Israel på väg att moraliskt förgöra sig själv

26 april 2012

Med gårdagskvällens föreläsning i Ansgarskyrkan i Västerås tog serien om konflikten Israel/Palestina en typ av time out. I höst återkommer serien med ytterligare ett par tillfällen. Gårdagskvällens samling skapade på många sätt klarhet kring många av de frågor som hör den här konflikten till. Guider var Bo Forsberg och Joakim Wohlfeil från DIAKONIA.

Det var välgörande när Joakom hänvisade till den israeliske författaren Amos Os som formulerat utgångspunkten att konflikten inte är en konflikt mellan rätt och fel utan mellan rätt och rätt. Det är inte möjligt att tänka att konflikten ska lösas på den enes bekostnad. Kraven från såväl Israel som palestinier är rättmätiga och en överenskommelse måste tillgodose bådas behov av fred och säkerhet. Jag har tidigare hört flera som uttryckt det som att enade vi stå söndrade vi falla. Antingen väljer vi att leva tillsammans eller så dör vi tillsammans. Däremellan finns egentligen inget alternativ. När ska det gå upp för ansvariga politiker i Israel och den palestinska myndigheten?

Intressant att höra referaten från samtal med bl.a. israeliska soldater som tvivlade på det rimliga och riktiga i att hålla kvar blockaden runt Gaza. Det samma gäller muren som egentligen inte alls har så mycket med reell säkerhet att göra. För den som vill utgör inte muren något hinder att ge sig in i Israel för att ställa till problem. På många sätt har muren mer kommit att bli ett sätt att muta in mer mark och markera en gräns i en kommande uppgörelse med den palestinska myndigheten.

Joakim refererade till en israel som sagt att palestinierna skulle kunna sätta sig med armarna i kors. Får det fortsätta som det nu gör förgör Israel sig självt med den politik som nu förs. Israel är på väg mot en typ av inre kollaps. På väg mot att moralsikt förgöra sig själv. Mer och mer blir konflikten tydlig mellan det religiösa Jerusalem och det sekulära Tel Aviv. Allt fler israeler ifrågasätter rimligheten att låta en så stor del av de offentliga utgifterna gå till att hålla ockupationen under armarna.

Temat från gårdagskvällens föreläsning och samtal går igen i en ytterst intressant artikel/recension i DN idag. Utgångspunkten är Ingmar Karlssons nya bok om sionismen: ”Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen – en ideologi vid vägs ände”. Detta är bland det mest intressanta jag läst i den här frågan på länge.  Det är närmast en skakande skildring av ett politiskt system i en inre kollaps. Artikelförfattaren Per Jönsson refererar till en annan svensk bok  om staten Israel som bl.a. säger att ”staten Israel måste betraktas som ett olycksfall i arbetet med att forma judendomens framtid”.

Den amerikanske författaren Peter Beinart har i USA vållat stor uppståndelse kring sin bok  ”The crisis of zionism”. Han säger bl.a. ”Om ockupationen består kommer drömmen om en judisk och demokratisk stat aldrig att kunna uppfyllas”.

Per Jönsson skriver i sin artikel: ”Den sionistiska visionen lär de allra flesta kunna leva med och stödja. Den israeliska statens ständiga expansion på bekostnad av andra individer och folk, döremot, har allt fler i omvärlden – även amerikanska judar – tröttnat på. Så noterar Jönsson, och det är viktigt, ”Att sådant välmotiverat ifrågasättande av israelisk politik skulle bottna i antisemitism är förstås helt begängt. Ändå har Israels regering och somliga av dess försvarare i omvärlden, även i Sverige, gjort precis den sortens koppling till huvudargument för att fördöma alla som vågar knysta om kolonisationspolitiken”.

Jag tänker ibland om Israel som man kan tänka om en människa med självskadetendenser, att den personen behöver räddas från sig själv. Jag tänker att det bara är genom att förmå Israel att ingå ett fredsavtal med palestinierna som Israel kan garantera sin egen framtid. Jag tröstar muig med Bo Forsbergs slutord i gårdagskvällens samling att det bara är en tidsfråga tills detta sker. Precis som det var i SydAfrika och med Berlinmuren. Må det verkligen bli så!

