Blir Gud katolik nu?

10 mars 2014

Ulf EkmanVisst var det något av en bomb som slog ner i fromma Sverige igår när Ulf och Birgitta Ekman meddelade att man lämnar Livets Ord för katolska kyrkan. Kändes först som en typ av aprilskämt. Detta blir väl årets snackis i kyrksverige. Vet inte riktigt vad som kan överträffa detta. Idag har Livets Ords församling kallat till nå´n typ av krismöte. Nog finns ett och annat att prata om. En och annan fråga om vad det är som händer – oavsett Ulf Ekmans försök igår att förklara.

Alltså – Ulf Ekman, pappa till Livets Ord, blir katolik. Hörde i morse en intervju i SR där den intervjuade Erik Lindfelt liknande Ekmans övergång till Katolska kyrkan som om Ingvar Kamprad skulle lämna IKEA för timjobb i nån möbelaffär på fina gatan. Säger väl i alla fall något om hur uppseendeväckande detta är.

Vacklar mellan att hålla med om att detta är uppseendeväckande och att det inte alls är så överraskande. Visst är det uppseendeväckande när en kraftfull ledare som Ulf Ekman plötsligt meddelar dom han byggt ett sammanhang för, att nu har jag insett att detta inte är det klokaste och så tar det dramatiska steget att konvertera. Hur ska dom som nu finns kvar i Livets Ord orientera sig och förhålla sig till det som varit? Hur ska dom tänka? Ulf Ekman och Livets Ord har gjort en resa. Det är som ett understatement. Det kan man ha respekt för och samtidigt fundera över hur blir det så. Hur kan det komma sig att en rimligtvis genomtänkt person som Ulf Ekman tagit ut svängarna på det helt galna sätt som han gjort. Och allt detta med hänvisning till att detta har Gud sagt åt honom att göra. Kan tycka att detta är det svåraste. Denna ständiga hänvisning till vad Gud sagt åt honom att göra. Som en typ av manipulation i Guds namn. Det är ju också detta han fortsätter med. Han hänvisar till vad han upplever Gud sagt åt honom som ett skäl för att nu lämna Livets Ord. Blir detta till slut särskilt trovärdigt? Att hantera hänvisningen till vad Gud sagt på det här sättet. Är det verkligen så att allt detta har Gud sagt? Har också Gud gjort en resa som Ulf Ekman gjort? Att Gud också nu kommit på att detta var kanske inte så klokt? Att Gud nu också blivit katolik…? Jag är nog mest konfunderad över just detta med hänvisningen till vad Gud sagt. Blir det still slut särskilt trovärdigt?

Påven FranciscusÅ andra sidan – lite ”flörtande” från Ulf Ekans sida i relation till Katolska kyrkan har ju funnits där. Kanske är det så att det inte är så särskilt långt mellan en konservativ och karismatisk frikyrkorörelse och den katolska kyrkan. Åtminstone delar av den katolska kyrkan. Att detta gäller synen på ledarskap, bibelsyn och uppfattningen i flera etiska och moraliska frågor. Kanske är det så att det inte alls är så särskilt svårt för Ulf Ekman att känna sig hemma i den katolska kyrkan? Nu är det dock han som får underordna sig en självklar ledare.

livets ordJag har dock svårt för att köpa argumentet att Katolska kyrkan är kyrkans moder och som ett gensvar på Jesu bön om de kristnas enhet så borde vi alla bli katoliker. Det är i alla fall ett av Ekmans skäl till att nu bli katolik. Det bli ju inte mer självklart bara för att Katolska kyrkan själv menar att det är så. Vad säger de ortodoxa om detta som borde kunna hänvisa till samma rötter och se på sig som nån typ av moderkyrka? Jag funderar också över hur alla livets ordare runt om i världen som bitvis lever i konfrontation med katolska kyrkan i landet eller på orten ska reagera. Dom som på inget sätt ser katolska kyrkan som något att sträva mot. Dom som, kan jag tänka mig, lever med den typ av retorik som en gång också Ulf Ekman höll sig med.

