”Staden är den ojämförligt största och mest häpnadsväckande maskin, som människorna skapat”

Tidernas resaEn klassiker går i ”graven”. Den första kom 1885. Efter 128 omgångar är det nu slut. Svenska Turistföreningen ger upp det som varit något av STF:s flaggskepp – dess årsbok. Hur många som helst har några årgångar av den boken i våra hyllor. Eller hade…! För nu är dom bortkastade för att ge plats för andra böcker. Fyndigt när just STF sammanfattar sitt beslut med att ”Varje resa har ett slut!” Denna sista årsbok är ett hopplock av artiklar från tidigare årsböcker. Som ett tidsdokument. En artikel för varje tiotal år.

I årsboken för 1935 skriver Sigfrid Siwerts om ”Staden” – en poetisk och vacker skildring av staden. Tycker det är en fantastiskt intressant betraktelse. Han skriver bl.a. så här:

”Staden är en maskin. Den är en maskin för koncentrerandet av människor och mänskligt arbete. Den är som en trafikmaskin och en maskin för samboende. Den innesluter, hoptränger och länkar i varandra människor, marknader, tillverkningar och institutioner. Intet är här natur, allt är skapat av människan för människan, till ett ändamålets koncentrationsläger, blott man däri icke inlägger något av våld och tvång.

Staden är en besjälad maskin. Jag tillåter mig att citera några rader ur det festspel, jag skrev vid invigningen av Stockholms stadshus: Se städer fogas ej av sten allenast, en rytm, en puls, en trevan äro de, ett mystiskt helt av sten och liv som snäckan.

Ja dessa fantastiska massor av sten, betong, stål, asfalt hänga dock ihop med och byggas av människoströmmen, som brusar genom dem. Det är icke döda block utan en konstfullt formad materia, som överallt vetter mot och tjänar det mänskliga o0ch på något sätt för del av dess liv. Staden är den ojämförligt största och mest häpnadsväckande maskin, som människan skådat.

Det mest gripande, patetiska, tjusande och skrämmande i en stad är dock gatornas outsinliga strömmar av levande ansikten…Det är här du möter ansiktet som har ett ärende, som liksom är begränsat och avskärmast av sitt eget ärende. Man går inte med samma uppsyn i en stad som i en skog”.

Så skriver Sigfrid Siwerts om hur det människan skapat tycks bli för stort för människan:

”Det finns ett mått på att städer vuxit sig för stora och det är när trafiken tvingas ner under jorden. enerverande massor, som i vild trängsel i kvava tunnlar slungas till och från sitt arbete, är det icke en fasans syn. Människan överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat…Nej, lyckliga vill jag prisa de städer, vilka ej tappat sina mänskliga mått”.

Ett av de mest – som jag tycker – poetiska avsnittet i hans betraktelse är hans beskrivning av Slussen i Stockholm:

Slussen”Här är det broar, viadukter, ramper, hissar, magasin, reklamanordningar, kontor, ämbetsverk, hem. Här rullar bilarna och spårvagnarna över varandra i ett skenbart virrvarr, som dock döljer noggrann beräkning. Här möts hamnens långa kajer med mönjiga, fullastade stålskrov, blanka räls och stretande kranar. Här blixtra de elektriska tågen in i den svarta Södertunneln – skärvor av buller och ljus som städerna slunga varandra. Här tumla morgonens och aftonens väldiga mänskoströmmar rytmiskt fram och åter i en fåra, som plötsligt blir trång och forsande. Det är en eggande fart och svikt över detta skådespel av betong, hjul, elektricitet och människor, som till slut får sim speciella stockholmska touch därav att det på två sidor famnas av öppna, blåsiga, vimlande vatten”.

Så slutar Siwerts med orden om ”den stora stadens oro som är livets och den blottande kulturens egen och som ingen riktigt kan undvara när han en gång smakat den”.

Visst är det vackert skrivit! Samtidigt ett mått av tvekan till vad som händer då staden blir för stor – denna ”nuets elefantiasis…då minnets tysta genier jäktas och överdövas…Människan överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat”.

Nog finns mycket att fundera över vad det blivit av våra städer. Det finns mycket av samhällskritik, också för vår tid, i det Siwerts skriver om att vi tappat greppet om det vi själva skapat. Som om människan kommer bort i det människan skapat.

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: