”Skulle avskeda varenda rektor!”

31 mars 2011

När jag i veckan mötte Thomas Jarlsbo – rektor för friskolan British Junior – i ett samtal om den senaste tidens skriverier, så handlade det samtalet mycket om inkompetenta rektorer och lärare i den kommunala skolan. Känslan i mötet med Jarlsbo är att han ser sig som missionär med en uppgift att tala förtappade kommunskolesjälar tillrätta. Han argumenterar för sin sak -och han argumenterar verkligen – som om ingen annan fattat hur man skapar en lektion eller hur man leder en skola. Han har verkligen sanningen!

När jag frågade vad han skulle göra om han hamnade som chef för Eskilstuna kommuns skolor, så meddelade han raskt att han skulle säga upp varenda rektor. I Jarlsbos ögon är kommunens skolproblem en ledningsfråga. Håll i dig – jag är beredd att hålla med honom! Jag kan se exempel på vad goda ledare kan skapa och jag skulle kunna ge exempel på skolledare som närmast sviker sitt uppdrag. Som rektorn som aldrig visade sig i lärarrumet, inte ens då lärarna möttes på fredagsförmiddagen i ett försök att åtmindstone mötas nå´n gång i veckan i en gemensam samling. Denne rektor tryckte på sin expedition. Jag tänker att den rektorn borde fått hjälp med att hitta andra arbetsuppgifter.

Jag har ofta muttrat för mig själv över den inavel som tycks gälla när kommunen rekryterar chefer i allmänhet och rektorer i synnerhet. Som om ansvariga i allmänhet och skolansvariga i synnerhet är rädda för att få in ”nytt blod” i kommunens organisation. Det blir till slut inte så särskilt spännande att gå runt på ett gäng som till slut blir ytterst förutsägbara. Det var ju detta som hände för ett antal år sedan då rektorerna flyttades runt. Hur bra blev det? Vilka nya förutsättningar skapades med detta? Grejen var väl att några inte klarat sitt fögderi och nu fick en annan ta över. Den som misslyckades på ett håll fick göra ett nytt försök på ett annat.

Anledningen att jag funderat vidare efter samtalet med British Juniors rektor är ett papper jag läst i anslutning till en fortbildning jag deltar i. Pappret utgörs av en artikel i DN för en tid sedan om effekten av chefskurser och om chefsroller. Artikeln är skriven av Maciej Zaremba. Studien som Zaremba hänvisar till visar att ”usla chefer kan göra de mest hängivna medarbetare håglösa”. Föga överraskande. När Zaremba hänvisar till en svensk studie som bl.a kommit fram till att chefer som ”betonade delaktighet, jämlikhet och medinflytande och som sa sig vara till för personalen”skapade detta ett klimat där personalen hade hög sjukfrånvaro, blir jag mer överraskad.  Runt ”trivselchefen” skapades en tillvaro av otydlighet. Bättre gick det för chefer som som inte tog ”trivsel i sin mun, som betonade ansvar, tydlighet, höga krav och rent av kunde utbrista att ´jag är ingen mamma´eller ´jag tolererar inte…”. Dessa chefer var i praktiken mer demokratiska än sina trivselkollegor och personalen höll sig friskare.

Tillbaka till Eskilstuna: vari består problemet att skolan inte fungerar som vi vill? Jag sticker ut hakan och säger att en del i detta är ledningsfrågan. Befria våra skolledare från en mängd sammanträden. Låt dom just få vara ledare på sin skola. Låt dom få vara på plats. ”Släpp rektorerna loss – det är vår!” för att travestera en visa som i sitt orginal handlar om fångar. Förmodligen skulle en och annan rektor just hålla med om att man känner sig som fångar i en alldeles för byråkratiskt skolorganisation. Jag vet att det är så!

Läs föresten också detta! ”Den svenska skolan befinner sig i fritt fall och då menar jag inte enskilda skolor utan skolan som system”. Här startar artieklserien.

Annonser

Skoldebatt i svart – vitt!

