Så glad jag blir! Så härligt att läsa!

31 januari 2012

DN fortsätter sin serie på temat ”Gud & jag”. Det är mestadels intressanta porträtt av – i en vid mening – troende människor. Det som bidrar till att skapa en nerv i serien är att det just är personligt hållet. Det hela är inte en generell presentation av en och annan religion utan just berättelsen om en enskild människas tro och upplevelse av Gud.

För ungefär en vecka sedan intervjuvades Linnea Jacobsson. För Linnea började det då hon beslöt sig för att gå med i en konfirmandgrupp i en Missionskyrka. Hon anmälde sig till gruppen för att hon ville veta mer och få diskutera religion och livsfrågor.

”Exakt vad det var som fick Linnea att själv bli troende är svårt att sätta fingret på, säger hon. Det var ingenting dramatiskt som hände, där fanns ingen ”aha-upplevelse”, inget speciellt ögonblick.

– Men jag kom bland annat på att jag haft många fördomar om kristendom och troende. Jag hade trott att det handlade om något konservativt, strängt och bakåtsträvande. Och så kom jag dit och träffade aktiva, öppna människor som ville förändra. Som var engagerade i omvärlden och som talade om livsfrågor, inte om ytliga saker som skönhetstips och prylar.

Tron, den kom lite successivt, säger Linnea.

– Det finns en bild av hur man blir kristen, att det nästan är magiskt, att man får en uppenbarelse. Men för mig tror jag att det handlade mycket om vilja. Vi diskuterade identitet och självbild, och jag kom på att jag faktiskt ville tro. Jag såg troende människor, och att det var något bra”.

Jag blir så glad av berättelsen om Linnea. Glad över vad en konfirmandgrupp kan betyda. Glad över det Linnea säger att mötet med troende människor betrydde något avgörande för henne. Glad över att mötet med en kyrka kan sätta sådana avtryck i en människas liv. Glad över att ett ”vanligt”, målmedvetet, församlingsarbete speglas på det här sättet. Ofta är det bara det extrema som får plats i spalterna.

Jag tänker att detta är en berättelse som också många andra skulle kunna berätta. Berättelser om mötet med en kyrka – ett ungdomsarbete eller ett gudstjänstliv – med positiva vibbar. Om mötet med människor som ger en god ”eftersmak” i munnen. Om människor för vilka tro och religion är en självklar del av livet. Människor som tänker och gör tro i vardagen. Berättelser om ett gudstjänstliv som gör att jag  går därifrån styrkt och inte sänkt.

Jag gladde mig åt att efter söndagens gudstjänst – där jag predikade – fick höra av en gudstjänstbesökare att han lyssnat till min predikan från början till slutet. Han berättade att han så sällan gör det, därför att han tappar kontakten med det predikanten försöker säga,  som om det inte riktigt rör vid hans liv. Detta handlar ju om själva kärnan i att fira gudstjänst och leva församlingsliv  – att det rör vid våra liv. Vad är viktigare än att bli berörd? Vad är det annat än ett misslyckande om gudstjänstlivet blir som parenteser i livet?

Några av det jag minst mest från mina år som pastor är just mötet med konfirmander. Om vad som kan hända när det fungerar fullt ut. Bland det mest häftiga är att få se ungdomar växa. Det är ju då det känns som att detta är på riktigt. Nu händer verkligen något.

Jag ska ta med mig intervjuvn med Linnea och stämma av med årets konfirmandgrupp. Är det så här det fungerar också i vår grupp? Det är ju det vi hoppas att det gör. Att mötet med oss vuxna ska få vara ett bra och meningsfullt möte.

Annonser

”Bryt tystnaden om våld mot kristna!”

18 januari 2012

Den 17 januari publicerade DN en uppmärksammad artikel om religionsförföljelsde med särskilt fokus på Mellanöstern. Det är tidningens ledarskribent Erik Helmerson som skriver. Utgångspunkten är att ”Mellanösterns kristna flyr religiös förföljelse och våld. situationen blir aslltmer alarmerande. Men i västvärlden förtigs övbergreppen”.  Tidningen Dagen hänger på här.

