Är det på riktigt eller bara en lek?

Under våren ”turnerar” biståndsorganisationen DIAKONIA runt landet med ett antal debatter inför valet med fokus på frågor 0om bistånd och klimatfrågor. Kort sagt dom frågor som nästan aldrig får någon uppmärksamhet i en valrörelse. Inget parti tycks tro att man värvar röster genom att profilera sig kring frågor om bistånd och klimatfrågan som ett sätt kopplad till fattigdomsbekämpning. Igår (2014-04-10) var turen kommen till Eskilstuna/S:t Eskilstuna. Representanter från sex partier fanns på plats. Tyvärr var vi få som tagit oss till kyrkan för att lyssna. Varför blev det så? För få intresserade i Eskilstuna? Hade tänkt mig att det bl.a. skulle komma många fler från det lokala partilivet i Eskilstuna. Inte heller det. Hmmm!

Debatten leddes av DIAKONIA:s direktor Bo Forsberg. Så kom debatten just att handla om det svenska biståndet – om hur bl.a. stora summor räknas av från det bistånd som ska gå till fattigdomsbekämpning till bl.a. svensk flyktingmottagning. Mycket pengar blir det som på det här sättet stannar i Sverige. som om  vi inte har råd att betalavad det kostar att härbärgera flyktingar i Sverige utan at ta det från det anslag som är tänkt för dom allra fattiogaste i världen. Det var ju från det här anslaget som regeringen tidigare plockade pengar för att avlöna biståndsministern och dennes statssekreterare. Det säger något om den typ av kreativ bokföring som är förknippad med just biståndet. Vilka andra anslag hanterar man på det här sättet?

Klimatfrågan var den andra stora fråga som avhandlades under kvällen. Vår oförmåga att fatta beslut som på ett aktivt sätt bidrar till att förändra förutsättningarna i världen. Det är som om det inte spelar nå´n roll att vi vet hur mycket som helst om det som sker och är på väg att ske. Som om hjulspåren vi kört upp är så djupa att vi inte förmår ta oss upp för att styra iväg åt ett annat håll. Herre, förbarma dig över oss! Dom som mer än annat får betala priset för denna vår oförmåga är återigen världens fattiga del av befolkningen. Det vi inte själva orkar ta tag i, det menar vi att dessa utvecklingsländer ska klara.

Politikerna i debatten fick under kvällen ett antal möjligheter att via handuppräckning visa om dom var beredda att ta tag i det som uppenbart är helt galet ordnat när det gäller såväl bistånd som klimatfrågan. Ett antal gånger såg vi sex händer i luften. Alla verkade vara rörande överens om tagen – ändå händer nästan ingenting. Inte en enda gång var det nå´n av debattörerna som inte hängde på. Det är detta som gör mig så frustrerad och jag uttryckte också tanken i debatten att detta är ett sätt att närmast leka med oss som tycker de här frågorna är alldeles avgörande. Blev väl inte alldeles populär av detta.  Det är som om det händer något med de goda ambitionerna när ett parti hamnar i regeringsställning. Så många hänsyn att ta. Så många intressen som ska hanteras. Så blir det alltid så att de frågor som hör samman med bistånd och klimat drar det kortaste strået. Det blir alltid så att det som hör samman med det som är oss allra närmast ges prioritet. Så tänker jag – det verkar som om partierna inte litar på att det överhuvudtaget finns en opinion för ett annat sätt att se på detta. Som om man förlorar röster om man skiljer ut sig från mängden.

Det var välgörande när Bosse Forsberg som avslutning efterlyste modiga politiker. Det krävs inte så lite mod för att göra på ett annat sätt än vad som nu sker. Ändå är det detta som måste till. Modiga politiker och modiga beslut. Beslut som tar sikte på ett längre perspektiv är den närmast mandatperioden på fyra år. Om inte politiken förmår hantera detta, hur ska vi annars klara det. Så handlar det till slut också om politikens trovärdighet. Allra ytterst om demokratin och vad vi som samhälle förmår. Jag vill tro at vi vill mer än bara fundera över vad som gagnar mig och min plånbok.