29 mars 2011

Så har jag gjort det! I eftermiddags har jag mött British Juniors rektor Thomas Jarlsbo i ett samtal om de skriverier som varit om denna uppstickare i friskolevärlden. Bakgrunden är skriverierna om en framtida lokalisering av British Junior. Det som fick debatten att gå upp i närmast falsett var Jarlsbos synpunkter på förlsaget att hans egna skola skulle tvingas leva samman med komnmunens Träningsskola. I Eskilstuna-Kuriren öste han på: ”Vi har vår utmejslade kultur ochvårt sätt att arbeta med artighet och sociala koder, och så vill kommunen att vi ska leva ihop med en annan skola i samma byggnad. Det är inget annat än ren fräckhet”.

Jag kunde ju valt att hetsa upp mig över detta i min ensamhet. Jag är dock inte så bra på det. Jag skrev ett mail till denne Jarlsbo med frågor om hans värderingar och fick ett nästan än mer upphetsat svar tillbaka. Jag skrev om hur jag tycker hans sätt att tala om sin skolas exklusivitet närmast liknar en sekt. Hur det egna är det enda rätta och annat ren skit. Hur andra uppfattas som fiender. Det där har jag utvecklat i några mail till honom.

Jag känner igen det där sättet att argumentera från andra friskolor. Hur inget är bättre än den egna skolan. Hur ingen annan tycks fatta vad skola går ut på. Ingen annan rektor eller andra lärare som lever upp till inte ens lågt ställda krav och förväntningar.

Anledningen att vi bokade ett möte var hans besvikelse över att ingen som framfört synpunkter antagit hans utmaning att komma till skolan för att möta skolan och han sjäklv ”live”.  Jag ville inte bli en av dom han utmålat som närmast fega som gömmer sin kritik bakom annonyma insändare. Thomas Jarlsbo utvecklar sin kritik i ett brev till Kommunstyrelsen – refererad i dagens Folket.

När jag nu mötte Thomas Jarlsbo så var det inte ett möte med Blyger. Han går på i närmast sluggerstil. Med hans bakgrund i reklambranchen blir argumenten till närmast marknadsföringsargument. Jag har ingen anledning att gå i försvar för kommunens hela skolverksamhet. Jag tycker också att alltför mycket inte fungerar. Ändå tycker jag att Jarlsbo generaliserar på ett sätt som inte blir särskilt trovärdigt. Gott och väl med en skolledare som vill mycket. Fine! Det gillar jag också. Men varför måla ut andra som mer eller mindre misslyckade vrak. Han buntar ihop hela den kommunala skolverksamheten som en usel verksamhet som inte lyckas med i stort sett nån´ting. I hans värld håller inte en enda rektor och inte heller en enda lärare måttet för vad han vill se av en rektor eller lärare. Deta är ju inte sant, och det hävdade jag med eftertryck. Jag känner sådana rektorer och lärare. Rektorer och lärare som sliter och känner lika mycket för sina elever som Thomas Jarlsbo känner för sina elever. Det är ju rent nonsens att idiotförklara varenda rektor och snart sagt varenda lärare. Det är ju detta jag menar är rena sektmentaliteter. Att ingen andra håller måttet. Bara jag själv som förstår vad som är rätt och riktigt. Kritik utåt för att ena inåt. Jo, nog känner jag igen dom takterna.

Vartefter samtalet fortgick förstod jag hur mycket det betyder att familjer gjort ett aktivt val för att ha sina barn i en friskola. Att bara detta skapar förutsättningar som en kommunal skola inte kan mäta sig med. Hur mycket detta också betyder för att också motivera föräldrar att stötta sina barn.