Annonser

Med kameran som vapen

23 april 2012

Fram till i slutet av maj pågår utställningen ”Med kameran som vapen” i Södra Teaterns entré på Mosebacke torg i Stockholm. Utställningen består av några TV-skärmar där korta videofilmer avlöser varanbdra som belyser livet under den israeliska ockupationen och brott mot mänskliga rättigheter på Västbanken, ofta kopplade till de israeliska bosättningarna.

2007 lanserade den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem ett projekt där man delade ut videokamror till folk på Västbanbken. Avsikten var att filma och dokumentera livet under israelisk ockupation. Idag finns ca 150 kameror ute bland människor, och det är en del av de filmer som tagits som nu visas på utställningen. Det är oredigerade filmer som visar verkligheten rätt upp och ner. Hur bosättare går lös på folk med basebollträ. Hur polis och militär skjuter. Hur nysatta olivträd rycks upp med rötterna av ett gäng boasättare och hur man tänder eld på hela olivlundar. Där visas hur ungdomar från bosättningar inne i Hebron kastar sten ner på de palestinier som bor granne med dessa bosättningar.

Bosättningarna i sig är ett problem – kanske det alltra största problemet i konflikten mellan Israel och Palestina. Ännu värre än själva bosättningar är det våld av extrema bosättare som går ut på att skrämma bort palestiner som bor i området. Genom att förstöra exv. olivlindar gör man det omöjligt att bo kavar.

Settler Watch, som organiserat utställningen är en israelisk organisation vars syfte är att sprida information om israeliska bosättningar och internationell humanitär rätt och skapa opinion för ett omedlbart stopp för all utvidgning av israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt territorium. På den här webbplatsen finns en del av dessa videofolmer. Filmsekvenserna är viktiga då de mer än ord beskriver det som är vardag för så många palestinier på Västbanken. Det är detta som pågår och pågår och…Det är i första hand alla dessa böner på den palestuinska landsbygden som redan lever fattigt som drabbas. Detta samtidigt som egentligen inget händer kring frågan om en annan tingens ordning. Vi låter detta hända! Obama planerar för sin återvalskampanj och har inget intresse av att nu göra något. EU tycks heller inte ha detta särskilt högt upp på sin agenda. Ständigt så mycket annat asom pågår som gör att ingen har tid med det som händer bönder och enkelt folk nära bosättningar på Västbanken. Bara Israel gynnas av att inget sker. Andras tystnad gör att Israel får hållas.

Vill gärna rekomendera en annan länk som beskriver sitautionen för de kristna i Israsel och Palestina. Det är ett Läs hela inlägget här »


Konsert för två kyrkorglar och en flygel

23 april 2012

Vårt besök i Stockholm i helgen sammanföll med Kulturnatten. För tredje året i rad gick Stockholms kulturliv samman för att bjuda på fest. För fest måste det ha varit för alla kulturälskare. Arrangemang på bred front från kl.18.00 till midnatt. Förra året samlade Kulrutnatten 60 000 besök. I år var det ett 90-tal arrangörer som bjöd in till en lång rad olika arrangemang. Kulturnatten genomförs som ett samarrangemang mellan Stockholms kommun och Dagens Nyheter. Det är bara att gratulera stockholmarna till ett arrangemang som detta!

Vi siktade in oss på en konsert i S:t Jakobs kyrka vid Kungsträdgården. Klockan 19.00 bjöds på en konsert för två kyrkorglar och en flygel. Vi kom tidigt och hamnade mitt i en sing a long-konsert. Måste erkänna att jag blev häpen när det var kö in till kyrkan och kyrkan nästan fullsatt av människor som sjöng tillsammans i diverse sånger. Vi hann vara med på avslutningen då vi bl.a. sjöng kvällspsalmen ”Bred dina vida vingar”. Det blev till en andäktig stämning i kyrkan. Så tog det instrumentala vid och kyrkan var fortfarande fullsatt trots att många av de som deltog i sången lämnat kyrkan. Det blev till en annorlunda musikalisk upplevelse. Den stora kyrkorgeln som själv fyllde hela kyrkan i samspel med den mindre kororgeln och en flygel. Har aldrig hört något sådant förrut. Det vi fick lyssna till var delvis specialskrivet för just den här sättningen. Så spännande det blev! Annorlunda och skönt att lyssna till! När vi vandrade ut i Stockholmskvällen var det påfallande många ute på ”jakt” efter något aannat att lyssna till eller delta i. Allt detta gratis – om jag fattat det rätt.

