Desillusionerad och stridslysten

Hamnade framför TV:n idag och ett reprissänt samtal med Inga-Bitt Ahlenius, tidigare revisionschef i FN som skrivit en ytterst kristisk rapport om FN:s generalsekreterare. Nu har detta också blivit en bok, och det var kring den boken som samtalet kretsade. Se TV-inslaget här. Inga-Britt Ahlenius är i mina ögon en av de modigaste kvinnor jag vet om. Som om hon inte räds något. Hon var tidigare stridbar riksrevisor i Sverige. En kvinna som inte viker ner sig för maktens män som helst vill bli strukna medhårs. Jag tycker det är enormt modigt. Tycker också att det är viktigt det hon gjort. Att likt pojken i HC Andersens saga tala om att ”kungen” har ju inga kläder. I stället för att ”svassa runt” som en underdånig medarbetare beskriver hon generalsekreteraren som fullkomligt ”naken”. Hon beskriver honom som inkompetent att leda en organisation som FN. En man som bjuder in till samtal men som avvisar den som tar modet att göra sin stämma hörd. Som mer än annat är upptagen av att gå på röda mattor och dinera med världens mäktiga. I TV-programmet beskrevs det ena efter det andra som får FN att framstå som en typ av lekstuga. Å så var det tänkt att detta FN skulle spela en avgörande roll för att säkra fred och säkerhet i världen. Tanken var god, men resultatet förskräcker. Retoriken är det inget fel på, men när det kommer till realiteterna så är det mycket som fallerar.  Problemet i fallet FN är ju att många länder vill ha det så här. Precis som då bl.a. USA invaderade Irak, vill man ha möjligheten att köra sitt eget race.

Jag tänker att det är så mycket av politik och internationella relationer som är ett spel för gallerierna. Det är åtmindstone så det verkar. Saker och ting sägs, men så när det kommer till vad som händer i slutna rum och korridorer så är det som om detta inte gäller. Det är ju om bl.a. detta som de s.k. Wikileaks-läckorna handlar om. Migrationsministern Tobias Billtröm och utrikesministern Carl Bildt tillhör de ”uthängda”. Poängen skulle vara att Sverige tvingat till sig en överenskommelse med Iraks regering om utvisning av irkaier från Sverige för att öppna en ambassad i Bagdad. Efter lite munhäfta tycks nu åtmindstone Tobias Billström mena att så har det inte gått till, men jag vet inte om jag tror honom. Dokumentet ifråga framställer det hela som ett köpslående. Så långt lever det upp till mycket av det som är politikens vardag. Mycjket av detta vet vi inte så mycvket om. Stater som har hållhakar på varandra. Som ömsom lockas ömsom tvingas till uppgörelser. Det är väl så det är även i svensk politik. Det ser så storstilat ut i det offfentliga, men tveksamt när det kommer till maktens korridorer.

Alla har sina egna intressen att bevaka. Det är väl så det är. Det är ju bl.a. detta som Inga-Britt Ahlenius beskriver. Somliga är beredda att gå över lik för att hävda just sina egna intressen. Så är det är när Israel nu meddelar att nu minsann har man utrett det som framstod som ett veritabelt anfall på det turkiska skepp som ingick i ”Ship to Gaza”. Inget märkvärdigt hände, trots att nio människor dödades. Soldaterna gjorde inte mer än att försvara sig själva. Inte mycket att tala om. Det är ju som om den som begått ett brott får uppdraget att själv utreda huruvida det som skett verkligen är att anse som brottsligt. Vad är denna utredning annat än en partsinlaga. Ett sätt att hävda sina egna intressen. Vem har anledning att tro på en utredning som denna?

Jag tänker att allt detta – och mycket annat därtill – ytterst hotar demokratin. Vad blir det med demokratin när den hela tiden undergrävs? När vi hela tiden bestås med exempel på hur valda politiker och andra företrädare säger en sak och så ofta gör en annan. Det är förödande. Vi sågar på den gren vi sitter på.

Jag kan dela Inga-Britt Ahlenius känsla av att vara såväl desillusionerad och stridslysten. Det är så lätt att ge upp när så mycjet ”skit” läggs i dagen. Så lätt att känna sig som en bricka i ett spel. Samtidigt vill jag inte vara en som bara trampas på. Jag vill göra det jag kan, för att stå upp för värderingar jag menar hör bl.a. demokratin till. Saker och ting måste bli sagda vid namn.  Jag tar trots allt hellre skit för att vara stridslysten än att inte säga något alls. Som någon uttryckt det – ”endast döda fiskar flyter med strömmen”. Jag vill inte vara som en död fisk.