Det är verkligen ”hela havet stormar” i Eskilstunas skolpolitik. Svårt att se hur det ska bli. Svårt att se hur det ska bli bättre. Hur mycket än Eskilstunas politiker – och skolpolitiker i synnerhet – hävdar att Eskilstuna satsar mer på skolan än på något annat, så är det mindre än vad de flesta andra kommuner gör. En del beslut verkar helt stolliga. Som att bunta ihop skolor i grundskoleområden, vilket bl.a. fått till följd att skolor plockats ihop – som det tycks – på måfå, så att nå´n skola på ett håll buntas ihop med en skola flera mil bort. Det hela tycks vara en organisatorisk piruett i den högre skolan – obegriplig för en vanlig medborgare. Vad hjälper detta för att göra Eskilstunas skolor till landets bästa skolor – vilket skolpolitiker och andra talar om som sin målsättning? Frågorna verkligen hopar sig. Vem tar tag i detta och skapa en debatt där vi alla kan känna det som att nu gör vi en verklig kraftsamling kring det som rimligen måste vara Eskilstunas allra viktigaste fråga just nu? Vem?


Nog må Gud le i sin himmel!

28 mars 2011

I torsdags i förra veckan var jag inbjuden att närvara vid begravningen av fader Moussa Hanna, under många år präst i S:ta Maria Syrisk Ortodoxa församling i Eskilstuna. Denna begravningsakt blev till något jag aldrig varit med om tidigare. Klosters kyrka var överfylld av människor – förmodligen mer än 700 personer. Människor överallt. På orgelläktaren, i sidogångar –  ja överallt där det gick att stå eller sitta. Kvinnor på ena sidan av kyrkan. Män på den andra. Upptäckte detta en bit in i den mer än två timmar långa gudstjänsten. Till detta kanske 40 präster s0m formerade sig i koret som en större kör. Det var också som kör prästerskapet fungerade. Fantastisk sång! Till allt detta en biskop som blev som ett centrum för alla. Det var till honom alla dom kom som skulle tala eller sjunga för att kyssa det kors han bar på. Så i detta lilla jag och några andra inbjudna representanter. Strängnäs stifts biskop hade skickat en kontraktsprost i sitt ställe. Där fanns några koptiska präster – kanske en av dom var som nå´n sorts biskop.

När själva avskedstagandet skulle äga rum, så öppnade man en del av kistan och efter det att biskopen tagit sitt avsked gick vi andra  fram för att ta vårt avsked av fader Moussa Hanna. Förstod att traditionen var att kyssa den döde på pannan. Kände mig inte särskilt bekväm med detta. Valde att stanna upp för att buga inför fader Moussa. I detta kaos som uppstod då alla skulle fram för att ta sitt avsked upplöstes gudstjänsten. Hörde se´n på lokalradion att man varnade för trafikkaos då ca 250 fordon skulle köra i kortege ut till S:t Eskils kyrkogård där fader Moussa skulle gravsättas. Efter det möttes man för att äta i en av stan´s största matställen. Vet inte när denna begravningsdag slutade. En rejäl dag blev det. Valde själv att vara med enbart i gudstjänsten i Klosters kyrka.

Jag är egentligen mest upptagen av att jag blev inbjuden att vara med på denna begravningsgudstjänst. Pastorn i Missionsförsamlingen får en hedersplats framme i koret då prästen i den syrisk ortodoxa församlingen begravs. Ibland tycker vi att det som sker, det sker så långsamt att vi nästan inte ser att saker och ting förändras. Nu tänker jag att det som sker i relationen mellan kyrkor och församlingar i Eskilstuna det sker med kliv i en så´n takt att det är omöjligt att inte urskilja. Under flera år har jag haft kontakt med medlemmar i den syrisk ortodoxa församlingen. Det började som ett vardagligt möte med den man som då drev grillen och pizzerian inte långt från S:t Eskilskyrkan där jag oftga åt. Det blev många samtal.  På den vägen är det – som det brukar heta. Fader Raboulla – nyligen inflyttad till Eskilstuna och förmodligen ny präst i S:ta Maria klyrka, kontaktade mig i julhelgen. Så har han varit med i våra frikyrkliga pastorsträffar. I höstas deltog vi i en manifestation på Fristadstorget med anledning av de många kristna i Irak som dödats i en förfärlig förföljelse. Vi följde upp detta i S:t Eskilskyrkan då en annan av de jag känner i den syrisk ortodoxa församlingen medverkade för att beträtta om det som hände i dessa förföljelser.