Det är ett förfärligt perspektiv som Erik Helmerson beskriver. ”Organisationen Aid to the church in need uppger att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna. 105.000 människor dödas årligen just för att de är kristna”. Vissa undersökningar gör gällande att omkring 200 miljoner kristna lever under ständigt våldshot och att ytterligare 350 till 400 miljoner utsätts för diskriminering i sin vardag.

”I Mellanöstern, där kristendomen föddes som mellanbarn i den abrahamitiska religionsfamiljen, bestod befolkningen för hundra år sedan av en femtedel kristna. I dag är siffran fem procent. Utflyttningen ur området har pågått länge men tilltagit på senare år, inte minst som följd av trakasserier, hot och våldsdåd från islamistiska extremister”.

” I vissa länder är situationen katastrofal. I Irak har hälften av landets kristna flytt sedan krigsutbrottet 2003. I Afghanistan är landets fåtaliga kristna offer för extremistiskt våld samt gripanden och trakasserier av myndigheterna. I Turkiet, där det osmanska folkmordet på armenier och andra kristna utgjorde ett av historiens många dråpslag mot kyrkan i öst, utgör de nu bara en promille av befolkningen”.

Jag tänker att visst vet vi väl något om detta, men inte att det är på det här viset. Det är egentligen inte möjligt att förstå. Det är inte utan att vi som svensk kristenhet – och vi delar det med många i västvärlden – lever i nå´n typ av bubbla. Hur mycket har vi gjort för att sätta tryck på pakistanska myndigheter för att rädda livet på Asia Bibi som väntar på sin död i fängelset.? ”Hon är den kristna pakistanska som kom i gräl med några muslimska kvinnor över lite dricksvatten; det påstods att hon under bråket yttrat sig nedsättande om profeten Muhammed. För detta dömdes hon till döden genom hängning. En politiker, Salmaan Taseer, mördades sedan han uttalat sig till förmån för Asia Bibi och mot Pakistans stränga hädelselagar”.

Erik Helmersons slutsats är den: ”Slutet av förra året såg en begynnande debatt i Storbritannien, där allt fler anklagar regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige, liksom i många övriga västländer, är det fortsatt tyst. Vad säger den vänsteropposition som av tradition slår sig för bröstet för sin internationella solidaritet? Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer? Och, framför allt: vad säger regeringen?”

Ja, vad säger regeringen? Vad ska vi hoppas på att regeringen har att säga? Jag måste erkänna att jag inte har så stora förhoppningar. Skälet är hur man agerade när det var närmast kaos i Irak då många blev mördade i kyrkor och ute på gator och torg. Trots detta valde regeringen och Migrationsverket att inte stoppa återförvisningen av irakiska kristna. Skälet var bl.a. att tillhörigheten till en grupp – i det här fallet de kristna – inte var tillräckligt skäl för att få stanna i Sverige. Det var ju i det här sammanhanget som migrationsminister Billström gav rådet att de kristna som skickas tillbaka får ligga lågt med sin religionstillhörighet. Detta är bland det mest korkade jag hört i den här frågan. Hur gör man för att ligga lågt när själva religionstillhörigheten ligger i själva namnet?

Vi har mycket att hämnta hem när det gäller själva kunskapen om med vilka förutsättningar stora delar av världens kristna lever. Tillsammans med några andra sitter jag i en arbetsgrupp som försöker tänka till när det gäller den nya kyrkan – Gemensam Framtids – närvaro och arbete i Mellanöstern och nordafrika. Problemet är att allt nu ska gå så förtvivlat fort. Vi hinner ju inte tänka klart. Jag ser det som den nya kyrkans kanske allra största internationella fråga är hur vi vill förhålla oss till det som sker i Mellanöstern och nordafrika. Den stora och spännande utmaningen ligger ju dessutomn i att vi har så många från den regionen redan här i vårt land. Detta utmanar oss att tänka internationellt arbete på ett annat sätt. Det internationella finns mitt uppe i vårt nationella. Om något måste detta få prägla den nya kyrkans arbete. En del av det jag hört och läst verkar också peka i denna riktning. Ser detta som det kanske mest spännande med den nya kyrkan.  En del i det vi tänker oss är just att hämta hem kunskap. Egentligen har vi den redan här, vi har den här via alla de från Irak, Palestina och nordafrika som finns i Sverige och har nästan dagliga kontakter med sina hemländer,. Kanske handlar det mest om att vi tar oss tid att lyssna.  Vad kan vi annat än att sitta ner och låta andra berätta om vad som händer de kristna i exv. Mellanöstern, Pakistan och nordafrika?