Jagg tänker att den här natten måste vara som nå´n typ av promotion för kulturen i Sytockholm. Ett sätt för alla dessa kulturens aktörer att en gång om året gå samman i en gemensam ambition att bjuda fler till det kulturliv man har att erbjuda. Det är ju inte så att Stockholm lider brist på kultur. Ändå gör man denna satsning. Som att man vet att mer kultur bidrar till att göra Stockholm till en än bättre stad.

Tanken på vad kultur kan göra för att skapa en tryggare stad nämndes då företrädare för kyrkor och församlingar i i Eskisltuna mötte en kommunpolis i förra veckan och frågan handlade just om hur vi kan göra Eskilstuna tryggare. Låt oss göra mer av detta. Nu är det några/många år sedan vi hade nå´n typ av kulturnatt i Eskilstuna. Det hela dog ut efter ett par år. Det jag också kommer ihåg det var att kommunen inte såg det som så angeläget att man var beredd att satsa pengar i en idé som denna. Kommer inte ihåg varför. Det är ju inte så att Eskilstuna saknar kulturarrangemang av olika slag, likt Stockholm, men varför inte en koncentrerard satsning som den en Kulturnatt skulle vara? I Stockholm har kulturförvaltningen och DN gått samman. Varför inte Eskilstuna-Kuriren och kommunen i vår stad i något som inte främnst bygger på öltält på Fristadstorget. För att ge ett ytterligare bidrag till en tryggare stad! Det tycker jag skulle vara angeläget.


Om ”Svarte Petter-barn” och ett samhälle i fritt fall

15 april 2012

Två notiser i Dagens Nyheter i helgen har fått mig att fundera över hur det är fatt med det svenska samhälssystemet.

I lördags skrev DN om en hemlös 18-åring där kommuner tvistar om vems ansvaret är. DN skriver så här:

”För ett par veckor sedan gjorde Simon och hans tjej slut och Simon måste flytta. Efter några dagar hos kompisar kunde han inte bo där längre. Då hade Nacka kommun avslagit hans begäran om hjälp. De ansåg honom som barn eftersom han går på gymnasiet – alltså borde hans föräldrar, som bor i Stockholm, ta ansvaret. Men dit kan han inte gå.

– De har misshandlat mig och jag har polisanmält dem, säger Simon.

Om inte föräldrarna tar sitt ansvar ska deras kommun, Stockholm, sköta saken. anser Nacka.

Vid midnatt i tisdags för en vecka sedan stod Simon ute på stan med en väska och en kartong med alla sina saker i, och rinde till socialjouren i Stockholm. Men Stockholm sa nej, efter som Simon är ”vuxen”. Simon har ju tvingats göra uppehåll i skolan för att försöka hitta någonstans att bo – och går han inte i skolan är han inte ”barn” längre, och då borde Nacka ta hand om honom.

En handläggare tycker att Simon borde sätta sig ner och prata med föräldrarna. En annan att han borde sluta plugga och skaffa ett jobb. I pappren står att ”Nacka inte tänker bevilja något bistånd förrän det blivit klart på socialstyrelsen om det är Nacka som ska bistå honom eller ej”. Så håller det på”.