Tacksam till DIAKONIA som inte ger upp de här frågorna utan utvecklats till ett av Sveriges allra viktigaste sammanhang för opinion kring frågorna om bistånd och klimatetfrågan kopplad till frågan om hur vi skapar andra förutsättningar för världens fattiga människor och länder. Heja DIAKONIA!

Blir Gud katolik nu?

Visst var det något av en bomb som slog ner i fromma Sverige igår när Ulf och Birgitta Ekman meddelade att man lämnar Livets Ord för katolska kyrkan. Kändes först som en typ av aprilskämt. Detta blir väl årets snackis i kyrksverige. Vet inte riktigt vad som kan överträffa detta. Idag har Livets Ords församling kallat till nå´n typ av krismöte. Nog finns ett och annat att prata om. En och annan fråga om vad det är som händer – oavsett Ulf Ekmans försök igår att förklara.

Alltså – Ulf Ekman, pappa till Livets Ord, blir katolik. Hörde i morse en intervju i SR där den intervjuade Erik Lindfelt liknande Ekmans övergång till Katolska kyrkan som om Ingvar Kamprad skulle lämna IKEA för timjobb i nån möbelaffär på fina gatan. Säger väl i alla fall något om hur uppseendeväckande detta är.

Vacklar mellan att hålla med om att detta är uppseendeväckande och att det inte alls är så överraskande. Visst är det uppseendeväckande när en kraftfull ledare som Ulf Ekman plötsligt meddelar dom han byggt ett sammanhang för, att nu har jag insett att detta inte är det klokaste och så tar det dramatiska steget att konvertera. Hur ska dom som nu finns kvar i Livets Ord orientera sig och förhålla sig till det som varit? Hur ska dom tänka? Ulf Ekman och Livets Ord har gjort en resa. Det är som ett understatement. Det kan man ha respekt för och samtidigt fundera över hur blir det så. Hur kan det komma sig att en rimligtvis genomtänkt person som Ulf Ekman tagit ut svängarna på det helt galna sätt som han gjort. Och allt detta med hänvisning till att detta har Gud sagt åt honom att göra. Kan tycka att detta är det svåraste. Denna ständiga hänvisning till vad Gud sagt åt honom att göra. Som en typ av manipulation i Guds namn. Det är ju också detta han fortsätter med. Han hänvisar till vad han upplever Gud sagt åt honom som ett skäl för att nu lämna Livets Ord. Blir detta till slut särskilt trovärdigt? Att hantera hänvisningen till vad Gud sagt på det här sättet. Är det verkligen så att allt detta har Gud sagt? Har också Gud gjort en resa som Ulf Ekman gjort? Att Gud också nu kommit på att detta var kanske inte så klokt? Att Gud nu också blivit katolik…? Jag är nog mest konfunderad över just detta med hänvisningen till vad Gud sagt. Blir det still slut särskilt trovärdigt?

Å andra sidan – lite ”flörtande” från Ulf Ekans sida i relation till Katolska kyrkan har ju funnits där. Kanske är det så att det inte är så särskilt långt mellan en konservativ och karismatisk frikyrkorörelse och den katolska kyrkan. Åtminstone delar av den katolska kyrkan. Att detta gäller synen på ledarskap, bibelsyn och uppfattningen i flera etiska och moraliska frågor. Kanske är det så att det inte alls är så särskilt svårt för Ulf Ekman att känna sig hemma i den katolska kyrkan? Nu är det dock han som får underordna sig en självklar ledare.