Ja, nog kommer det att diskuteras – inte bara i Livets Ord – om Ekmans beslut att följa en av sina söner som redan konverterat och nu bli katoliker. Ska bli intressant att höra om hur resonemangen går. Kanske blir det t.o.m. så att Ulf Ekman i sann from entreprenöranda drar igång nån typ av ny orden inom katolska kyrkan…? Är han verkligen beredd att sätta sig med händerna i knät och bara fullt ut underordna sig allt och alla i detta nya sammanhang?

Annonser

6:1-metoden eller konsten att vila

18 november 2013

det-hander-nar-du-vilarSå har Tomas Sjödin skrivit en ny bok – ”Det händer när du vilar’”, Libris förlag. Tomas Sjödin har ett sätt att skriva som jag gillar. Resonerande. Ibland överraskande grepp. Ifrågasättande och samtidigt trosvisst. Han skriver med en erfarenhet i det svåra som ger det han skriver ett mått av svärta som gör det på ”riktigt”.

Nu har Tomas Sjödin tagit sig an frågan om vila. Jag vet inte vad man ska tänka om greppet att ta ledigt för att skriva en bok om vila, men det var vad Sjödin gjorde. Han ler också själv åt själva tilltaget.

Det är väl uppenbart att många av oss har tappat bort mycket av förmågan att vila. Den gamla tanke som fanns i att helga vilodagen, är på många sätt som bortrationaliserad ur vår tid och vår tids värderingar. Det är  inte längre så att samhället stänger ner när det blir lördag eftermiddag för att vakna till liv igen när det blir måndag morgon,. Jag kommer ihåg hur min pappa krattade grusgången därhemma framför huset. Det var som en signal att skruva ner på tempot. Det bidrog till att skapa en annan atmosfär åt lördagskvällen och söndagen. Inte för att vi inter gjorde nånting, men tempot blev ett annat.

Tomas Sjödin tar sig an frågan om vilan via dem judiska sabbaten. I den mest ortodoxa varianten är ingången av sabbaten på fredagskvällen närmast att likna vid ett tvärstopp. Från att ha varit i full aktivitet, så gör man närmast ingenting. Man umgås med andra. Den som vill läsa mera om detta, kan med fördel göra det i boken ”Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse”, Söderströms förlag. I boken medverkar bl.a. DN:s tidigare korrespondent i Jerusalem , Lotta Schüllerqvist. Boken beskriver på ett initierat sätt hur man tänker om sabbaten bland ortodoxa judar. Har själv hört om en man som en sabbat blev stoppad i västra Jerusalem och ombads att komma med upp i lägenheten för att sticka en kontakt i väggen. Tomas Sjödin refererar i boken just ett samtal om detta med vad man får och inte får. Vad är poängen med denna restriktiva hållning? Svaret han får i en intervju med en judisk man är att det i och för sig inte är nån stor sak att inte trycka på en, två, tre eller fyra knappar en sabbat, men problemet är när man just börjar kompromissa med reglerna, så tappar man snart själva intentionen. Så därför väljer man att helt avstå från bl.a. detta knapptryckande.

Vilken utgångspunkt vi än väljer, så har vi anledning att fundera mera över hur vi kan återvinna vilan och den rytm i livet som innebär att det inte bara blir arbete. Jag tror på tanken att åtminstone en dag behöver ha en annan karaktär än andra dagar – 6:1-tänket. När Bibeln berättat om hur Gud skapade allt, så handlar den berättelsen också om hur Gud på den sjunde dagen beslöt sig för att vila från skapande. Han tog ett kliv tillbaka och såg på det han gjort under sex dagar, och såg att det var gott. Så tog han ledigt! Inte för att han inte kunde göra mer, men vilan var viktig. Med vår kyrkliga bakgrund kan vi formulera det som att vi behöver vinna tillbaka helgdagstänket. Också i kyrkans värld har söndagen blivit en dag som inte självklart är en särskild dag. Också söndagen är förhandlingsbar och öppnar för egentligen vad som helst. Jag tror vi tappar bort väsentliga inslag i livet på det sättet. Jag tror på tanken att skapa rutiner i livet, dit tanken på att göra söndagen till en gudstjänstdag hör. Vi mår bra av rutiner. Vi mår bra av att möta andra i kyrkan. Vi mår bra av att få mötas en stund en dag i veckan för att låta själen hinna ifatt oss. Jag vet också att allas våra liv inte är sådana, att just söndagen är en ledig dag. Kanske just därför att vi lever i ett samhälle som bidragit till att luckra upp en gemensam rytm i veckan, så har vi anledning att mer bestämt se till att skapa en egen rytm. Så får vi se till att få med oss söndagskänslan in i en tisdag eller fredag.