Vi behöver mer av Raoul Wallenbergs civilkurage!

17 januari 2012

I år är det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Mycket kommer att hända under våren för att uppmärksamma den storartade insats Raoul Wallenberg gjorde i Ungern.

Raoul Wallenberg var omkring 30 år när han tog sig an uppdraget att rädda så många judar som det bara gick undan helvetet i Budapest. Halva den judiska befolkningen hade redan skickats till en säker död när Wallenberg tog sig an sitt uppdrag.  Hans ”vapen” var skyddspassen och de hus han hyrde för att ge judarna en fristad. På det här sättet räddade han flera tusen judar. Fortfarande är det oklart vad som hände Raoul Wallenberg efter det att han i januari 1945 ”plockades in” av de sovjetiska befälhavarna.

Jag fäster mig vid det mod med vilket denne svenske affärsman tog sig an sitt uppdrag. I DN beskriver någon hur ”Wallenberg tänjde på begreppen efter hand för att kunna ge pass till så många som han någonsin kunde”. Jag tänker att detta är civilkurage. Att inte vara så ängslig. Att våga just tänja på begreppen.

Jag önskar att vi hade mer av denna Raoul Wallenberg-anda i vårt sätt att tänka. Att just våga mer. Jag tänker att det är mer av det vi borde ta med oss in i försvaret för många av dom som söker en fristad i Sverige – undan krig och annat i andra länder. Vi borde mer frimodigt höja våra röster till människors försvar. Mer frimodigt hävda de galenskaper som nu gäller i hur Migrationsverket hanterar människors behov av säkerhet. Vi borde mer resolut ställa politiskt ansvariga till svars för det som händer. Vi borde tala ur skägget när det exv. gäller migrationsminister Billströms sätt att blockera flera av de förslag som nu bereds om bl.a. barns situation i samband med att asylfrågan bereds. Hur mycket som helst finns att säga om hur snålt Billström hanterar detta. Det är så uppenbart att Billström inte vill göra allt det han kan för att bereda plats för människor som söker en fristad i Sverige. Inte har han så särskilt mycket av det som gällde för Wallenberg när han tänjde på begreppen för att rädda människor till en säkrare tillvaro. Det är så uppenbart hur snålt och snävt han tänker. Vi behöver mer av Wallenbergs tänk. Vi behöver mycket mer av det!


”När livet bränns behöver man tillhörighet”

16 januari 2012

Intressant att DN nu går igång med en serie artiklar på temat ”Gud & jag – om det personliga förhållandet till gudstro”. Intressant att det sker utifrån just ett personligt perspektiv. Det blir så ofta till en fråga om kyrkliga strukturer och ett mer utifrånperspektiv. Det har under årens lopp blivit närmast tröttsamt att läsa Lena Anderssons kritiska betraktelser som bidrar till att teckna bilden av en troende människa som närmast obildad och knäpp typ. Lena Andersson har fallit in i den retorik som Humanisterna höjt till skyarna som går ut på att religion är en privatsak som inte hör hemma i det offentliga rummet. Religion är det som passar när man inte kan förklara på annat sätt och eftersom vi nu kan förklara nästan allt så kan vi lika bra lägga religion och männiaskors tro till handlingarna. Varför hållas med något sådant opålitligt och obevisbart som religion?

När DN i torsdags i förra veckan inledde sin artikelserie så var det med en intervjuv med Christina Doctare – läkare, författar och samhällsdebattör. Jag kommer ihåg Christina Doctare från åren på 90-talet då hon arbetade med rehabilitering av krigsskadade i Bosnien och särskilt de kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i kriget.

