Gud är större än våra föreställningar av Gud på samma sätt som Lena Andersson är större än våra bilder av henne.

04 november 2013

CIMG4974I en mening är det spännande att den debatt som drogs igång i anslutning till ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan om hur vi bl.a. beskriver Gud, går vidare. Visst är det spännande att de stora tidningarnas debattsidor också får ägnas åt det som är trons frågor.

I Dagens Nyheter för kolumnisten Lena Andersson och teologen Ann Heberlein en slags debatt om Gud. Jag tänker – ”en slags debatt” – för jag vet inte riktigt om debatten längre är meningsfull. Ann Heberlein avslutade sitt förra inlägg den 25 oktober med det som för teologin och tron är en självklarhet att ”Gud är större än våra föreställningar”. Detta får nu Lena Andersson att gå igång i ett svar den 31 oktober. Att mena att ”Gud är större än våra föreställningar” är för Lena Andersson ett helt meningslöst påstående. Bara luft. I Lena Anderssons värld kan det heller inte bli något annat då Gud är ett påhitt. Något skapat bland annat vi skapar. Punkt. Gud kan aldrig bli något annat än ett bildspråk, en myt eller en känsla. Inget mer.

I trons värld är just påståendet att ”Gud är större än våra föreställningar”  något av en grundbult. Utgångspunkten i Bibelns berättelser är att ingen sett Gud. Gud kan erfaras men inte ses i en yttre mening. När vi frågar efter vem Gud är svarar Bibeln att vi ska ta reda på vem Jesus är. Det är klart att Gud är större än våra föreställningar, på samma sätt som Lena Andersson är mer och större än mina föreställningar om vem hon är. Självklart. Vem kan veta vem Lena Andersson är och mena att man har hela svaret på den frågan? Förmodligen inte ens Lena Andersson själv? Också Lena Andersson har i sig och sin personlighet drag och uttryck som inte låter sig rationellt förklaras och  bevisas. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det är ju detta som gör oss till de spännande människor vi är. Komplexa och motsägelsefulla.

Jag vet inte riktigt vad Lena Andersson tänker sig diskutera vidare, när det inte får handla om tro. ”Kyrkan dras med ett kunskapsfientligt arv, förklätt till ödmjukhet. Det befästs varje gång prästerna inpräntar hur liten mäniskan är, ett barn inför Gud”. Det är som om Lena Andersson inte kan underordna sig något annat än det besked vi får när vi lägger något på en våg, mäter det eller lägger det under ett mikroskop. Inget annat än det man kan få Nobelpris för. Inget kan eller får vara större än våra mänskliga förmågor. Jag kan inte riktigt se det meningsfulla i att ställa det ena mot det andra. Som att ett barn inte har något värde eller något att bidra med. Som att något mänskligt går förlorat när vi relaterar det till något gudomligt. Som att perspektivet på livet och vad det är att leva blir mindre.

I en mening uppskattar jag Lena Anderssons tydlighet. Dock vet jag inte vad samtalet ska handla om härnäst.


”Med Gud in i tankelättjan”

21 oktober 2013

Svenska Kyrkan har utsett en ny ärkebiskop, men diskussionen om vad som bl.a. sades i utfrågningarna inför valet går vidare. Jag har sett någon klaga på att själva valet inte fick så särskilt stor uppmärksamhet, men likväl fortgår den offentliga diskussionen om vad bl.a. den nyvalda ärkebiskopen står för. Det som hänt har bl.a. fått Eva Hamberg, präst och ledamot i SvK:s läronämnd att avgå från sitt uppdrag, avgå som präst och lämna sitt medlemskap i SvK. Jag lyssnade till Eva Hamberg i Fors församlingshem hösten 2010. Så här skrev jag då om det hon hennes analys av SvK. Jag beskriver det som att Hamberg närmast mosade SvK. Tanken om att lämna SvK måste Hamberg rimligtvis ha levt med under en längre tid.