Jag gillar titeln på Tomas Sjödins bok – att det händer något när vi vilar. Att vila inte självklart är detsamma som att inte göra något alls. Jag tror på vilan som ett sätt att skapa ett sammanhang för tankarna att landa. Precis som vi behöver sova därför att hjärnan behöver tid på sig att landa alla dagens intryck. Eller att lägga händerna i knät, sluta sina ögon och be, därför att det ger oss ett ögonblick att stanna upp. Egentligen borde vi tänka så, att ju mer vi har att göra, desto mer behöver vi finna tid för att ”gå åt sidan” för en stund. Det kan inte vara särskilt smart att ta med sig kaffekoppen till skrivbordet och fortsätta jobba. Jag tror på kafferasterna som en sorts inbyggd liten ”sabbat” i vår arbetsdag. Att lägga arbetet åt sidan för att, för en stund, umgås med dom man arbetar med. Då det inte är jobbprat som gäller. Ja, nog har vi anledning att fundera över hur vi ordnar det i livet för at bl.a. hitta en rytm mellan arbete och vila. Lätt sagt – svårt gjort. Kanske. Likväl en utmaning. Ett annat sätt att uttrycka det, är att säga att vi behöver öva oss på att också säga nej. Inte bara ja. Förmår vi aldrig att säga nej till en del, blir våra ja till slut inte särskilt meningsfulla.

Några citat ur boken:

”…öva sig i att säga nej, öva sig i att inte bara fylla på. För att vinna det liv man djupast sett längtar efter måste man vara beredd att förlora andra tänkbara liv”.

”Vilan är inte till för ytterligare skapande. Den är till för att återskapa oss”.

”Min tes är att en dag i veckan gör något med de andra dagarna”.

”Vilan hjälper oss att skilja allt som kan göras från vad som ska göras”.

”Rastlösheten är en kortdistansare som ör relativt lätt att besegra om man utmanar den på längre distanser”.

”Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är bonus”.


Gud är större än våra föreställningar av Gud på samma sätt som Lena Andersson är större än våra bilder av henne.

04 november 2013

CIMG4974I en mening är det spännande att den debatt som drogs igång i anslutning till ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan om hur vi bl.a. beskriver Gud, går vidare. Visst är det spännande att de stora tidningarnas debattsidor också får ägnas åt det som är trons frågor.

I Dagens Nyheter för kolumnisten Lena Andersson och teologen Ann Heberlein en slags debatt om Gud. Jag tänker – ”en slags debatt” – för jag vet inte riktigt om debatten längre är meningsfull. Ann Heberlein avslutade sitt förra inlägg den 25 oktober med det som för teologin och tron är en självklarhet att ”Gud är större än våra föreställningar”. Detta får nu Lena Andersson att gå igång i ett svar den 31 oktober. Att mena att ”Gud är större än våra föreställningar” är för Lena Andersson ett helt meningslöst påstående. Bara luft. I Lena Anderssons värld kan det heller inte bli något annat då Gud är ett påhitt. Något skapat bland annat vi skapar. Punkt. Gud kan aldrig bli något annat än ett bildspråk, en myt eller en känsla. Inget mer.

I trons värld är just påståendet att ”Gud är större än våra föreställningar”  något av en grundbult. Utgångspunkten i Bibelns berättelser är att ingen sett Gud. Gud kan erfaras men inte ses i en yttre mening. När vi frågar efter vem Gud är svarar Bibeln att vi ska ta reda på vem Jesus är. Det är klart att Gud är större än våra föreställningar, på samma sätt som Lena Andersson är mer och större än mina föreställningar om vem hon är. Självklart. Vem kan veta vem Lena Andersson är och mena att man har hela svaret på den frågan? Förmodligen inte ens Lena Andersson själv? Också Lena Andersson har i sig och sin personlighet drag och uttryck som inte låter sig rationellt förklaras och  bevisas. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det är ju detta som gör oss till de spännande människor vi är. Komplexa och motsägelsefulla.