”1974 kom Christina Doctare hem från krigets Cypern och sin första tjänstgöring som bataljonsläkare där. – Jag behövde prata om de exis­tentiella frågor som väckts och ringde kyrkan för att få ett själavårdande samtal med en präst. Men jag fick svaret att det fanns det ingen som hade tid med. Då gick jag ur Svenska kyrkan. Under 20 år var hon sedan inte med i något samfund.

– Men när jag kom till Balkan i början av 90-talet insåg jag att i krig står man sig fullständigt slätt utan något att hålla sig i. Så jag började gå i mässan, som ett sätt att orka vidare. Och där fick jag ro, blev påfylld med tillit och hopp. Tillbaka i Sverige igen, och efter en personlig kris, besökte hon en katolsk nunneorden. Hon fick kontakt med en pater, en andlig vägledare, läste i tre år, konfirmerade sig på nytt och konverterade till katolicismen. – Något jag aldrig ångrat. När livet bränner till behöver man någon sorts tillhörighet. Och jag valde att höra till…– Men jag tror att det andliga är en dimension som vi människor är skapta att ta emot. För vi kan inte leva utan mening och sammanhang, och religionen är meningsskapande. Att be till en allsmäktig Gud är ett medvetet val jag gjort, ett val som inte kräver bevis”.

Spännande att läsa det Christina Doctare säger. Om hennes sätt att så självklart tala om sin tro. Länge har jag varit som upptagen av det Doctare säger om vikten av att höra till. Om det nödvändiga i att ha ett sammanhang att relatera till. Om hur vilset det lätt blir när vi tänker att tro är något bara för mig själv. Hur ett sådant resonemang kan ta sig ut är det som TV-chefen Eva Hamilton består med i en intervjuv i Dagen. Hon säger bl.a. följande: ”Just nu är jag väldigt ifrågasättande till alla former av kyrkor. Jag vill inte att min relation till Gud ska styras och formas av en institution, det må gälla vilken religion som helst.Det är just kontrollen och dominansen när det gäller andliga frågor som hon vänder sig mot. Tron är något man ska kunna styra över själv, menar Eva Hamilton.- Ingen ska kunna bestämma hur jag ska tala med min Gud eller hur min Gud ska tala till mig för den delen. Den typen av mänsklig makt har jag svårt för. Vem har rätt att ta sig den rollen?”

Jag tänker att detta är att kasta ut barnet med badvattnet. Hur många känner överhuvudtaget igen sig i Hamiltons beskrivning av hur det är i kyrkor och samfund? Som om att där pågår en typ av daglig hjärntvätt. Att en gudstjänst är att likna vid en övertalningskampanj. Jag måste erkänna att jag aldrig har tänkt i termer av att vara med och bestämma om vad människor ska tro. Det Hamilton beskriver är väl närmast det som gäller för en sekt. Sådana exempel finns men det är direkta avarter.  Jag tror att Gud har gett oss också huvudet för att vi ska tänka och att detta i hög grad också gäller för exv. en gudstjänst.

Vi behöver tala mycket om trons behov av ett sammanhang. Jag tror inte på det privatreligiösa. Min erfarenhet är att tron tynar bort i det priviata likt en blomma vissnar bort utan att få vatten. Om något har vi i kyrkor ioch samfund att tala om gemensakens betydelse för tron,. Jag tror dessuton att själva definitionen av ett gott liv är just att höra till. Så mycket utbrändhet och ”in i väggen”-upplevelser hör samman med just brist på sammanhang. Det är sant som Christina Doctare säger att ”när livet bränns behöver man tillhörighet”. Jag menar att det gäller för livet som helhet. Det är lätt att vara kritisk till hur kyrkor och församlingar fungerar eller inte fungerar. men likcväl är det de sammanhang vi har där tron ges just ett sammanhang. Låt oss göra något bra av dessa sammanhang. Om något behöver vi just sådana sammanhang. Jag tror dessutom att vi behöver ge sammanhang som dessa tid att bli ett med våra liv och våra rutiner. Det är inte fel med en vana som går ut på att avsätta tid i veckan för exv. en gudstjänst.