Lena anderssonI söndags använde Lena Andersson, författare och kolumnists i Dagens Nyheter, sitt utrymme till att gå hårt åt den, som hon tycker, dunbolsteraktiga diskussion som pågår i SvK om hur man ska tro om kyrkans bekännelse och bibelns texter. Jag förstår Lena Anderssons kritik som att många företrädare för SvK glider på vad som egentligen gäller. I diskussionen inför ärkebiskopsvalet handlade det bl.a. om, huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör? Flera var inte beredda att ge ett entydigt svar på den frågan. Diskussionen som nu pågår handlar också om hur tvärsäker vi kan vara i vår egen tro i relation till andras tro. En del formulerar det som att vi inte har anledning att sätta en människas tro i motsats till en annans. I ”vågskålen” finns självklart Jesusord som att ”jag är vägen, sanningen och livet”. Hur ska vi hantera den typen av anspråk?  Diskussionen handlar också om det rimliga i att tro på berättelser som handlar om under och exv. jungfrufödelsen. Kan det som till synes ser helt orimligt ut, med trons ögon, vara högst rimligt? Jag tror för egen del att det är möjligt. Jag tror också att Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör. Det ligger ju i själva tron på att Jesus är Guds son. Inte en profet bland andra profeter, utan just Guds son. Det är ju inte minst på den här punkten som kristendomen skiljer ut sig från såväl judendom som islam. Jag har under hösten hört flera företrädare för judendomen presenterat Jesus som vilken rabbin som helst. Att det han sagt inte är något särskilt.  Så varför tänka om Jesus som någon med speciella egenskaper. Jag tänker naturligtvis på ett annat sätt.

Lena Anderssons uttrycker sin kritik bl.a. på det här sättet: ”Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat…De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

Det är som om Lena Andersson är frustrerad över att inte ha trons företrädare i form av teologer i SvK på den plats där hon vill ha dom för att där ifrågasätta deras naiva tro på orimligheter. Det är ungefär samma utgångspunkt som Humanisternas företrädare Christer Sturmark har. Samma frustration över att trons företrädare inte håller sig i det hörn där allt är svart eller vitt och där han kan angripa teologin för att vara fundamentalistisk och närmast intellektuellt ohederlig. Jag vet inte riktigt vad som är meningsfullt med en debatt som denna? Visst är det klatschigt med formuleringar som  ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror”, men hur sant är det? Att säga att de som Lena Andersson går tillrätta med inte tror är naturligtvis inte sant.

Bibelns texter och trons anspråk har i alla tider diskuterats. Så kommer det också att vara. Det finns något sunt med att det får vara så – och också måste vara det. När Lena Andersson bl.a. efterlyser ”en klar tanke” så vet jag inte om hon någonsin kommer att bli tillfreds med vad vi än med trons ord försöker säga om livet och tillvaron. När Lena Andersson menar att ett uttryck som att ”Gud alltid är större” är ett uttryck för tankelättja är det som om att vi i grunden inte alls förstår varandra. Själva tron på Gud är just en tro på att Gud är större än våra bilder och våra försök att förstå vad som är rimligt och sant. Om inte Gud är större än det vi kan förstå och bevisa, vem är då Gud och vad blir det då av tron?


Åtta framgångsrika år för Världens Barn! Betyder det något för Eskilstuna?

17 oktober 2013

VRLDEN~1Så har vi gjort det igen! När vi räknat samman det vi samlat in till världens barn är det mycket pengar. I Eskilstuna har vi 2013 samlat in ca 1 460 000 kronor.  Jag vet inte ens om någon kommun i landet har samlat in så mycket? Mycket blev det! För åttonde året i rad är vi i världens barn-sammanhang den mest generösa storstadskommunen. Utan konkurrens! På dessa åtta år har vi samlat in totalt ca 10 500 000 kronor. När jag skriver det ser jag ju att det är en helt obegriplig massa pengar – 10 500 000 kronor. Diplomet vi kommer att få är en andrahandssak jämfört med  att vi kunnat bidra med mycket pengar för att göra skillnad för många av världens barn. Inte bara för ett år utan åtta år i rad. Säg inte annat än att vi är uthålliga.