Jag har dock svårt för att köpa argumentet att Katolska kyrkan är kyrkans moder och som ett gensvar på Jesu bön om de kristnas enhet så borde vi alla bli katoliker. Det är i alla fall ett av Ekmans skäl till att nu bli katolik. Det bli ju inte mer självklart bara för att Katolska kyrkan själv menar att det är så. Vad säger de ortodoxa om detta som borde kunna hänvisa till samma rötter och se på sig som nån typ av moderkyrka? Jag funderar också över hur alla livets ordare runt om i världen som bitvis lever i konfrontation med katolska kyrkan i landet eller på orten ska reagera. Dom som på inget sätt ser katolska kyrkan som något att sträva mot. Dom som, kan jag tänka mig, lever med den typ av retorik som en gång också Ulf Ekman höll sig med.

Ja, nog kommer det att diskuteras – inte bara i Livets Ord – om Ekmans beslut att följa en av sina söner som redan konverterat och nu bli katoliker. Ska bli intressant att höra om hur resonemangen går. Kanske blir det t.o.m. så att Ulf Ekman i sann from entreprenöranda drar igång nån typ av ny orden inom katolska kyrkan…? Är han verkligen beredd att sätta sig med händerna i knät och bara fullt ut underordna sig allt och alla i detta nya sammanhang?

Hur det elaka blir mer elakt i fromma sammanhang!

I förra veckans nummer av Kyrkans tidning kommenterar biskop emeritus Lennart Koskinen den film som Svt visade häromveckan om Inger Svensson, den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Jag såg filmen och blev berörd av detta livsöde. En medarbetare i kyrkan som blev så ”grisigt” behandlad att hon tog sitt liv. Inte blev detta lättare att bära med de personliga problem som Inger Svensson uppenbarligen också hade. Det som gör det hela än mer allvarsamt är när Lennart Koskinen menar att den kultur som filmen visar av mobbing och ren utstötning fortfarande lever i kyrkan.

Lennart Koskinen skriver om hur det kan låta på sociala medier när en präst kommenterar en annan präst: ”Samme präst som i filmen kommenterar Ingers öde har i dagarna fällts av domkapitlet i Växjö för sina blogginlägg. Det är nu främst vår ärkebiskop electa Antje Jackelén som har väckt hans missnöje. Hon är inte bara kvinna, illa nog, utan också född i Tyskland. Att hon självklart måste vara nazianstruken mer än antyds i grova ordalag. Även hans eget domkapitel beskrivs med ord som Fuhrerhauptquartier och Herrefolksfasoner. Också den kvinnliga Härnösandsbiskopen med rötter i Finland beskrivs som ”en finne i röven.”

Så skriver Koskinen vidare: ”Jag har under många år arbetat med både kyrkliga, offentliga och kommersiella arbetsplatser. Det finns naturligtvis skräckexempel inom alla kategorierna, men generellt är nog just Kyrkan en av de svåraste. Förutom kombinationen ensamhet, höga krav och bristande resurser särskilt i glesbygden, florerar en kultur av utstötning av den som av någon anledning inte anses passa in. De många utköpen av både kyrkoherdar och annan personal är bara en påminnelse om detta.”

Jag fäster mig vid det Koskinen avslutar med, nämligen reflektionen att ”det ofta fromma, för att inte säga fromliga språkbruket i kyrkan kan inte dölja elakheterna som den utsatte drabbas av”. Om Lennart Koskinen har rätt är kyrkan den plats i samhället där elakheten har sitt starkaste fäste. Är det så att det fromma sammanhanget gör att vi har så svårt att hantera konflikter och olikheter?  Är det så att vi lever med en föreställning av vad det är att vara en kristen och vad det är att vara kyrka som gör att vi inte kan hantera ens mindre vardagliga konflikter?

”Staden är den ojämförligt största och mest häpnadsväckande maskin, som människorna skapat”

En klassiker går i ”graven”. Den första kom 1885. Efter 128 omgångar är det nu slut. Svenska Turistföreningen ger upp det som varit något av STF:s flaggskepp – dess årsbok. Hur många som helst har några årgångar av den boken i våra hyllor. Eller hade…! För nu är dom bortkastade för att ge plats för andra böcker. Fyndigt när just STF sammanfattar sitt beslut med att ”Varje resa har ett slut!” Denna sista årsbok är ett hopplock av artiklar från tidigare årsböcker. Som ett tidsdokument. En artikel för varje tiotal år.