Jag tänker tillbaka på min uppväxt i det småländska Tranås då jag var tonåring på 1970-talet. Då var katoliker som främmande ”fåglar”. Vi visste i vilket hus den lilla katolska församlingen höll till. Mer visste vi inte. Dessa katoliker fanns aldrig med då försdamlingarna i sta´n möttes till gudstjänster. Som om de inte fanns till. Mindre än femtio år har gått se´n dess. Mycket har hänt. Läser i tidningen Dagen om hur den katolske biskopen i Sverige Anders Aborelius tar en grupp ledare inom Pingströrelsen till Rom för att de ska lära kämnna den Katolska kyrkan. Det är inte särskilt länge sedan pingstvänner talade om Katolska kyrkan som den stora ”skökan” – inspireras av nå´n biblisk berättelse. Katoliker sågs med misstänksamet. Som mindre kristna – om de var kristna alls. Mycket har onekiligen hänt när det kommer til relationen kyrkor och samfund emellan.

När vi för dryg en vecka sedan avslutade den ekumeniska bönesatsningen ”24/7” i Frisdtadskyrkan i Eskilstuna, så fanns i kyrkan ett stort pussel på den ena väggen – ett pussel med bitar tätt fogade till varandra. De olika bitrarna representerade de olika kyrkorna och församlingarna i sta´n. Där fanns den katolska keldanska församlingen, där fanns Svenska Kyrkan med, den syrisk ortodoxa församlingern, frikyrkofamiljen och en nybildad burundisk församling. Under veckan har jag försökt få de som deltagit i vår ekumeniska bön att förtså det dramtaiska i pusslet. Har talat om det som en milstolpe i vårt lokala ekumneiska arbete. Ett uttryck för att våra cirklar rubbats och att vi nu är i ett nytt läge är det initiativ som kyrkoherde Torbjörn Strand tagit att inbjuda alla församlingar i sta´n till en manifestation på Fristadstorget på Påskdagen. Efter det att vi avbslutat våra gudstjänster ”myllrar” vi ner till torget för en gemenam manifestation. Säg inte, att det inte händer något den lokala ekumeniken! Ser fram mot denna påskdagsmanifestation, då jag vet Svenska Kyrkan kommer från Klosters kyrka med en stor blåsorkester och biskopen i spetsen. Nog må Gud le i sin himmel över det som sker i Eskilstuna!


Tack gode Gud för detta!

23 mars 2011

Idag meddelar Migrationsverket att de två barnen – fem och nio år gamla – från Lund som hotats av utvisning får permanent uppehållstillstånd. Tack gode Gud för detta! Hade Migrationsverket stått på sig hade alla våra föreställningar om en flyktingpolitik med åtmindstone drag av humanitet  flugit all världens väg.

Surt sa räven! – tycks Migrationsverket tycka och skyller hela debacklet på andra myndigheter. Framför allt handlar det om – enligt Migrationsverket – att socialnämnden i barnens hemkommun, Östra Göinge, inte gett barnen den vård som kunnat förväntas av svenska myndigheter.  Barnen har inte beretts möjlighet till hemspråksundervisning, till exempel. Inte heller har de fått information om sin situation, att de hotas av utvisning, säger Migrationsverkets rättscheg  Mikael Ribbenvik. Det låter inte som en rimlig förklaring. Sanningen är ju att Migrationsverket faktiskt beslutat om att barmnen skulle utvisas, och menat sig ha skäl för att utvisa två små barn utan att någon förälder följer med. Fortfarande återstår de principiella frågorna om den lagstiftning som migrationsverket hänvisar till. Kan detta faktiskt ske en gång till om där inte finns en illa fungerande kommun att skylla på?


Detta är ett humanitärt haveri

22 mars 2011

Lyssnade i går till radions ”Studio ett”  . I programmet berättade man om hur två barn på fem och nio år, ska avvisas ensamma till Makedonien senare i veckan. Beslutet har väckt starka känslor och satt igång namninsamlingar och protestgrupper. Barnens läkare kräver att barnen ska få stanna men Migrationsverket hävdar att familjen inte har asylskäl, med eller utan sin mamma. Pappan är död och mamman lever gömd och kan inte heller av hälsoskäl just nu ha vårdnaden om barnen. Dock har barnen – med de förutsättningar som råder – kontakt med sin mor.