Jag vet inte riktigt vad Lena Andersson tänker sig diskutera vidare, när det inte får handla om tro. ”Kyrkan dras med ett kunskapsfientligt arv, förklätt till ödmjukhet. Det befästs varje gång prästerna inpräntar hur liten mäniskan är, ett barn inför Gud”. Det är som om Lena Andersson inte kan underordna sig något annat än det besked vi får när vi lägger något på en våg, mäter det eller lägger det under ett mikroskop. Inget annat än det man kan få Nobelpris för. Inget kan eller får vara större än våra mänskliga förmågor. Jag kan inte riktigt se det meningsfulla i att ställa det ena mot det andra. Som att ett barn inte har något värde eller något att bidra med. Som att något mänskligt går förlorat när vi relaterar det till något gudomligt. Som att perspektivet på livet och vad det är att leva blir mindre.

I en mening uppskattar jag Lena Anderssons tydlighet. Dock vet jag inte vad samtalet ska handla om härnäst.


”Med Gud in i tankelättjan”

21 oktober 2013

Svenska Kyrkan har utsett en ny ärkebiskop, men diskussionen om vad som bl.a. sades i utfrågningarna inför valet går vidare. Jag har sett någon klaga på att själva valet inte fick så särskilt stor uppmärksamhet, men likväl fortgår den offentliga diskussionen om vad bl.a. den nyvalda ärkebiskopen står för. Det som hänt har bl.a. fått Eva Hamberg, präst och ledamot i SvK:s läronämnd att avgå från sitt uppdrag, avgå som präst och lämna sitt medlemskap i SvK. Jag lyssnade till Eva Hamberg i Fors församlingshem hösten 2010. Så här skrev jag då om det hon hennes analys av SvK. Jag beskriver det som att Hamberg närmast mosade SvK. Tanken om att lämna SvK måste Hamberg rimligtvis ha levt med under en längre tid.

Lena anderssonI söndags använde Lena Andersson, författare och kolumnists i Dagens Nyheter, sitt utrymme till att gå hårt åt den, som hon tycker, dunbolsteraktiga diskussion som pågår i SvK om hur man ska tro om kyrkans bekännelse och bibelns texter. Jag förstår Lena Anderssons kritik som att många företrädare för SvK glider på vad som egentligen gäller. I diskussionen inför ärkebiskopsvalet handlade det bl.a. om, huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör? Flera var inte beredda att ge ett entydigt svar på den frågan. Diskussionen som nu pågår handlar också om hur tvärsäker vi kan vara i vår egen tro i relation till andras tro. En del formulerar det som att vi inte har anledning att sätta en människas tro i motsats till en annans. I ”vågskålen” finns självklart Jesusord som att ”jag är vägen, sanningen och livet”. Hur ska vi hantera den typen av anspråk?  Diskussionen handlar också om det rimliga i att tro på berättelser som handlar om under och exv. jungfrufödelsen. Kan det som till synes ser helt orimligt ut, med trons ögon, vara högst rimligt? Jag tror för egen del att det är möjligt. Jag tror också att Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör. Det ligger ju i själva tron på att Jesus är Guds son. Inte en profet bland andra profeter, utan just Guds son. Det är ju inte minst på den här punkten som kristendomen skiljer ut sig från såväl judendom som islam. Jag har under hösten hört flera företrädare för judendomen presenterat Jesus som vilken rabbin som helst. Att det han sagt inte är något särskilt.  Så varför tänka om Jesus som någon med speciella egenskaper. Jag tänker naturligtvis på ett annat sätt.