I årsboken för 1935 skriver Sigfrid Siwerts om ”Staden” – en poetisk och vacker skildring av staden. Tycker det är en fantastiskt intressant betraktelse. Han skriver bl.a. så här:

”Staden är en maskin. Den är en maskin för koncentrerandet av människor och mänskligt arbete. Den är som en trafikmaskin och en maskin för samboende. Den innesluter, hoptränger och länkar i varandra människor, marknader, tillverkningar och institutioner. Intet är här natur, allt är skapat av människan för människan, till ett ändamålets koncentrationsläger, blott man däri icke inlägger något av våld och tvång.

Staden är en besjälad maskin. Jag tillåter mig att citera några rader ur det festspel, jag skrev vid invigningen av Stockholms stadshus: Se städer fogas ej av sten allenast, en rytm, en puls, en trevan äro de, ett mystiskt helt av sten och liv som snäckan.

Ja dessa fantastiska massor av sten, betong, stål, asfalt hänga dock ihop med och byggas av människoströmmen, som brusar genom dem. Det är icke döda block utan en konstfullt formad materia, som överallt vetter mot och tjänar det mänskliga o0ch på något sätt för del av dess liv. Staden är den ojämförligt största och mest häpnadsväckande maskin, som människan skådat.

Det mest gripande, patetiska, tjusande och skrämmande i en stad är dock gatornas outsinliga strömmar av levande ansikten…Det är här du möter ansiktet som har ett ärende, som liksom är begränsat och avskärmast av sitt eget ärende. Man går inte med samma uppsyn i en stad som i en skog”.

Så skriver Sigfrid Siwerts om hur det människan skapat tycks bli för stort för människan:

”Det finns ett mått på att städer vuxit sig för stora och det är när trafiken tvingas ner under jorden. enerverande massor, som i vild trängsel i kvava tunnlar slungas till och från sitt arbete, är det icke en fasans syn. Människan överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat…Nej, lyckliga vill jag prisa de städer, vilka ej tappat sina mänskliga mått”.

Ett av de mest – som jag tycker – poetiska avsnittet i hans betraktelse är hans beskrivning av Slussen i Stockholm:

”Här är det broar, viadukter, ramper, hissar, magasin, reklamanordningar, kontor, ämbetsverk, hem. Här rullar bilarna och spårvagnarna över varandra i ett skenbart virrvarr, som dock döljer noggrann beräkning. Här möts hamnens långa kajer med mönjiga, fullastade stålskrov, blanka räls och stretande kranar. Här blixtra de elektriska tågen in i den svarta Södertunneln – skärvor av buller och ljus som städerna slunga varandra. Här tumla morgonens och aftonens väldiga mänskoströmmar rytmiskt fram och åter i en fåra, som plötsligt blir trång och forsande. Det är en eggande fart och svikt över detta skådespel av betong, hjul, elektricitet och människor, som till slut får sim speciella stockholmska touch därav att det på två sidor famnas av öppna, blåsiga, vimlande vatten”.

Så slutar Siwerts med orden om ”den stora stadens oro som är livets och den blottande kulturens egen och som ingen riktigt kan undvara när han en gång smakat den”.

Visst är det vackert skrivit! Samtidigt ett mått av tvekan till vad som händer då staden blir för stor – denna ”nuets elefantiasis…då minnets tysta genier jäktas och överdövas…Människan överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat”.

Nog finns mycket att fundera över vad det blivit av våra städer. Det finns mycket av samhällskritik, också för vår tid, i det Siwerts skriver om att vi tappat greppet om det vi själva skapat. Som om människan kommer bort i det människan skapat.

 

 

 

 

 

2013 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 8,700 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 3 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Vad blir det av ett samhälle då vi inte prioriterar liv?