Nu har Migrationsverket  bestämt att barnen ska utvisas. Inget av barnen kan något annat språk än svenska efter att ha vistats i Sveige i fem år.  Det yngsta barnet var nyfött när familjen kom till Sverige. Barnen har heller ingen släkt i Makedomien, varför barnen kommer att placeras på barnhem. Ut ska dom!

Beslutet om att utvisa dessa två barn ställer frågan på sin spets om vilken roll FN:s Barnkonvention spelar i svensk lagstiftning. Sverige har ställt sig bakom Barnkonventionen men inte införlivat den i själva lagstiftningsappparaten. Effekten är att Barnkonventionens deklarationer om barns rättigheter blir som vackra ord som den kan ta till sig som vill. Barnkonventionen spelar dock ingen roll när det kommer till hur stiftade lagar ska tillämpas. Detta blev klart i programmet då Migrationsverkets rättschef uttalade sig. Denne rättschef hade egentligen heller inget att säga om hur han själv – om det varit hans uppgift – skulle ha förklarat för barnen varför de skulle utvisas till Makedonien utan sin mamma. Jag tänker att det inte fuinns några argument i världen som är gångbara i det här sammanhanget.

Det är uppenbart att svensk lagstiftning på den här punkten är konstruerad så att myndigheter kan tolka det så att det är möjligt att utvisa barn till ett annat land utan att någon förälder följer med. Hur har dom tänkt som en gång beslöt att stifta dessa lagar? Var det detta de menade? Att detta skulle kunna ske? Är det så här dom tänkt att svensk humanitär flyktingpolitik ska se ut? Är det verkligen möjligt?

I programmet meddelade Migrationsverkets rättschef att nya skäl kommit till varför utvisningen skjutits upp. Vilka dessa skäl är ville han inte uttala sig om. Känns lite som att Migrationsverket själva – när nu fallet blivit offentligt uppmärksammat – inser hur orimligt det blir. Attg man nu skaffar sig en möjlighet att backa. Likväl kvarstår alla frågorna om lagen är så skriven att nya fall som detta kan uppstå? Kan det ske igen?


”Kriget” om skolan

21 mars 2011

Under lång tid har det pågått en närmast rasande diskussion om skolan. Såväl lokalt i Eskilstuna som nationellt. TV-dokumetären ”Klass 9A” visar något på det som är skolans problem.

Utbildningsminister Jan Björklund har föresatt sig att ändra på allt i skolan. Inget duger. Som en fältmarshalk pekar han med hela handen och delar ut order till höger och vänster. Ömsom vänster om, omsom högger om. Allt ska förändras. Bläcket har inte hunnit torka på ett direktiv förrän ett nytt är på gång. Innan ens en lag går i verställighet förrär den utsätts för förändring. Bra kan det tyckas att dumheter rättas till, men det ger ett intryck av att allt går med en sådan rasande fart att eftertanken är satt på undantag. Det gagnar inte tilltron till Jan Björklunds förändringsiver när det gäller skolan.

För ett par veckor sedan kom åter ett direktiv att nu är ”det dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder”. Björklund mässar på som om ingen delade hans uppfattning. ”Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen”. Verklighetren är ju att inte minst Jan Björklund bidragit till att göra lärarna till diversearbetare. Jag hör från alla möjliga håll om hur lärarna sätter allt mera tid för att utforma planer av diverse slag. Det hela har blivit så avancerat att det känns som om undervisningern kommit att bli en andrahandsfråga. Det Björklund nu kritiserar har han själv varit med och introducerat. Jag tror inte riktigt att allmänheten vet om hur det går till i skolan. Hur det sammanträds och introduceras. Hur snart inget kan göras utan det först ordnats en plan och så en annan plan för uppföljning och en tredje för hur betygen ska sättas. Så ska lärarna har samtal med elever och föräldrar. Mycket är säkert vällovligt men sammantaget blir det helt galet.