Lena Anderssons uttrycker sin kritik bl.a. på det här sättet: ”Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat…De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

Det är som om Lena Andersson är frustrerad över att inte ha trons företrädare i form av teologer i SvK på den plats där hon vill ha dom för att där ifrågasätta deras naiva tro på orimligheter. Det är ungefär samma utgångspunkt som Humanisternas företrädare Christer Sturmark har. Samma frustration över att trons företrädare inte håller sig i det hörn där allt är svart eller vitt och där han kan angripa teologin för att vara fundamentalistisk och närmast intellektuellt ohederlig. Jag vet inte riktigt vad som är meningsfullt med en debatt som denna? Visst är det klatschigt med formuleringar som  ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror”, men hur sant är det? Att säga att de som Lena Andersson går tillrätta med inte tror är naturligtvis inte sant.

Bibelns texter och trons anspråk har i alla tider diskuterats. Så kommer det också att vara. Det finns något sunt med att det får vara så – och också måste vara det. När Lena Andersson bl.a. efterlyser ”en klar tanke” så vet jag inte om hon någonsin kommer att bli tillfreds med vad vi än med trons ord försöker säga om livet och tillvaron. När Lena Andersson menar att ett uttryck som att ”Gud alltid är större” är ett uttryck för tankelättja är det som om att vi i grunden inte alls förstår varandra. Själva tron på Gud är just en tro på att Gud är större än våra bilder och våra försök att förstå vad som är rimligt och sant. Om inte Gud är större än det vi kan förstå och bevisa, vem är då Gud och vad blir det då av tron?


”Samtiden måste bjudas upp till dans”

30 augusti 2013

dagen_logoGillar Carl-Henrik Jaktlunds debattinlägg i dagens Dagen. Utgångspunkten är ett bibelstudium som pastorn i Filadelfiakyrkan i Stockholm – Niklas Piensoho –  höll i samband med Pingströrelsens storsamling i Nyhem i juni. Jaktlund beskriver det som en ”snackis inom frikyrkligheten”. Måste erkänna att så inne i frikyrkligheten är jag tydligen inte, för detta har i huvudsak gått mig förbi. Nu tycks dock den debatten mer ha handlat om det Piensoho i förbifarten ha sagt om homosexualitet. Det som handlade om kyrkans och trons förhållande till samtiden krympte till en fråga om homosexualitet. Bara detta säger ju en del om både det ena och det andra. Lite förutsägbart. Som om mångas bild av frikyrklighet bara blir än mer bekräftad. Som om vi inget annat har att säga. Hmmm!

Jaktlund gör ett viktigt försök att ta debatten åt ett annat håll. Jag gillar det! Jag ser just frågan om vi förhåller oss till vår samtid som en nyckelfråga. Det får inte bli så att samtiden blir som en parentes där vi som kristna mer än upptagna av det som varit liksom det som ligger i framtiden. Att vi har lättare att sätta ord på det som hör historien till liksom hänge oss åt hur det kan komma att bli i en framtid. Jag tänker att tron mer än historia och framtid handlar om nutid.

”Det var detta Niklas Piensoho valde att ge sig i kast med på Nyhemsveckan. Han hävdade att svensk frikyrklighet väldigt mycket levt i och identifierat sig med Moseböckernas exodusberättelse om uttåg, gudsfolket och avståndsmarkerande. En viktig och riktig berättelse förr men sämre fungerande som målbild numera, menade Piensoho och föreslog en ”teologisk tyngdpunktsförskjutning” över till historien om Abraham som kom från marginalen men fick vara till stor betydelse för folket i och med att han kom med och levde i Guds välsignelse”. 

Martin Luther KingFrågan är ju vad vi har att säga om det som rör sig i vår tid? Känner mig närmast upprymd efter att i onsdags kväll ha sett sändningen från minnesceremonin i Washington – 50 år efter Martin Luther Kings avgörande tal om alla människoras lika värde och rättigheter. Fantastiskt att höra Martin Luther Kings storasyster och hans dotter berätta om vad det Martin Luther King stod upp för kom att påverka såväl familj som det dåtida amerikanska samhället. Han tog sig an det som rörde vid det amerikanska samhällets grundvärderingar. Han backade inte undan utan talade ut sin dröm. Han förväntade sig att bli hörd. Han talade klarspråk. Satte ord på det som var den tidens allra mest avgörande frågor. Vem av oss är det som inte får ”gåshud” av att höra honom – ”I have a Dream…”. Att höra hur hans röst vibrerar i en blandning av upprördhet och målmedvetenhet. Jag tänker att vi i  vår tid behöver ta intryck av en man som Martin Luther King. Det är inte så att det var värre förr eller enklare att då se vari de avgörande frågorna består, jämfört med vår tid.  Vår tid har också frågor i vilka vi skulle behöva stå upp som Martin Luther King en gång gjorde.