Och här sitter vi med armarna i kors!

06 januari 2012

Bl.a. tidningen Dagen har vid flera tillfällen rapporterat om hur kristna mördas i norra Nigeria. Här och här. Det är som om det vore slakt på gång. Obarmhärtigt och målmedvetet. Under julhelgens terrorattacker mot flera kyrkor  dödades  37 personer. Alltså – när människor möttes för att läsa julens evangelium, så blev det till den grad provocerande att denna obskyra terroristgrupp bara sköt och sköt. De som såg detta hända berättar om män som sjöng ”Allahu akbar” (Gud är större) innan de öppnade eld. Alltså – en ropar till Gud för att i nästa ögonblick skjuta ihjäl en annan troende. Det är som om all religionsdialog havererar i ett nyhetstelegram som detta.

Nu är det inte bara Nigeria det handlar om. På flera håll över världen pågår en ren förföljelse av kristna. Detta gäller i Egypten. Det gäller i Irak. Det gäller i Indien. Det gäller defacto i Palestina. Det gäller i…och det gäller i…..Detta är den verklighet som gäller för kristenheten i världen. Människor dör därför att man bekänner sin tro på Gud. Människor riskerar att mejas ner när man möts i kyrkan. Människor rikerar att dö på fläcken när man tvingas visda sitt ID-kort som avslöjar att man är en kristen. Trygghet är det som allra minst gäller för en stor del av världens kristenhet.

Och vi då? Hur påverkar det vi hör vår trygga vrå? I dessa yttersta tider, då vi vet om allt det som händer – vad blir då vår reaktion? Jag tänker att vi måste låta oss oroas. Vi måste ta oss närmare den punkt då det blir nästan outhärdligt. Hur kan vi göra något annat? Tänk tanken att medan vi firat jul har människor som möttas för att läsa samma julevangelium som vi läst kallblodigt skjutis ihjäl.

Nu är inte läge att sitta med armarna i kors. Nu är läge att skapa opinion. Nu är läge att kolla vilka kontakter vi har i de länder det handlar om. Nu är läge att läsa på. Nu är också läge att i bön ropa till Gud. Nu är också läge att kolla med muslimska vänner om vad som pågår i den muslimska världen. Hur kan det bli på det här sättet? Är detta möjligt att förstå? Är det ens religion det handlar om? Är hänvisningen till att detta görs i Guds namn bara ett sätt att skyla över andra intressen? Nog finns det många frågor att ställa. Det känns alldeles nödvändigt att ställa just dom frågorna. Att nu bara vända sig bort är ett svek. Att blunda är inte det Gud förväntar sig av oss.


Ett vardagsperspektiv på en megakonflikt

05 januari 2012

Har läst ut boken ”Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse”. Utgiven på ett frlag som jag inte ens visste fanns – Söderströms. Boken utgör en typ av annorlunda guidebok. Om man med guidebok inte bara menar det där att hitta rätt i geografin. Boken är en på många sätt intressant introduktion till det vardagsliv som levs i Jerusalem – inte minst det judiska Jerusalem. Den som vill ha en introduktion till ortodoxt judiskt liv har mycket att hämta i boken. De stora politiska perspektiven är nedtagna så långt det går in i det vardagliga livet. Mycket finns att läsa om hur judar och araber relaterar till varandra och hur det kan ta sig ut i just det vardagliga livet.

Boken ger en – vad jag förstår – god inblick i det som gäller för en troende jude. Så många regler att följa. ”Den judiska lagen förbjuder användandet av ellektricitet, eller rättare sagt, dess hantering, på sabbaten…En troende jude får intre röra strömbrytaren, spisen, tv:n eller datorn på en sabbaten, men har han förutseende lämnat ljuset tänt och värmeplattan på, alternativt kopplat den till en termostatklocka före sabbatens början får han läsa hur mycket han vill i lampans sken och äta sig mätt av den varma maten”.