Blir på samma gång upprymd och upprörd när jag läser Nina Björks artikel i dagen DN:s kulturbilaga ”Det finns ingen plats för födelse”. Nina Björk är en mästare på att formulera frågorna som bildligt klär av vår tids värderingar och prioriteringar. Den här gången tar hon sin utgångspunkt i den svenska förlossningsvården. Allt mer ofta beskriver media en situation i förlossningsvården som är oacceptabel. Kvinnor som bitvis lämnas därhän när det är dags att föda, därför att ingen har tid att fullt ut vara på plats i detta utsatta läge.

Så skriver Nina Björk bl.a. följande:

När vi prioriterar bort den tid en kvinna föder barn, när vi säger  att den tiden inte är värd en utbildad barnmorskas närvaro, när vi låter  den vara förenad med ovisshet om ifall det rent fysiskt finns ett rum  för den – vad är det uttryck för? Skatte­sänkningar, ja. Men de är i sin  tur uttryck för en oförmåga att se vad som är viktigt i världen och för  människolivet.

Krisen i förlossningsvården är ett symtom på ett samhälle som håller  på att gå vilse. Som mister riktningen, kompassen. Som snurrar runt i en  karusell vi inte förmår inse är vår egen skapelse.

Vi matar och matar vår karusell – med produktion och konsumtion och  tillväxt och jobbskapande och effektivitet och teknik – och detta  matande tar så mycket av vår kraft att vi inte hinner se att i farten  kastas någonting av och bort från hela maskinen: människan. Hon för vars  skull karusellen egentligen byggdes. Hon som var syftet med den.

Vilket är vårt försvar för att vi i dag i Sverige  säger samma sak som blev sagt till en annan kvinna för två­tusen år  sedan när hon skulle föda sin son – det finns ingen plats för födelse här? Är vårt försvar att vi tyvärr inte har råd för att vi har prioriterat and­ra saker? Vilka är dessa andra saker som är viktigare än att ställa all den  kunskap vi har utvecklat, all den smärtlindring och all den trygghet som  mötet med en barnmorska ger till varje födande kvinnas förfogande? Vad  kan rimligen vara viktigare?

Varför ser det ut så här? Den konkreta orsaken är naturligtvis brist  på pengar. Om man räknar med det nu aktuella förslaget på ett femte  jobbskatteavdrag har alliansen sänkt skatterna med över hundra miljarder  kronor. Man har prioriterat den enskildas plånbok i stället för den  gemensamma kassan. Ett av världens och historiens rikaste länder tycker  alltså inte att förlossningar är dyrbara stunder. Tycker inte att de är  värda sin vikt i guld. Utan tycker att annat bör prioriteras.

Känner en typ av ursinne över hur det kan bli på det här sättet. Ibland talas det om det som sker i det offentliga, bl.a. vård, skola och omsorg, som en tärande del av samhällsekonomin. När det kommer till löneförhandlingar uppstår irritation i den bärande delen – industrin – om exv. avtal träffas i det offentliga före det att industrin satt sina avtal. Ingen i den tärande delen ska få högre löneökningar än dom i den bärande delen. Vad är detta för logik? Vad är det för en syn på samhället?

Jag önskar att Nina Björks artikel får bli till en typ av bakgrundsläsning för alla oss som ska predika eller på annat sätt medverka i julens gudstjänster. Att det Nina Björk skriver kan få bidra till att skyffla undan allt det gull som vi ofta förser julens evangelium med. Det fanns ingen plats för födelse, inte heller då Maria skulle föda sitt barn. Det fanns ingen plats! Lyssna på hur det låter då det kommer till att en kvinna ska föda sitt barn. Ingen plats och ingen till hands som anser sig ha tid att vara där så länge det behövs.

Så skriver Nina Björk:

Ingen önskar denna situation. Att vi ändå har den visar att vi  har gått vilse. Det enda rakryggade är att erkänna det. Och börja om –  med människan och hennes behov i centrum. Med varje kvinna som ska föda  ett barn börjar livet på nytt. Igen och igen börjar det. Igen och igen ger det oss sitt erbjudande om nya möjligheter.