Att ta sats bakåt för att skapa förändringar framåt

Med det nya året följer uppgiften att samla ihop det gamla. Detta är föreningslivets villkor. Nu skrivs verksamhetsberättelser för brinnande livet. Bokslut ska till. För många är detta ett måste och inget mer än ett måste. Detta är föreningslivets spelregler. Jag har också funderat över om alla de timmar det tar att ordna med detta står i rimlig proportion till de få minuter det vanligtvis tar att klubba igenom dessa handlingar när det väl är dags för årsmöte. Inte många har så många frågor att ställa om verksamhetsberättelsen. Inte många känner sig kompetenta att ställa frågor om bokslutet. Jag har varit med om årsmöten som vi klarat av på mindre än en kvart. Jag har varit med på ett årsmöte som gick så fort att vi till slut satt och sjöng den ena psalmen efter den andra i väntan på reslutatet av styrelsevalet.

Jag tänker att det tillbakablickande som en verksamhetsberättelse och ett bokslut utgör hjälper oss att hålla kursen. Ett sätt att stämma av vad det blev av det vi en gång sa var så viktigt. Målen vi satte upp – vad blev det av dom?  Det kan ibland bli lätt populistiskt att hävda att det bara är framåt som gäller. Att det bara är den som ser framåt som hittar rätt. Jag tror att detta bara är halva sanningen. Det som varit beskriver i hög grad vem jag är. Deta gäller också för en organisation – en kyrka och församling. Jag är inte en särskilt bra bilförare om jag inte nu och då också tittar i backspegeln. Det som händer bakåt påverkar hur jag agerar framåt. Genom att se bakåt förbereder jag mig för det som händer framåt.

Jag täker att hela det här resonemanget är särskilt viktigt för en idéburen organisation. Att inte glömma bort varför vi är till. Vad det är som skapar vår profil? Detta blir så tydligt i en kyrka och församling. Slutade vi att läsa evangeliernas tvåtusenåriga berättelser och bara hävdade att det är nuets frågor som bestämmer vad vi är, så blir vi något annat än kyrka. I det idémässiga ligger alltid att knyta tillbaka till den punkt där det en gång startade. Den organisation som tappar bort sitt idémässiga ursprung blir som en segelbåt utan köl – närmast oduglig.

Jag tänker att detta är varje idéburen organisations utmaning – att ständigt leva med sina idéer i mötet med sin nutid. En gång beskrev man den tidiga väckelsrörelsen som ett folk av läsare. Dessa väckelsens pionjärer levde med Bibelns berättelser som ett lika sjäklvklart dagligt inslag som en dagstidning är för många av oss. Läsandet gav impulser för det dagliga engagemanget. Läsandet höll dessa människor kvar i viktiga värderingar. Läsandet satte sina spår i det sätt varmed man förhåll sig till sin tids stora utmaningar. Man tog sats bakåt för att skapa förändringar i sin samtid. Jag tror det är så vi också har anledning att tänka. För att betyda något i vår nutid har vi anledning att leva nära det som har med vårt ursprung att göra. Det som hänt har ett vitkgit bidrag att ge in i framtiden.

Så mycket i vår samtid tänker vi om med ett ”bäst före”-datum. Det gäller att vara med vår tid – som om det ska förstås som att det är konsten att krångla sig ur det som varit. Att gammalt är dåligt. Att det är ”nu” som gäller och i detta ”nu” har inte ”då” något att bidra med. Det är lätt för en idéburen organisation att ”smittas” av ett synsätt som innebär att det bara är nu som gäller. Att det gäller att hänga med sin tid.

Jag tänker att det är det idéburna organisationslivets plikt att nu och då säga – ”Vänta ett tag!” Stanna till ett ögonblick!” ”Låt oss fundera!” ”Vad är det som händer!” Att när andra är beredda att bara gå på, hävda att vi har anledning att fundera över vad det är som händer. Att det kanske bara är det idéburna organisationslivet som har den möjligheten just därför att vi har en typ av kompass som har med våra idéer att göra, och att vår tid gör klokt i att lyssna till det vi har att säga. Att ett av våra bidrag är att det ibland går lite långsamt.