Det är som om det uppstått en särskild skola som går ut på att komma runt alla dessa regler som sätter gränser för vad den troende juden får göra och inte göra på sabbatren. Som om det vore en sport att hålla reglerna men ändå komma runt dom.

I et av kapitlen beskrivs en 28-årig judisk ultraortodox man som redan har åtta barn och som ägnar varje vaken minut åt Torastudier och bön. Som inte skulle drömma om att sätta sin fot i en vanlig, icke könssegregerad buss, köpa mat i en vanlig butik, vända sig till en vanlig sekulär israelsik domstol eller ha radio, TV eller dator hemma. Som heller inte ser en annan kvinna än sin hustru i ögonen. Som hävdar sin rätt att göra detta på statens bekostnad.

Lotta Schüllerqvist, DN:s korrespondent i Jerusalem under många år, berättar i sin artikel om hur det var då hon kom till Jerusalem som nyutnämnd korrespondent. Hur hon fick låna Missionskyrkans gästlägenhet i Gamla stans armeniska kvarter. Hur hon till slut tröttnade på den lägenheten när det bröjade droppa vatten genom taket i duschen. För sitt arbete tog hon sin tillflykt till BILDA:s studiecenter Swedish Christian Study Center vid Jaffaporten. Lotta Schüllerqvist slutar i en typ av uppgiven suck när hon bl.a. skriver att ”jag har mycket svårt att se något hopp om en lösning av konflikten inom överskådlig framtid”.

En av bokens författare skriver om ”skrämselhierarkin”. Kvinnorna är längst ner i denna hierarki. ”Skrämselhierarkin går ut på att familjens överhuvud, fadern, är underkastad den politiska ledningen och ger utlopp för sin rädsla och frustration genom att kontrollera sin fru och sina barn. Sedan är det i sin tur brödermna i familjen som ger utlopp för sin frustration genom att hålla sina systrar under kontroll. Det här leder till mycket våld i familjerna och i skolorna”.

Jag har hört mycket om detta tidigare. Om allt det vardagsvåld som utövas inom hemmets väggar. Som att någonstans ”rinner” all frustration över. Att detta gäller i såväl judiska hem som i arabiska hem. Den stora konflikten – den vi läser om i media – skapar konflikter i det lilla sammanhanget – som vi nästan aldrig hör talas om. Och jag tänker – hur kan det bli på något annat sätt?

Boken illustrerar väl hur splittrat det judiska samhället är. ”Ett helt folk är besatt av att dra upp gränser sinsemellan, fastslå vem som är ”riktig” jude, ”rätt sorts” jude och hur framtidens jude skall se ut. Samhället är så splittrat att det är ett under att det alls hålls ihop”.

Jag tänker att en poäng med boken är att den ger inblick just i det judiska samhället. Mycket av det som finns att läsa handlar om livet på exv. Västbanken och i Gaza. Jag skulle vilja säga att det är enorma uppoffringar som stora delar av det judiska folket gör för att sådana som Netanyahu och andra politiker får hållas. Alla dom som är närmast förblindade av att hålla kriget och konflikten med det palestinska folket igång. Också detta präglas av skrämsel. Hur många val till Knesset har inte drivits av att skrämma folk till närmast extrema åsiktrer. Ingen har vågat rösta på de mer moderata partierna.

Jag blir sugen att nästa gång jag åker till Jerusalem ta med mig boken ”Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse”. Skulle vara så intressant att försöka hitta fram till en del av Jerusalems bakgårdar med hjälp av den här boken. Alternativet är att lämna boken hemma och helt enkelt gå vilse på egen hand! Varför inte?


Visst har väl också vi en dröm?

01 januari 2012

Blev sittande framför TV:n – helt oplanerat – med TV-programmet om religionens roll i USA. Handlade bl.a. om hur evangelisten Billy Graham ”gullade” med det politiska etablisemanget. I programmet speglade man hur Graham agerade i bakgrunden för att inte John F Kennedy skulle bli vald till president. Anledningen var att Kennedy var katolik. Graham ansåg att det skulle bli förödande att välja en katolik till president. Med Kennedy som president skulle man släppa in påven i själva Vita huset. Intressant att se hur Billy Graham utnyttjade sin position som evangelist för att påverka det politiska livet i USA.