Det är bra många år sedan jag lärde mig att det i kommunala sammamnhang talas om ”Svarte Petter-barn”- barn med särskilda behov som ingen helst vill betala för. Så skickar skolan barnen vidare till sociala myndigheer, dessa skickar barnen vidare till…som skickar barnen vidare till…Så håller det på. Medan förvaltningar strider om vem som ska ta ansvar, far barn och ungdomar illa. Till detta kommer en ibland obefintlig förmåga till kommunikation olika förvaltningar emellan. Det som är så märkligt är att olika kommunala förvaltningar uppträder som om man bara tar ansvar för sin egen plånbok poch högeligen skiter i hur det är fatt med andra förvaltningars möjlighet att stå för ”notan”. För mig som medborgare bryr jag mig inte om vem som ska attestera det hela. Det handlar ju till syvende och sist om kommunens totala ekonomi. Det viktigaste måste väl vara att ungen får hjälp.

Idag skriver DN i en liten notis om en man i Gävle som hjälpte en kvinna som snabbt behövde komma till sjukhuset för att föda sitt barn. Barnet hade bråttom ut och kvinnan födde i baksätet, som blev totalförstört. Den hjälpsamme mannen blev dock utan ersättning. Varken försäkringsdbolaget eller landstinget vill ersätta honom.

– Sjukhuset har inte bett honom att göra det här, säger avdelningschefen på förlossningen i Gävle.

Inte heller socialtjänsten, som hjälper kvinnan, tänker ge mannen ersättning för det förstörda baksätet.

Det är uppenbart att det gäller att klara sig själv. Vad hjälper det att bl.a. Kristdemokraterna jobbar för att införa en lag om civilkurage. Det som hände i Gävle är väl ett exempel på civilkurage. Det blev en dyrköpt läxa för denne man som gjorde det politiker och vi många förväntar oss av oss alla.

Avdelningschefen på sjukhuset i Gävle tycks ha haft en mindre god dag. Med skygglappar för ögonen lever han eller hon i sin lilla värld och tycks inte bry sig om andra bryr sig hur det blir för människor i samhället. Vem är beredd efter exemplet i Gävle att göra om det denne man gjorde?

Är det så här vi vill ha det? Är det så här det blir när nästan allt omvandlas till ekonomiska frågor. När nästan allt först ska värderas ekonomiskt. Se´n får vi se? Nog är detta ett samhälle i fritt fall. Jag vet att detta bara är några spridda exempel. Bra mycket fungerar. Men detta är ändå inte unikt. När ekonomin får handläggare i våra offentliga sammanhang att välja bort medkänslan för att få sin ekonomi att gå runt, så ställer i alla fall jag mig upp och skriker att nu är det nog.


Fred eller evig konflikt?

14 april 2012

Föreläsningsserien i Ansgarskyrkan i Västerås om konflikten Israel – Palestina lever verkligen upp till sin ambition att ge bidrag ur olika perspektiv. Även om jag närmast chockad lyssnade till Lisa Abramowiczs närmast propagandistiska föreläsning i slutet av mars, så är jag imponerad över den bredd arrangörerna gett denna serie av föreläsningar. Bra och modigt gjort!

Nu senast var det Anna Wester från Palestinagrupperna i Sverige som gav sitt perspektiv på konflikten. Självklart var också detta en typ av partsinlaga men inte alls så propagandistisk som då Lisa Abramowicz förde ordet.

Anna Wester startade i det vardagliga förtryck och våld som kommer ur själva den storpolitiska konflikten. Tycker det var ett viktigt perspektiv. Det är så lätt att glömma bort att ytterst är också detta en konflikt som drabbar enskilda människor och familjer. Jag har flera gånger hört just om hur frustrationen över konflikten genererar exv. misshandel av barn och kvinnor. Det är som om män som förnedras i exv. checkpoints tar ut sin ilska på de han möter därhemma.

Också i det israeliska samhället finns mycket av vardagsvåld kopplat till den stora konflikten. Många militärer som inte klarar pressen och tar ut det i andra sammanhang. Många hamnar i missbruk och psykisk misär.