Jag tänker mig detta s0m en hyllning till alla som skriver verksamhetsberättelser och ordnar med bokslut. Ett enträget folk – ett så viktigt folk! Hur skulle det bli om inte ni fanns?

Och vad är poängen med detta?

Strax efter nyår öppnade visningen av Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning ”Jerusalem” på Södra Teatern i Stockholm. Utställningen har tidigare visats i Göteborg. Elisabeth Ohlson Wallins utställning innehåller 14 bilder av de homosexuella, bisexuella och transpersoners kärlek i den heliga staden. Några av bilderna publiceras i den här veckans nummer av Tro och politik.

En av bilderna har jag sett publicerad i några andra sammanhang. Det är den av två lesbiska kvinnor som böjer knä vid en sten alldeles innanför porten till den Heliga Gravens Kyrka. Stenen är enligt traditionen den sten där man la Jesu döda kropp efter det att man tagit ner den från korset. Denna sten, liksom andra platser, i den Heliga Gravens Kyrka uppfattas som heliga platser av alla de pilgrimmer som vallfärdar till andra heliga platser i det heliga landet. För ortodoxa kristna är beröring av det heliga en viktig tanke. Så lägger man ut de ljus, dukar, krucifix och annat man köpt på den här stenen, för att s.a.s ”ladda” dessa saker med kraft från en av de heliga platserna i Jerusalem.

Så gör Ohlson Wallin den här platsen till ett spektakulärt möte mellan två kvinnor som där de knäböjer möts i en kyss. Och jag fundeerar över poängen med detta? Jag kan förstå att om Ohlsson Wallin bara vill provocera, så har hon uppnått sitt syfte – för diskussion har det blivit. I Göteborg höll det på att  inte bli någon utställning.

Jag kan inte förstå att bilden har något annat syfte än att just provocera, och jag tycker det är billigt. Var finns respekten för alla dom som böjer knä där vid stenen och för vilka detta är ett viktigt tillfälle i livet. Där riggar Ohlson Wallin upp sin kamera och iscensätter detta möte dessa två kvinnorna emellan. Varför ska vi tycka att Elisabeth Olson Wallin bidrar till nå´n typ av vettigt samtal när hon uppenbarligen visar så lite respekt för det som är heligt och viktigt för människor? Jag kan inte se att den här bilden – och jag kan inte utttala mig om mer för jag har inte sett mer – bidrar till samtalet om exv. homosexualitet och homosexualitetens plats i kyrkan. Särskilt seriöst är det inte! Det är alldeles uppenbart att Ohlson Wallin demonstrerar hur modig hon är som iscensätter dessa bilder på platser där hon riskerar att bli utslängd, men återigen – vad är poängen?

Så långt för en röst

I går berättade Flora i kyrkan om folkomröstningen i södra Sudan ovh vi bad i vår förbön för den här så avgörande folkomröstningen. I morgon åker hon till London för att rösta. Detta är andra resan då hon tidigare varit tvungen att göra samma resa för att registrera sig.

 Fundera gärna ett ögonblick över den beslutsamhet och hängivenhet som Flora är ett exempel på. Hon, och så många andra med henne, statsar tid och pengar för att rösta om hur det ska bli med södra Sudan framöver. Det tar förmodligen en stund i kön, då Flora inte är ensam att åka till London för att rösta, och så några minuter för själva röstningen. Flora åker till London i en övertygelse att hennes röst gör skillnad. Detsamma gäller alla andra från södra Sudan som finns i Europa och alla de miljoner som finns i södra Sudan. Detta har man kämpar för i nästan femtio år. 2 miljoner människor har dött i striderna. Så många som lämnat sitt hemland. Nu får man rösta om sin framtid i ett fritt och demokrastiskt val. Så här långt får processen lovord från utomstående observatörer.

Jag blir berörd – och faktiskt rörd – över med vilken beslutsamhet människor går till valurnorna. Hur man röstar i en absolut övertygelse att den röst man lägger har betydelse. Att varje röst räknas. Folkomröstningen i södra Sudan hamnar i nå´n sorts kontrast till våra svenska val där många rätt lojt väljer att inte rösta. För många är inte våra val till kommun, landsting och riksdag längre så högtidliga. Många funderar över vad ens röst betyder. Våra demokrastiska val har blivit så självklara så vi tänker inte längre på att detta är något viktigt att stå upp för.