Vid flera tillfällen har jag haft anledning att sätta ner foten när debatten har handlat om att vi borde satsa våra pengar på de som behöver dom i vår närhet. Jag har ingen lust att bara tiga när frågan kommer på tal. Att stå upp för världens barn är inte att bara ge av sina pengar utan att också i debatten stå upp för det självklara i att inte spela ut ett barn mot ett annat. Min utgångspunkt är att vi har råd. Om det är något land som har de ekonomiska resurserna för att bidra till lat skapa ett gott och meningsfullt liv för alla, så borde det vara Sverige. Det är samma diskussion som förs om det orimliga i att regeringen plockar pengar från u-landsbiståndet till att avlöna såväl en minister som att bekosta invandringen till Sverige. Som att vi inte har råd att fullt ut bidra till människor som lever i stort armod i andra länder och samtidigt klara det som är behoven i vårt eget land. Ytterst är detta en fråga om hur vi vill prioritera våra resurser – för viss har vi råd. Spela inte ut en unge mot en annan unge!

Har under kampanjveckorna flera gånger citerat författaren Henning Mankell som just påtalat detta självklara att hur det blir för våra barn här hör samman hur vi kan bidra till att ordna det för barn i andra delar av världen.  Så läser jag i en krönika från förra året där Mankell talar om vad godhet är. Han skriver bl.a. följande:

”Att utöva godhet är för de allra flesta människor en självklarhet. Hör man nån ropa på hjälp försöker man ingripa. Ser man ett barn springa ut i gatan framför en bil försöker man nog kasta sig fram för att få bort barnet, även om man själv drabbas, kanske till och med dör. Den vardagliga godheten är sällan helgonlik. Vi utövar den bara som en del av ett normalt beteende. Vi hjälper någon upp som har ramlat eller svimmat, stannar till om nån sitter på en bänk och gråter.

Men allt oftare ser vi idag, också i vårt land, hur folk skyndar förbi människor som är i akut behov av hjälp, för att inte bli ”inblandade”. Vi lämnar den vardagliga godheten åt andra att ta hand om. Det är oroande. Ty om det vi kan kalla den vardagliga empatin försvinner, är jag rädd att den godhet som definieras som allmän, anständig hjälpsamhet, tynar bort. Då kommer ett hårt och kallt skal att läggas över tillvaron”. Henning Mankell

Så citerar Mankell en kvinna han mött som sagt:

Jag är en människa. Att vara människa innebär att man försöker hjälpa alla som befinner sig i ett förtvivlat läge. Att vara människa är att inte alltid tänka på sig själv”.

Jag tänker att det vi på många sätt bidragit till med årets insamling till världens barn är att ge människor en möjlighet att se en annans behov. Att vi med det vi gjort stått upp för godheten som en konstruktiv kraft. Att vi med hjälp av godheten bjudit motstånd mot det som bara vidgar klyftorna mellan exempelvis rika och fattiga.

Jag tänker att Världens Barn-kampanjen också kan få bidra till att synliggöra en godhet som kan få betyda något för vårt nära sammanhang under hela året. Att det vi gjort för världens barn kan få betydelse för vår Eskilstuna. Att vi lärt oss något om kraften i att vi är många som går samman kring ett och samma mål. Att Världens Barn-kampanjen skulle kunna bli som en ”fjäder i hatten” för vår kommun. Så har vi många anledning att tänka. Min fråga är hur det kan få komma till utryck när också kommunens företrädare talar om Eskilstuna? Är det så att bara för att vi varit framgångsrika i åtta år, och detta blivit som en vana, så är det mindre intressant att uppmärksamma? Andra ser på Eskilstuna och våra framgångar i Världens Barn-kampanjen och förundras. Hur är det vår egen förundran? Förlåt att jag låter gnällig, men vi har sagt det så många gånger förut utan att det händer så mycket. Vad mer ska till?

 


Eskilstuna – the city of compassion

30 september 2013

Eskilstuna-KurirenLäser i Eskilstuna-Kuriren om att et nytt nätverk uppstått i Eskilstuna: ”Eskilstuna – the city of compassion”. Compassion Action Network International är ett nätverk som finns på många håll i världen sedan 2008. Städerna tävlar i lustfylld anda om vem som är världens mest medkännande stad. Vet inte om jag tycker att det går att tävla på det viset. Hur är man mest medkännande? Jag bara undrar.