Vi skulle behöva bjuda upp vår samtid och vår samtids ansvariga och samtida  till samtal om hur vi använder våra gemensamma resurser. Hur ser exempelvis dom värderingar ut som hävdar att det är en mer prioriterad uppgift att öka på våra förutsättningar till en privat konsumtion än se till att vi får till mer resurser i exv. skola, vård och omsorg? Hur kan det vara så att vi tänker konsumtion före ett värdigt liv för dom som allra bäst behöver det? Hur kan det var så?

Hur kan vi stå ut med att EU stängt sina gränser för flyktingar från Syrien samtidigt som vi står vid sidan av och i huvudsak låter det som sker ske? Som om vi glömt vad barmhärtighet betyder i vår tid.

Det är alldeles uppenbart att vår samtid måste bjudas upp till dans! Vi behöver bli tydligare på vad vi säger ”ja” till och det faktiskt är vi säger ”nej” till. Vi måste våga. Vi måste, precis som det Martin Luther King hade att säga till sin samtid – gå samman för att förstå vilken kraft som ligger i att vi gör gemensam sak i ett antal för vår tid avgörande frågor. Jag tänker att det i sig är ett sätt att bjuda individualismen motstånd. Vi måste komma dithän att vi mer pratar om oss och vårt än om mig och mitt.

Så slutar Jaktlund sin inlaga: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka/änkling”, påstås Goethe ha sagt för länge sedan. Det är sant och värt att ha med sig. Och samtidigt, den som inte i alla fall bjuder upp samtiden till dans kommer att få finna sig i att sitta bredvid utan nära och goda relationer med omgivningen”.

Sant. Den som väljer att sitta vid sidan av blir just sittande bredvid. Så må vi ropa hur högt som helst. Vara hur upprörda som helst över det som pågår. Det är ändå dom som valt att ge sig in i spelet på plan som bidrar till hur det blir. Där vill i alla fall jag vara med. Inte för att det alla gånger är så bekvämt, men jag kan inte se vad alternativet skulle vara. Jag vill inte bara låta mig fascineras av en man som Marin Luther King, jag vill också ta intryck av vad han gjorde och stod upp för.

 


Varför är det så tyst? Har vi inget att säga?

09 augusti 2013

nod1Fyra gånger om året hamnar tidningen NOD på mitt bord. Ett forum för tro, kultur och samhälle. Kring varje nummer skulle man kunna bjuda in till ett helgseminarium med spännande samtal. Spänstiga och utmanande texter. Den här tidningen borde varje församlingsstyrelse och pastorskollega ha tillgång till. Som ett sätt att just låta sig utmanas till allvarsamma och avgörande samtal.

Årets nr. 2 handlar om den tystnad som vilar runt kyrkor och församlingar liksom enskilda kristna. Var gör den kristna rösten sig hörd? Var finns vi i det vi ibland talar om som det offentliga rummet? Hur tänker vi om torget som en plats för samtal där också vi som kristna lägger oss i? Hur kommer det sig att vi tar så liten plats i detta offentliga sammanhang. Detta är åtminstone NOD:s utgångspunkt – och jag är beredd att hålla med. Vågar vi inte eller vet vi inte riktigt vad vi ska säga? Tror vi inte att någon vill lyssna eller samtala med oss?  Ja, hur ska vi tänka?

