att det är rätt barn som föräldrar ber att få till sig. Eftersom det inte är möjligt att få till godkända pass i Somalia har man krävt att barnen DNA-testas. Även när detta är gjort avslås nästan alla förfrågningar om uppehållstillstånd. Nu ryter Migrationsverket till och vill få regeringen att göra något. Jag vet inte om jag någonsin hört Migrationsverket ta ton mot regeringen på det sätt man nu gör. Migrationsverket menar att den situation som nu uppstått får helt orimliga konsekvenser.

När så Lena Sundström kommenterade regeringens totala passivitet i frågan så gjorde hon det genom att säga att regeringens sätt att inte göra något uttrycker en ”rasistisk politik”. Jag tror inte jag någonsin hört en nyhetskommentator uttrycka sig så rakt. Det var alldeles uppenbart att Lena Sundström var skakad av det hon hade att kommentera. Och att migrationsminsieter Tobias Billström meddelat att han inte hade något att säga.  Migrationsverkets rättschef – en av verkets högsta chefer som var den som levererade kritiken mot regeringen – hade flera exempel på att det visst går att  ändra lagar, om detta nu behövs, på bara några veckor. Underförstått låg i detta att regeringen inte vill göra något för att underlätta dessa familjeåterföreningar. Jag kan förstå Lena Sundströms kommentar. Vad ska man säga när regeringen så uppenbart inte vill?

Gillar att Lena Sundström i en mening ”föll ur ramen” för idealet av den partiske nyhetsjournalisten. Även en nyhetsjournalist måste kunna få uttrycka att  saker och ting passerat gränsen för det rimliga och anständiga. Jag reagerar 0ckså på att Billström inte hade något att säga. Så fegt att krypa undan. Med vilken rätt väljer ett stadsråd som är ytterst ansvarig i en fråga att passa såsom Billström nu gjort? Om inte den högst ansvarige har något att säga, sänder det signaler ner i departementet att inte någon annan heller ska säga något. När ett statsråd tystnar tystnar ett helt departement. Det Billström måhända inte förstår är att också detta sänder signaler. Dummare än så är inte vi tittare.

Det blir bara tydligare och tydligare att regeringen tappat kontrollen kring migrations- och flyktingpolitiken. Välgörande att det också blir sagt!