När jag uttryckte mitt gillande i ett nätinlägg i anslutning till artikeln – utifrån vår insamling till världens barn – var det någon som snabbt var där och menade att vi i första hand ska ta hand om våra barn vi har nära inpå oss. I ett svar skriver jag: ”Kan inte se något meningsfullt i att ställa ett barn mot et annat barn – om det är så du tänker. Frågan om hur det blir för våra ”egna” barn handlar i alla fall inte om att vi inte saknar resurser. Frågan är ju hur vi – med bl.a. politiska beslut – väljer att prioritera våra resurser. Regeringen tycks ju mena att vi har så gott om pengar att mycket går tillbaka i våra egna fickor för att vi ska konsumera mera. Låt oss ta den debatten, men bl.a. inte ihop den med det behov som barn i andra delar av världen har”. Får se vart den debatten tar vägen? Undrar hur det kommer sig att den här typen av reaktioner dyker upp. Hur kommer det sig att en och annan menar att vi inte har råd att samla in pengar till världens barn, utan ska koncentrerar oss på barn vi har i vår närhet? Hur kommer det sig?

Det är bra om detta nybildader nätverk kan få bidra till att sätta fokus på den generositet som präglar eskilstunaborna. Vi ser det så tydligt i vår insamling till världens barn. Så mycket som händer. så många som vill vara med. Så många dörrar som öppnar sig. Så mycket pengar som strömmar in. Vi har all anledning att tro att vi i år når upp till vårt mål att samla in 1.6 miljoner kronor. Visst är detta uttryck för medkänsla – compassion.

VRLDEN~1I lördags hade Parken Zoo öppnat sina portar enkom för världens barn-kampanjen. De två hundra första som betalade sin entrébiljett på 50 kronor la den direkt i våra insamlingsbössor. Detta borde lugnt ha blivit 10 000 kronor. Handbollslaget GUIF fanns på plats med sin målvakt och skapade aktivitet på parkenområdet. För tio kronor fick man skjuta tre skott på denne isländske landslagsmålvakt. Gjorde man mål fick man en liten vit tiger som uppmuntran. Måna mål blev det…!

På onsdag kväll genomför Kommunala musikskolan den första av två konserter. Tillsammans hoppas vi samla in 100 000 kronor. På lördag samlar vi in pengar i samband med HK Eskils hemmamatch. Detsamma gäller för GUIF:s hemmamatch på söndag. Gillarden här sortens samarbete.

Så har vi nästa vecka – slutveckan – kvar med bl.a. galakonserten med den sjungande trion Carson, Malmqvist och Hansson. Vi hoppas på en fullsatt konserthall – lapp på luckan.

Jag tänker att vi gör en god insats genom att uppmuntra till detta givande. Vi mår bra av att dela med oss. En påminnelse om den solidaritet som måste till med dom  om har det sämre än vad vi har det. Tänker också att vi med vår insamling bidrar till att utmana människor att kliva ut på gator och torg för att stå upp för en så avgörande sak som att världens barn behöver vårt stöd. Bilden av en person med en insamlingsbössa för världens barn är bilden av compassion – medkänsla och generositet. Bilden av att vi är många som står upp för det självklara att stödja världens barn. Det är det bösta motargumentet mot den som tycker att pengarna inte räcker till mer än barnen på hemmaplan.

 

 


Idrottens många ansikten – hur underbart som helst och ibland rent vidrigt.

23 september 2013

Har en minst tudelad inställning till sport och idrott – vad det nu är för skillnad mellan sport och idrott. Lite som Askungen i sagan när det kommer till balen på slottet:  ”Nåväl, vad är väl en bal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig…” ”…Och alldeles, alldeles …” . Förfärligt – t.o.m. rent vidrigt –  och underbart på en och samma gång.