Tidigare rektorn på Örebro missionsskola, läkare och forskare – Pekka Mellergård –  skriver den inledande artikeln och jag har strukit under i den artikeln så nästan allt är understruket. Mellergård resonerar just kring varför det är så få som gör ett försök att lägga sig i. ”En intressant fråga är om kristna människor i det här landet mer eller mindre omedvetet har tagit över och internaliserat majoritetskulturens syn på religion som något förlegat och för en upplyst människa mer eller mindre skamligt?” Frågan Mellegård ställer är ju den om vi blivit så ett med vår tid och vår tids värderingar att det vi säger ”bara” blir more of the same. Att det vi har att säga inte bidrar till att vidga eller fördjupa det offentliga samtalet. Jag vill egentligen inte tro att det är så. Eller är det så att vi inte är beredda att ge en uppgift som denna så särskilt mycket tid och uppmärksamhet. Om inte heller vi följer det samtal som pågår, så är vi ju s.a.s. inte med på plan. Vi finns inte där samtalet förs – och menar kanske att vi inte har tid. Jag har mött det kring mitt eget bloggskrivande. Människor som sagt att man inte menar sig hinna med och läsa.

Mellergår själv funderar så här: ”En anledning till att kristna röster inte hörs särskilt mycket kan smärtsamt nog vara att man inte har så mycket att säga. Kanske att tron blivit en privatsak som varken den enskilde troende individen eller den kollektiva kyrkan tycker har någon större relevans för vad som pågår i det omgivande samhället…Man kan fråga sig var kyrkans egna viktiga samtal egentligen förs?…Ett sammanhang som inte längre tror tillräckligt på sin egen relevans utöver att serva med ‘personlig frid och inre tillfredställelse’ och religiöst färgad underhållning har ingen större anledning att anstränga sig för att hitta vägar att uttrycka sin övertygelse utanför den egna subkulturen”. Så ställer Mellergård frågan: ”Tänk om det svenska samhället går miste om värdefulla bidrag på grund av kyrkans tystnad?”

Nog finns i detta mycket att fundera vidare över. Jag tror att en nyckelfråga är just den om hur vi i våra egna sammanhang samtalar om det som är viktigt i livet? Jag vet inte om jag gör det för lätt för mig när jag hävdar att vi aldrig riktigt tar oss tid för dessa samtal. Allt ska gå så fort! Inget får ta tid. Jag saknar intresset för den här typen av samtal. Tänker jag rätt, så är det naturligtvis inte särskilt överraskande att vi inte hörs utåt, när det inte låter så särskilt mycket ens i våra egna sammanhang. Hur ofta diskuterar vi i kyrkan om det som är ”världens” stora frågor? Det vi läser om och hör om. När funderar vi över vad tron har att säga till det vi läser och hör om?  Varför är det så få som drar igång ett samtal om detta? Varför är det så tyst – precis så som Pekka Mellergård beskriver det. Varför? Om vi inte vet vad vi ska säga när vi möts i kyrkan, och där har fått öva på att formulera våra tankar, så blir det naturligtvis inte mycket sagt när vi rör oss i det som är den spridda församlingen – ute på arbetsplatser, bland vänner, i skolan och var det nu kan vara. Är det så att vi inte ens tycker det är viktigt att göra vår röst hörd?  Eller är vi så dåligt skolade i att klara av att vi tänker och tycker olika att vi håller tyst? Konflikträdda?

Nog måste vi ha något att säga i det som skapa rubriker i exv. media. Eller Bibelns texter som utmanar oss kring än det ena än det andra.

Tidningen NOD kan beställas från Örebro Missionsskola tel.019-30 77 650. Fyra nummer för 265:- – Värt varenda krona! Redaktionen består av Pekka Mellergård, Lars Johansson, Göran Sahlberg och Magnus Nordqvist.


Hårda puckar! Kyrkan vid ett vägskäl.

08 maj 2013

Två tidningar. Tre artiklar. En och samma tanke. Tidningen Dagen presenterade i tisdags (2013-05-07) en debattartikel med rubriken ”Anpassning räddar inte kyrkan”. Idag – 2013-05-08 – kom veckans nummer av Kyrkans Tidning med två artiklar som tar sin utgångspunkt i en ny  bok av Patrik Hagman: ”Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället”. Inser att detta är en ”måstebok” att läsa.

dagen_logoDebattartikeln i Dagen av samhällsdebattören Per Ewert har sin utgångspunkt i det ”faktum” som stavas sviktande medlemssiffror och hur västerländsk kristenhet famlande söker sin väg i en sekulariserad miljö. Vilka är vi? Vilka vill vi vara i det som är vår tid? Vad är det att vara kyrka år 2013?