Måtte nu veckans folkomröstning i södra Sudan få genomföras utan alltför stora konfrontationer. Låt människor få behålla sin glädje – fullt ut – över det som nu sker. Världen behöver en demomkratisk och fri process som den folkomröstning som nu genomförs i södra Sudan som ett tecken på att det går. Det som nu sker i södra Sudan skulle kunna få vara ett föredöme för många andra konflikter utöver världen. Ett exempel på att det går. Låt det vid Gud få bli så – fullt ut!

Från gerillakrig till valurnorna

I morgon söndag – 9 januari – folkomröstar södra Sudan om sin framtid. Det är ändå något märkligt som är på gång. En ny stat är – förmodligen – på gång, och den kommer till genom att de människor det berör röstar i ett val. Det har varit tillräckligt av inbördeskrig i Sudan. Så många som under så många år dödats. Så stora resurser som lagts på krig. Nu håller vi andan och ber till Gud om att valet ska kunna genomföras och uppfattas som korrekt. Och att presidenten i Khartoum i norra Sudan håller vad han lovat – att respektera valutgången.

Jag har på ett sätt levt med situationen i södra Sudan genom sudanesiska vänner som finns i Eskilstuna Missionsförsamling. Det har varit som en lektion i hur ett folk kämpat för sin självständighet. En kamp för respekt. En kamp för sin religion. Jag kan på många sätt beundra alla dessa människors uthålliga engagemang. På många sätt också en stor uppoffring.

Kommer ihåg hur jag för många år sedan engagerades som chaufför för att köra en grupp sudaneser från Eskilstuna till Stockholm och ett möte med ledaren för en av södra Sudans befrielsearméer John Garang. Det är denne Garang som på många sätt varit förgrundsgestalten för kampen för ett fritt södra Sudan. Garang kom även att bli vice president i Sudan i väntan på folkomröstningen. Garang omkom i en flygolycka för några år sedan. Det var kul att få vara med om dessa sudanesers entusiastiska möte med den som på många sätt personifierat drömmen om ett fritt södra Sudan.

För också nu många år sedan stod Eskilstuna värd för en internationell konferens om situationen i södra sudan. Konferensen slutade med en solidaritetsgudstjänst i S:t Eskilskyrkan. För drygt ett år sedan blev jag ombedd att delta i en fest och förbönsakt för Mou Mou Athian Kuol som då utsetts till biträdande utbildningsminister i den provisoriska regeringen i södra Sudan. Mou Mou Athian Kuol har under många år levt i Norge och var på väg till Juba – huvudstaden i södra Sudan för att ta tag i sina fullständigt jättelika uppgifter. Vi bad till Gud förMou Mou Athian Kuol och det var på många sätt en högtidlig och allvarsmättad stund.

I morgon kommer vi att uppmärksamma folkomröstningten i gudstjänsten i S:t Eskilskyrkan. Vi har flera medlemmar som redan har åkt eller ska åka till London för att rösta. Att bara London erbjuds som plats för alla ”europeiska” sudaneser att rösta på, är ett resultat av det ”krig” som rått om procedurerna kring folkomröstningen. Regeringen i norra Sudan gjort allt för att försvåra för människor att rösta. En av dom som åkt till London är James Kur Muorwell som under lång tid förberett etablerandet av en ambassad för södra Sudan i Oslo. Detta kommer att bli det nya landets representation i Skandinavien. James har rollen som andreman på ambassaden.

Det känns spännande att få vara med om denna födelseprocess. Inser att vi samtidigt inte får vara alltför blåögda när det gäller hur enkelt detta kommer att bli. Precis som varje nyfött barn, så är ett nyfött land en bräcklig skapelse. Så mycket som kan gå fel. Så stort behov av uppbackning och hjälp. Här har de Skandinaviska länderna redan gjortr mycket, men mer behöver till. Den stora och oroande frågan är vad som händer i södra Sudan när folkomröstningen väl är över och det fokus som funnits på själva folkomröstningen är över. Risken finns att det då öppnar sig för inre konflikter i denna nybildade stat. Många som vill åt makt och inflytande.

Gläder mig åt att svensk media gett så stor uppmärksamhet åt folkomröstningen. Tidningen Dagen här. Dagens Nyheter här. Ser det som en folkbildningskampanj med en förhoppning att många ska veta om det som nu är på gång i södra Sudan. Det bidrar ändå med en gnutta hopp om att fler konflikter ska kunna lösas på ett så fredligt sätt som en folkomröstning. Att politiker sätter tilltro till också en demokratisk process.