Det finns en tjusning med idrotten som kan vara rent magisk. Hur spännande som helst. En stämning som är rent väckelsemöteslik. Så mycket känslor i luften så att det ibland gör det nästan kusligt. Framför allt är det handbollen jag har att referera till. En av dessa stora upplevelse var när mina söners klubb – och Anton var faktiskt med en stund – spelade SM-final för ungdomar i sporthallen. När hela Sveriges ungdomar i den åldersgruppen spelat sig igenom ett helt system av hur många matcher som helst, Så stod finalen mellan HK Eskil och GUIF – och detta till allt i Sporthallen i Eskilstuna. Sporthallen var så fullsatt som jag aldrig sett den. En närmast magisk stämning. Så kul att få ha varit med om detta likasom flera av GUIF:s matcher i några slutspel. Helt galet storslaget!

Problemet är att detta är den ena sidan av idrotten. Den publika och den idrotten själv nog skulle önska vore den enda publika sidan. Så är det all den skit som visar sig då man gläntar på dörren in till exempelvis ett omklädningsrum. Eller dom rubriker som skapas då det visar sig att en elitseriespelare hamnat i polisens fyllecell eller andra spelare som festat runt trots att viktiga matcher stod på programmet.

FolketI det nummer av tidningen FOLKET som kom i söndags berättar tidigare elitfotbollsspelaren Micke Danielson om fotbollens förnedringskultur. Det är ingen vacker berättelse. Det är helt avskyvärt. Hur kan detta få fortgå trots att det måste ha varit hur många ledare som helst som visste vad som hände. Och spelare själva som inte var direkt barn. Vad säger detta om de värderingar som sprider sig bland spelare – i det här fallet fotbollsspelare. Känslan – efter at ha läst intervjun – är att det tycks inte spela någon roll vilka policydokument en klubb än har när det gäller hur man vill att det ska vara. Det som händer i ett omklädningsrum tycks stå över sådana dokument. Eller att spelare i elitsammanhang inte förstår vilka offentliga personer man är, och inte fattar att oavsett om man är hur långt från planen som helst, så är man aldrig privat. Det man gör – bra som dåligt – kommer alltid att förknippas med en som elitspelare och den förebild man förväntas vara.

Micke  Danielson beskriver i intervjun om hur yngre spikare ”välkomnas” av äldre spelare med det ena mer avskyvärda efter det andra. Det handlar nästan alltid om ren förnedring. Med anspelningar på sex och fylla.  Intervjun illustrerar också det svåra med att säga ifrån. Risken med att bli utfryst när man har synpunkter på hur det går till. Att vara en i laget men ändå hamna utanför.

Till allt det Micke Danielson berättar om det som sker i laget hör det som sker på läktaren. Supportrar som tycks tappa allt vad sans och vett heter och mer verkar vara upptagana av att starta krig på läktaren är stödja sitt lag på planen.

Respekt till Micke Danielson för att han på det här uppriktiga sättet talat om vad han varit med om. Har också sagt det direkt till honom. Stor respekt. Har kommit att samverka med honom i det samarbete som GUIF och Världens Barn-kampanjen i Eskilstuna har och har lärt känna hans engagemang som sträcker sig långt utanför det som hör sporten till. Återigen: respekt!

Det Micke Danielson berättar om har bäring på hela föreningslivet. Detta att stå upp för de värderingar som gäller. Att se att mitt ledarskap hänger samman också med mitt privata jag. Det är som att detta blir än mer viktigt att säga i tider då sociala medier är det som gäller. Då inget längre tycks så privat än att det kan läggas ut på exv. Facebook. Det håller naturligtvis inte att stå för en sak då man exempelvis kränger på sig scoutskjortan och en annan när man menar sig vara privat och kan leva runt hur som helst. Respekt för ett ledarskap vinns inte minst i hur man är vid sidan av ”planen”.

Det är inte oviktigt hur mitt liv på ”planen” hänger ihop med mitt liv utanför ”planen”.


Har mitt med ditt att göra?

16 september 2013

Jag märker hur jag blir mer och mer upptagen av diskussionen om hur det som är mitt hör samman med det som är vårt gemensamma. Mycket av den politiska debatten skulle kunna ”kokas ner” till just den frågan. Var ska fokus ligga? Hur ska vi tänka? Hur blir det om vi allra mest tänker ”mitt” – så får det bli som det blir med det gemensamma? Hur blir det då?