6:1-metoden eller konsten att vila

Så har Tomas Sjödin skrivit en ny bok – ”Det händer när du vilar’”, Libris förlag. Tomas Sjödin har ett sätt att skriva som jag gillar. Resonerande. Ibland överraskande grepp. Ifrågasättande och samtidigt trosvisst. Han skriver med en erfarenhet i det svåra som ger det han skriver ett mått av svärta som gör det på ”riktigt”.

Nu har Tomas Sjödin tagit sig an frågan om vila. Jag vet inte vad man ska tänka om greppet att ta ledigt för att skriva en bok om vila, men det var vad Sjödin gjorde. Han ler också själv åt själva tilltaget.

Det är väl uppenbart att många av oss har tappat bort mycket av förmågan att vila. Den gamla tanke som fanns i att helga vilodagen, är på många sätt som bortrationaliserad ur vår tid och vår tids värderingar. Det är  inte längre så att samhället stänger ner när det blir lördag eftermiddag för att vakna till liv igen när det blir måndag morgon,. Jag kommer ihåg hur min pappa krattade grusgången därhemma framför huset. Det var som en signal att skruva ner på tempot. Det bidrog till att skapa en annan atmosfär åt lördagskvällen och söndagen. Inte för att vi inter gjorde nånting, men tempot blev ett annat.

Tomas Sjödin tar sig an frågan om vilan via dem judiska sabbaten. I den mest ortodoxa varianten är ingången av sabbaten på fredagskvällen närmast att likna vid ett tvärstopp. Från att ha varit i full aktivitet, så gör man närmast ingenting. Man umgås med andra. Den som vill läsa mera om detta, kan med fördel göra det i boken ”Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse”, Söderströms förlag. I boken medverkar bl.a. DN:s tidigare korrespondent i Jerusalem , Lotta Schüllerqvist. Boken beskriver på ett initierat sätt hur man tänker om sabbaten bland ortodoxa judar. Har själv hört om en man som en sabbat blev stoppad i västra Jerusalem och ombads att komma med upp i lägenheten för att sticka en kontakt i väggen. Tomas Sjödin refererar i boken just ett samtal om detta med vad man får och inte får. Vad är poängen med denna restriktiva hållning? Svaret han får i en intervju med en judisk man är att det i och för sig inte är nån stor sak att inte trycka på en, två, tre eller fyra knappar en sabbat, men problemet är när man just börjar kompromissa med reglerna, så tappar man snart själva intentionen. Så därför väljer man att helt avstå från bl.a. detta knapptryckande.

Vilken utgångspunkt vi än väljer, så har vi anledning att fundera mera över hur vi kan återvinna vilan och den rytm i livet som innebär att det inte bara blir arbete. Jag tror på tanken att åtminstone en dag behöver ha en annan karaktär än andra dagar – 6:1-tänket. När Bibeln berättat om hur Gud skapade allt, så handlar den berättelsen också om hur Gud på den sjunde dagen beslöt sig för att vila från skapande. Han tog ett kliv tillbaka och såg på det han gjort under sex dagar, och såg att det var gott. Så tog han ledigt! Inte för att han inte kunde göra mer, men vilan var viktig. Med vår kyrkliga bakgrund kan vi formulera det som att vi behöver vinna tillbaka helgdagstänket. Också i kyrkans värld har söndagen blivit en dag som inte självklart är en särskild dag. Också söndagen är förhandlingsbar och öppnar för egentligen vad som helst. Jag tror vi tappar bort väsentliga inslag i livet på det sättet. Jag tror på tanken att skapa rutiner i livet, dit tanken på att göra söndagen till en gudstjänstdag hör. Vi mår bra av rutiner. Vi mår bra av att möta andra i kyrkan. Vi mår bra av att få mötas en stund en dag i veckan för att låta själen hinna ifatt oss. Jag vet också att allas våra liv inte är sådana, att just söndagen är en ledig dag. Kanske just därför att vi lever i ett samhälle som bidragit till att luckra upp en gemensam rytm i veckan, så har vi anledning att mer bestämt se till att skapa en egen rytm. Så får vi se till att få med oss söndagskänslan in i en tisdag eller fredag.