Jag hoppas att vi i Eskisltuna fortsatt får känna det som att vi lever nära det som händer i södra Sudan. Att vi via de kontakter vi har får ett ge vårt lilla bidrag. Att de från södra Sudan som finns i Eskilstuna känner sig uppbackade av att vi bidrar till att ge dessa vår uppmärksamhet. Det är ändå något historiskt som är på gång. Låt oss ge den processen asllt vårt stöd.

”Att kasta ut barnet med badvattnet”

Hamnade för en stund mitt i en av radions paneler av tyckare. Några av mediasveriges debattörer som tänkte högt om det nya året. Ämnet var det förestående ledarbytet i det Socialdemokratiska partiet. Det handlade också om partiet som sådant. Om hur ett parti som under så många år dominerat politiken kan komma att omorientera sig i detta nya läge. Frågan är ju hur en gammal organisation som det socialdemokratiska partiet förmår orientera sig i det nya och moderna? Hur ser nu visonerna ut? Hur ska man i en ny tid förstå och omsätta ”gamla” värderingar?

Det är ju precis samma diskussion som nu förs i samband med att Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan nu är i förd med att formera en ny kyrka. Frågan är vad man ska göra av det gamla? Som resonemanget går – åtmindstone i en del sammanhang – så låter det som att det inte finns något i det gamla att ta med sig in i det nya. Som om vi inget förstått. Som om vi inte på någon punkt lyckats omvandla en gammal kyrka till något nytt som är gångbart i nutid.

Min känsla är att nu vädrar en och annan morgonluft, att nu gäller det att ta över processen när denna nya kyrka ska processas fram. Människor som nu spyr sin galla över hur dåligt det varit. Som nu närmast skulle vilja kidnappa processen.

Tidningen Dagen publicerade någon av dagarna före årsskiftet en debattartikel av en Per-Anders Karlsson. Han skriveer bl.a.:  ”Vikten av att låta det nya samfundet få bli något nytt kan inte underskattas…Om det nya samfundet ska kunna gå en annan framtid tillmötes, måste det hända något helt nytt! Albert Einstein ska ha sagt: Själva definitionen på dårskap är att göra samma sak om och om igen, men förvänta sig ett annat resultat…Jag tror på det nya samfundet, men bara om det verkligen ges ett utrymme för det att bli något nytt”.

 

Jag tillhör också dom som hoppas på att det nya verkligen ska innebära något nytt. Samtidigt är jag beredd att säga att det i det gamla finns värderingar, teologi och förhållningssätt som gott och väl håller i ett nytt sammanhang. Det nya är per definition inte bättre än det gamla. Visst har vi anledning att slänga mycket skräp överbord, men inte allt. Inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns i Svenska Missionskyrkan och SMU en öppenhet och ett engagemang för samhället som jag hoppas kunna återfinna i den nya kyrkan. Jag har ingen lust med kompromisser som till slut blir så intetsägande att vi inte förmår säga nån´ting. Vad ska vi med en sådan kyrka till? Varför skapa något nytt som mer än annat liknar Evangeliska Frikyrkan eller Pingströrelsen. ”Fine” att dessa kyrkor finns, men ska en ny kyrka ha något att tillföra, så måste det vara något annat än kopior av det som redan finns.

Som vanligt – den som lever får se!

2010 in review

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.

Crunchy numbers

A Boeing 747-400 passenger jet can hold 416 passengers. This blog was viewed about 6,500 times in 2010. That’s about 16 full 747s.

In 2010, there were 77 new posts, growing the total archive of this blog to 186 posts. There were 215 pictures uploaded, taking up a total of 121mb. That’s about 4 pictures per week.

The busiest day of the year was May 16th with 260 views. The most popular post that day was En kyrkokonferens för kyrkohistorien – eller…?.

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were dagen.se, eskilskyrkan.se, dn.se, facebook.com, and svd.se.

Some visitors came searching, mostly for ann edner, claes-göran ydrefors, uppriktigt sagt, olle persson, and ulf ekman.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

En kyrkokonferens för kyrkohistorien – eller…? May 2010
6 comments

2

Claes-Göran Ydrefors June 2009
3 comments

3

Vad är det som händer? May 2010
2 comments

4

Myten om Humanisterna och det moderna samhället March 2010
3 comments

5

Gud bevare Sveriges skolelever för kristendomen! February 2010
5 comments