Ewert driver tesen att det kan inte komma något gott i att mjuka upp det kyrkan står för. Vägen framåt måste vara att förtydliga budskapet. ”Kyrkor som anpassat sig till rådande kultur har stadigt tappat i relevans och intresse…En avgörande faktor för framgång tycks vara graden av utmaning i förkunnelsen..Den kyrka som i osäkerhet förytligar det kristna budskapet eller suddar ut de utmanande inslagen i tron har svikit sitt uppdrag…Risken fölr svenska kyrkor och samfund är inte att skrämma bort människor med en alltför obekväm förkunnelse. Faran ligger tvärtom i att vara alltför tillrättalagd”.

Jag håller med Ewert i mycket. Dock tänker jag att vi är många som kan hålla med men ändå tänka helt olika. Det är inte helt utan risk att skriva på det sätt Ewert gör. Jag hade önskat mig mer för att fullt ut förstå det han säger. Jag håller dock med om att mycket av församlingsliv och förkunnelse blivit alltför slätstruket. Det är som om det inte riktigt tar tag i det som är vår tids och våra egna stora utmaningar. Som att vi inte vågar. Som om vi inte riktigt förmår  ”knåda in” Bibelns texter i det som är vår verklighet.

Kyrkans tidningArtiklarna i Kyrkans Tidning tar mer sikte på de nordiska folkkyrkornas situation. Jag har dock inte alls svårt för att, som gammal frikyrklig, känna igen mig i det Kyrkans Tidning skriver: ”Frågorna är spetsiga och Patrik Hagman ställer dem i sin bok Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället, som greppar de lutherska folkkyrkornas situation i Finland och Sverige och söker en väg framåt. Han menar att den traditionella nordiska folkkyrkotanken håller på att pressas till bristningsgränsen. Kyrkan lever som om den fortfarande levde i ett kristet samhälle och den stadiga nedgång i medlemsantal som har pågått nu i flera decennier bara var en tillfällig svacka. Huvudtesen är därför att folkkyrkornas kris är en teologisk kris.Teologin måste tillbaka på banan! …Frågan om öppenhet och låga trösklar måste därför brytas mot frågan om kyrkans identitet som kristen kyrka”.

Författaren Maria Küchen – aktuell i S:t Eskilskyrkan för några veckor sedan – skriver också hon om Patrik Hagmans bok. Hon citerar Hagman som skriver: ”Hur folkkyrkans framtid ska se ut är en teologisk fråga, inte en marknadsföringsfråga eller en fråga om att rikta in sig på rätt grupp människlor”. Så skriver Küchen själv: ”För att överleva kan inte kyrkan förhandla bort sitt kärnbudskap”.Maria Küchen

efter-folkkyrkan-en-teologi-om-kyrkan-i-der-efterkristna-samhallet_haftadHagman skriver i sin bok: ”Kyrkan måste bli mera medveten om att den faktiskt står för en ett radikalt alternativ till de olika samhällssyner och syner på människan som upprätthålls av staten och matrknadsekonomin”. Jag tror detta är själva mittpunkten i det som står att läsa i alla dessa tre artiklar. Om hur vi ser på oss själa och det tidssammanhang vi är en del av. Vad är det vi som kyrkor och församlingar står för? Vad är det vi själva som troende människor vill stå för?  Vad är detta”annorlunda”? Och hur vill vi stå upp för detta annorlunda. Det är ju detta annorlunda som måste få slå igenom när det exempelvis kommer till invandrimngs-och migrationspolitiken, frågan om ekonomisk politik, hela det politiska snacket om ”utanförskap”, frågan om skolan och samhällets omsorg, allt det som så tydligt visar hur vi lämnar ”lik” utefter vägen. Har vi något att säga om detta?

Det är rätt som Maria Küchen skriver att vi befinner oss i en ”spännande och riskabel brytningstid”. Vi måste våga och jag tänbker att nyckeln i detta är att våga tillsammans. Också detta ett sätt att stå upp för det annorlunda. Inte jag och du utan vi tillsammans. Fattar vi hur annorlunda ett sådant synsätt är?