Nina BjörkHar du fyra minuter över så vill jag att du klyssnar på Nina Björks inlägg i Gomorron världen i P1 i söndags. Du hittar det här.

På fyra minuter sammanfattar Nina Björk det jag tänker som vår tids allra mest avgörande fråga. Så typiskt att Expressen på dagens löpsedel skriver någon om att ”kolla in hur Borgs budget påverkar din ekonomi!” Så typiskt! Som om det helt avgörande är vad som händer med min  ekonomi. Mindre viktigt hur den budget som Borg & Co lägger påverkar vårt gemensamma. Nina Björk gör det här till len fråga om vår tillit till samhället att göra. En tillit som vi som privatpersoner inte kan köpa oss till.  Som enskild har jag små möjligheter att via min plånbok eller på annat sätt påverka tilliten till att ambulansen kommer när den ska eller att den som behöver vård på ett äldreboende får det, eller hur det blir i skolan eller…Nina Björks poäng är att det bara är när vi gemensam skapar resurser som vår tillit till samhället kan påverkas. Idéen med exempelvis jobbskatteavdragen är att vi ska få mer i plånboken för att via ökad konsumtion skapa ett bättre samhälle. Ökad konsumtion är själva mantrat för att skapa ett samhälle för oss att ha tillit till. Jag tänker att vi har anledning att tänka tvärtom! I stället för att närmast privatisera en del av statsbudgeten, så borde vi använda detta utrymme för att göra det som skapar en större tillit till gemensamma.

Utgångspunktgen är ju ett synsätt som handlar om att mig och mitt liv är en del av dig och ditt liv. Samma idé som den Henning Mankell i ett sammanhang formulerade det som att ”vill jag att mina barn ska få en bättre framtid måste jag också tänka att andra barn ska ha samma möjligheter. Annars blir det ingen framtid för någon av dem”.

Min utgångspunkt är inte i första hand politisk, som att det har med min tro och det Bibeln hävdar att göra – sammanfattat i orden: ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”, Galaterbrevet 6:2. Det är detta som är livets utgångspunkt. Själva meningen med livet! Att egentligen vara mer upptagen av en annan än mitt eget. Frågan om hur det blir för mig är också en fråga om hur det blir för dig!

Har i annat sammanhang beskrivit innebörden i det afrikanska uttrycket ”ubuntu” – ”I am what I am because of who we all are”.  Jag är den jag är just därför att jag finns i ett sammanhang av andra. Utgångspunkten är inte fokus på mig själv, utan det vi som uppstår av mig och dig. Detta borde också vara utgångspunkten då vi talar om hur vi fördelar det som är våra gemensamma resurser.

Återigen – ta fyra minuter på dig för att lyssna till Nina Björks inlägg i Gomorron världen i söndags! Låt oss så få föra den här diskussionen vidare!

Vill du spendera mer tid med Nina Björks tankar, så läs hennes bok ”Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde”. _lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde


”Samtiden måste bjudas upp till dans”

30 augusti 2013

dagen_logoGillar Carl-Henrik Jaktlunds debattinlägg i dagens Dagen. Utgångspunkten är ett bibelstudium som pastorn i Filadelfiakyrkan i Stockholm – Niklas Piensoho –  höll i samband med Pingströrelsens storsamling i Nyhem i juni. Jaktlund beskriver det som en ”snackis inom frikyrkligheten”. Måste erkänna att så inne i frikyrkligheten är jag tydligen inte, för detta har i huvudsak gått mig förbi. Nu tycks dock den debatten mer ha handlat om det Piensoho i förbifarten ha sagt om homosexualitet. Det som handlade om kyrkans och trons förhållande till samtiden krympte till en fråga om homosexualitet. Bara detta säger ju en del om både det ena och det andra. Lite förutsägbart. Som om mångas bild av frikyrklighet bara blir än mer bekräftad. Som om vi inget annat har att säga. Hmmm!

Jaktlund gör ett viktigt försök att ta debatten åt ett annat håll. Jag gillar det! Jag ser just frågan om vi förhåller oss till vår samtid som en nyckelfråga. Det får inte bli så att samtiden blir som en parentes där vi som kristna mer än upptagna av det som varit liksom det som ligger i framtiden. Att vi har lättare att sätta ord på det som hör historien till liksom hänge oss åt hur det kan komma att bli i en framtid. Jag tänker att tron mer än historia och framtid handlar om nutid.