Det riktigt alarmerande var Eskilstuna-Kurirens granskning av elevhälsan i Eskilstuna. Under lång tid har inte minst grundskolorna avlövats när det gäller kuratorer. Till detta kommer andra kategorier av resurser som plockats bort. Kvar finns lärarna som förväntas fylla upp det behov som finns. Enligt E-K saknar åtta av de kommunala grundskolorna kurator. De som har en kurator delar ofta den tjänsten med andra skol0r. Så kan en kurator ha ansvar för elever på upp till fem skolor. En kurator berättar om hur han har ansvar för 1000 elever på två skolor. Självklart är det mycket som blir ogjort. Samtidigt mycket som lärarna får försöka klara upp. Det låter något uppseendeväckande att barn- och utbildningsnämndens ordförande Johan Nilsson inte känner till attt det saknas kuratorer på så många skolor.

Den stora såväl praktiska som mer ideologiska frågan kring skolan är den om friskolorna. Hela den kommunala skolan slås sönder av friskolor som kör sitt eget race. Något märkligt blir det när Skolverket beviljar tillstånd för friskolor utan att behöva fundera över hur det rent praktiskt blir i en kommun. Problemet med friskolorna har måhända ställts på sin spets genom diskussionen som förs om var British Junior ska hålla till i höst. Skolans rektor Thomas Jarlsbo har hög svansföring och förstår att ställa krav. Reaktionerna har varit våldsamma på hur han med en närmast exklusiv utgångspunkt hävdar att British Junior minsann inte vill bli samlokaliserad med en kommunal skola. ”Vi har vår utmejslade kultur och vårt sätt att arbeta med artighet poch sociala koder, och så vill kommunen att vi ska leva ihop med en annan skola i samma byggnad. Det är inget annat än fräckhet”. Detta enligt Eskilstuna-Kuriren. Jag har just nu en maildialog med Thomas Jarlsbo och har skrivit till honom att jag uppfattar hans argumentation som närmast sekteristiskt. Att se på sig sjäklv med en sådan exklusivitet att man inte menar sig kunna leva ihop med en annan. Vad är det annat än sektmässigt. Att defierna sig själv i kontrast till andra. Att se sig själv som så förmer än andra. Jag känner igen det från den fromma världens sekter. Jag tycker inte att rektor Jarlsbo svarar på min kritik. Han har inbjuduit mig att komma till skolan för att resonera vidare, och jag funderrar på att anta utmaningen – i synnerhet som han lagt ut inbjudan till så många andra som kritiserat honom, och ingen tycks vilja träffa honom. Jag kan inte riktigt förstå och se poängen med att driva ett skolprojekt på det exklusdiva sätt som British Junior gör. Detsamma gäller Engelska skolan. Ett antal gånger har jag försökt få kontakt med skolan, utan att få något gehör på att vi som kyrka och skola skulle kunna samverka kring. Det är som om skolan inte tycker sig behöva andra i samhället. Man är sig själv nog. Som en treåring som häövdar sitt: Kan själv! Rektorn tyckte sig inte ens ha tid att sitta ner när jag besökte skolan för att bl.a. förhöra mig om hur skolan ämnat lösa sin krisorganisation. Jag erbjöd skolan mina tjänster, men det var tydligen inte intressant.

Jag tänker att debatten om skolan i Eskilstuna tagit sig sådana former att det vore läge med en mer brett upplagd diskussion om hur vi ska ha det i Eskilstuna. Just nu känns målet att göra Eskilstunas skolor till landets – eller var det Europas – allra bästa skolor, långt borta. Vi skulle behöva en bred upplagd diskussi0on om vad som händer i skolorna och hur vi kan gära det bättre. Inte minst är det en fråga om hur vi ger alla invandrade barn och ungdomar en bra start i skolan. Som det nu är behöver mycket mera ske. Det räcker uppenbarligen inte när politiker och andra hävdar att kommunen satsar mer på skolorna än på något annat i kommunen. Satsningen är antingen felvald eller för snålt tilltagen.