Det riktigt intressanta i TV-programmet var skildringen av Martin Luther King och hans roll i medborgarrättsrörelsen. Det som berättades var egentligen inget nytt, men det fick mig ändå att ”rysa”. Jag har ju sett och läst Kings tal och predikningar tidigare, men kan ändå inte låta bli att dras med av hans engagemang. King förstod att Bibelns berättelser hade att göra med det som hände i det amerikanska samhället. King tog sin utgångspunkt i Gamla Testamentets profeter. Som en profet i modern tid stod han upp för de svartas medborgerliga rättigheter. Han gick i spetsen för det han menade var alldeles självklara krav. Hur kunde det vara på något annat sätt än att de svarta skulle ha samma rättigheter som den vita befolkningen?

I programmnet visades hur Martin Luther King gick längst fram i det ena demonstrationståget efter det andra. Hur man föll på knä i bön när man konfronterades med polis med hundrar och vattenkanoner.

Det är lätt att säga att det var väl självklart för Martin Luther King att ställa upp som han gjorde. Så självklart att välja väg som han gjorde. Så självklart att hävda det han hävdade. Så självklart att se vad som behövde förändras i det amerikanska samhället. Det som bränner i mig efter att ha sett TV-programmet är hur vi tänker om det som är vår tid. Hur tänker vi om det vi ser? Hur tänker vi om det som händer i vår tid och i vårt samhälle? Hur tänker vi om det som händer utöver världen? Hur tänker vi om vårtr engagemang i realtion til allt detta? Hur tänker vi om hur Bibelns berättelser har att göra med allt detta? Vad är vi beredda att stå upp för om det så än skulle innebära att vi ifrågasätts och t.o.m. hotas.

Jag kan inte låta bli att tycka att vi som kyrkor och församlingar blir en aning slätstrukna. Sanningen är väl att det är mer än bara en aning. Vi blir för mycket Billy Graham med en inriktning på den enkildes frälsning och för lite Martin Luther Kings utgångspunkt att kristen tro har med hela samhället att göra. Det finns för mycket av ängslan i vår tids kristenhet. För mycket av en återhållsam rörelse. Som om vi inte vågar. Som att mycket av det vi skulle kunna engagera oss för blir för känsligt när vi lyfter in det i församling och kyrka. Hur många gånger har jag inte hört detta att politik inte hör hemma i kyrkan. När jag bl.a. föreslagit att vi i vårt lokala ekumeniska sammanhang skulle kliva in i debatten om situationen i skolan har jag fått höra att nu blir det svårt. I stället för att se möjligheterna blir vi alldeles för upptagna av riskerna med ett sådant engagemang. Det är min absoluta överttgelse att ska vi som kyrkor och församlingar kunna betyda något och framstå som trovärdiga får vi lov att ta mer än ett kliv framåt. Jag tänker att det bl.a. handlar om att läsa Bibelns texter mycket mer offentligt. Att hävda det vi menar vara Guds röst in i det som är vår  tids frågor.

Jag gladde mig åt att för några dagar sedan höra en intervjuv i Dagens Eko med Magnus Waland, DIAKONIA:s medarbetare, apropå Sveriges export av vapen till Saudiearabien. Waland hävdade det rimliga kravet att sverigens regering ser till att snarast avsluta denna export. Detta tycks den borgerliga regerignen inte ha något intresse av. Se detta som en av de frågor vi borde bli mer aktiva i. Nog finns det frågor i vår tid som är lika avgörande som de frågor som medborgarrättsrörelsen i USA aktualiserade. Med samma skäl som Martin Luther King engagerade sig i de svartas situation i USA boerde vi engagera oss och ta ställning för det palestinska folkets situation. Självklart borde vi göra detta! Visst har väl också vi en dröm om en annan tingens ordning för det palestinska folket eller för flyktingar i vårt eget land? Visst har vi en dröm!