Anna Wester nämnde om att allt fler israseler  ifrågtasätter exv. bosättarpolitiken som drar mer och mer av ekonomiska resurser. Jag har tidigare hört om att många, många i Israel lever närmast under existensminimum. Ersättmning vid sjukdom och arbetslöshet har skurits ned för att få loss resurser till militären. Sällan eller aldrig hör vi om just hur den sociala situationen i Israel påverkas av att nästintill hela samhället är militariserat. Så mycket relateras till det militära livet. Det är klart att det gör något med ett samhälle som i så hög grad präglas av det militära.

När det gäller bosättarrörelsen är den som mest militant i Hebron. Det var ju där utbildningsminister Jan Björklund för ett par veckor sedan blev attackerad av en kvinnlig bosättare. I centrala Hebron finns ca 500 bosättare som bevakas av ca 1500 soldater. Det är just en situation som denna som många reagerar på. Varför ska israselisk militär skydda knäppskallar till bosättare i Hebron?

Ju längre konflikten pågått så har kontaktytan mellan den vanlige israelen och palestiniern blivit allt mindre. Det är som om konflikten upprätthålls genom att vanligt folk intre får träffas. På så sätt kan man framställa den andre i nästan fantommässiga brskrivningar. Så lätt att beskriva den andra som bara ond och utan några som helst goda avsikter. För många palestinier är det enda mötet med israeler det som sker i en checkpoint då ofta mycket unga soldater representerar överheten. På samma sätt är dessa checkpoints med sina ofta konfliktfyllda möten det enda mötet en israelisk ungdom har med civila palestinier. Det säger sig självt att detta inte bidrar till att bygga broar mellan två folk. Det som funnits av broar är på många sätt raserade.

Anna Wester berättade om hur det nu i huvudsak bara återstår 12% av mark på Västbanken för det palestinska samhället. Denna mark är som utspridda små öar, åtskilda från varandra. Också detta är ett närmast infernaliskt sätt att splittra och söndra och göra allt för att människor inte ska få mötas. Det är väl inte så konstigt att det i en miljö som denna frodas frustration och islka. En frustration som i mycket just hänför sig till att det vanliga vardagliga livet blir närmast omöjligt att leva. Allt blir så oändligt omständigt och tidsödande. Som att ta sig till skolan, jobbet, sjukhuset eller vännerna. Närmast allt av vardagligt liv begränsas av murar, bosättningar, checkpoints och vägar som skär sönder landskapet.

Det är inte svårt att dela Anna Westers slutsats att konflikten förvärras av att de två parterna är så ojämbördiga. Jag har så många gånger sagt att det är svårt att vara balanserad kring en så obalanserad konflikt som denna. Det är så typiskt svenskt att hävda att det är inte ens fel att två träter så att skulden ska fördelas jämlikt. Att hävda en åsikt som denna i konflikten mellan Israel och Palestina är att på ett gruvligt sätt överge det palestinska folket. Det är som att bakbinda en motståndare och säga att se nu till att stå upp för din rätt.

Anna Westrer återkom flera gånger till nödvändigheten av att sätta press på Israel. Att bara genom att pressa Israel kan något hända på väg mot en fredlig lösning. Jag står på mig i det jag också sagt tidigare att jag är osäker på om israelieksa politiker och militärer ens vet hur man lever i fred med sina grannar. Det enda man har erfarenhet av är att föra krig och lösa alla slags konflikter med att skicka in militär och polis.

Jag kan egentligen inte förstå varför inte FN nu skulle kunna besluta om att erkänna ett självständigt Palestina och anvisa mark för det, på samma sätt som man gjorde inför det att Israel bildades. Då såg man till att plocka palestinsk mark för att göra stasten Israel möjlig.  Varför kan inte det omvända ske nu? Vari berstår skillnaden? Jag förstår allra minst Israel som motsätter sig en sådan lösning. Israel som själva just kommit till via ett internationellt beslut.

Nu återstår bara ett par samlingar i Ansgarskyrkans föreläsningsserie. Funderar över om övningar som dessa bara bidrar till att förstärka våra respekltive åsikter eller om de bidrar till att människor tänker till om vad som är rimligt eller inte rimligt. Tänkt som ett bildningsarrangemang måste detta väl ändå vara målet.