”Det var detta Niklas Piensoho valde att ge sig i kast med på Nyhemsveckan. Han hävdade att svensk frikyrklighet väldigt mycket levt i och identifierat sig med Moseböckernas exodusberättelse om uttåg, gudsfolket och avståndsmarkerande. En viktig och riktig berättelse förr men sämre fungerande som målbild numera, menade Piensoho och föreslog en ”teologisk tyngdpunktsförskjutning” över till historien om Abraham som kom från marginalen men fick vara till stor betydelse för folket i och med att han kom med och levde i Guds välsignelse”. 

Martin Luther KingFrågan är ju vad vi har att säga om det som rör sig i vår tid? Känner mig närmast upprymd efter att i onsdags kväll ha sett sändningen från minnesceremonin i Washington – 50 år efter Martin Luther Kings avgörande tal om alla människoras lika värde och rättigheter. Fantastiskt att höra Martin Luther Kings storasyster och hans dotter berätta om vad det Martin Luther King stod upp för kom att påverka såväl familj som det dåtida amerikanska samhället. Han tog sig an det som rörde vid det amerikanska samhällets grundvärderingar. Han backade inte undan utan talade ut sin dröm. Han förväntade sig att bli hörd. Han talade klarspråk. Satte ord på det som var den tidens allra mest avgörande frågor. Vem av oss är det som inte får ”gåshud” av att höra honom – ”I have a Dream…”. Att höra hur hans röst vibrerar i en blandning av upprördhet och målmedvetenhet. Jag tänker att vi i  vår tid behöver ta intryck av en man som Martin Luther King. Det är inte så att det var värre förr eller enklare att då se vari de avgörande frågorna består, jämfört med vår tid.  Vår tid har också frågor i vilka vi skulle behöva stå upp som Martin Luther King en gång gjorde.

Vi skulle behöva bjuda upp vår samtid och vår samtids ansvariga och samtida  till samtal om hur vi använder våra gemensamma resurser. Hur ser exempelvis dom värderingar ut som hävdar att det är en mer prioriterad uppgift att öka på våra förutsättningar till en privat konsumtion än se till att vi får till mer resurser i exv. skola, vård och omsorg? Hur kan det vara så att vi tänker konsumtion före ett värdigt liv för dom som allra bäst behöver det? Hur kan det var så?

Hur kan vi stå ut med att EU stängt sina gränser för flyktingar från Syrien samtidigt som vi står vid sidan av och i huvudsak låter det som sker ske? Som om vi glömt vad barmhärtighet betyder i vår tid.

Det är alldeles uppenbart att vår samtid måste bjudas upp till dans! Vi behöver bli tydligare på vad vi säger ”ja” till och det faktiskt är vi säger ”nej” till. Vi måste våga. Vi måste, precis som det Martin Luther King hade att säga till sin samtid – gå samman för att förstå vilken kraft som ligger i att vi gör gemensam sak i ett antal för vår tid avgörande frågor. Jag tänker att det i sig är ett sätt att bjuda individualismen motstånd. Vi måste komma dithän att vi mer pratar om oss och vårt än om mig och mitt.

Så slutar Jaktlund sin inlaga: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka/änkling”, påstås Goethe ha sagt för länge sedan. Det är sant och värt att ha med sig. Och samtidigt, den som inte i alla fall bjuder upp samtiden till dans kommer att få finna sig i att sitta bredvid utan nära och goda relationer med omgivningen”.

Sant. Den som väljer att sitta vid sidan av blir just sittande bredvid. Så må vi ropa hur högt som helst. Vara hur upprörda som helst över det som pågår. Det är ändå dom som valt att ge sig in i spelet på plan som bidrar till hur det blir. Där vill i alla fall jag vara med. Inte för att det alla gånger är så bekvämt, men jag kan inte se vad alternativet skulle vara. Jag vill inte bara låta mig fascineras av en man som Marin Luther King, jag vill också ta intryck av vad han gjorde och stod upp för.