Jag gillar titeln på Tomas Sjödins bok – att det händer något när vi vilar. Att vila inte självklart är detsamma som att inte göra något alls. Jag tror på vilan som ett sätt att skapa ett sammanhang för tankarna att landa. Precis som vi behöver sova därför att hjärnan behöver tid på sig att landa alla dagens intryck. Eller att lägga händerna i knät, sluta sina ögon och be, därför att det ger oss ett ögonblick att stanna upp. Egentligen borde vi tänka så, att ju mer vi har att göra, desto mer behöver vi finna tid för att ”gå åt sidan” för en stund. Det kan inte vara särskilt smart att ta med sig kaffekoppen till skrivbordet och fortsätta jobba. Jag tror på kafferasterna som en sorts inbyggd liten ”sabbat” i vår arbetsdag. Att lägga arbetet åt sidan för att, för en stund, umgås med dom man arbetar med. Då det inte är jobbprat som gäller. Ja, nog har vi anledning att fundera över hur vi ordnar det i livet för at bl.a. hitta en rytm mellan arbete och vila. Lätt sagt – svårt gjort. Kanske. Likväl en utmaning. Ett annat sätt att uttrycka det, är att säga att vi behöver öva oss på att också säga nej. Inte bara ja. Förmår vi aldrig att säga nej till en del, blir våra ja till slut inte särskilt meningsfulla.

Några citat ur boken:

”…öva sig i att säga nej, öva sig i att inte bara fylla på. För att vinna det liv man djupast sett längtar efter måste man vara beredd att förlora andra tänkbara liv”.

”Vilan är inte till för ytterligare skapande. Den är till för att återskapa oss”.

”Min tes är att en dag i veckan gör något med de andra dagarna”.

”Vilan hjälper oss att skilja allt som kan göras från vad som ska göras”.

”Rastlösheten är en kortdistansare som ör relativt lätt att besegra om man utmanar den på längre distanser”.

”Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är bonus”.

Gud är större än våra föreställningar av Gud på samma sätt som Lena Andersson är större än våra bilder av henne.

I en mening är det spännande att den debatt som drogs igång i anslutning till ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan om hur vi bl.a. beskriver Gud, går vidare. Visst är det spännande att de stora tidningarnas debattsidor också får ägnas åt det som är trons frågor.

I Dagens Nyheter för kolumnisten Lena Andersson och teologen Ann Heberlein en slags debatt om Gud. Jag tänker – ”en slags debatt” – för jag vet inte riktigt om debatten längre är meningsfull. Ann Heberlein avslutade sitt förra inlägg den 25 oktober med det som för teologin och tron är en självklarhet att ”Gud är större än våra föreställningar”. Detta får nu Lena Andersson att gå igång i ett svar den 31 oktober. Att mena att ”Gud är större än våra föreställningar” är för Lena Andersson ett helt meningslöst påstående. Bara luft. I Lena Anderssons värld kan det heller inte bli något annat då Gud är ett påhitt. Något skapat bland annat vi skapar. Punkt. Gud kan aldrig bli något annat än ett bildspråk, en myt eller en känsla. Inget mer.

I trons värld är just påståendet att ”Gud är större än våra föreställningar”  något av en grundbult. Utgångspunkten i Bibelns berättelser är att ingen sett Gud. Gud kan erfaras men inte ses i en yttre mening. När vi frågar efter vem Gud är svarar Bibeln att vi ska ta reda på vem Jesus är. Det är klart att Gud är större än våra föreställningar, på samma sätt som Lena Andersson är mer och större än mina föreställningar om vem hon är. Självklart. Vem kan veta vem Lena Andersson är och mena att man har hela svaret på den frågan? Förmodligen inte ens Lena Andersson själv? Också Lena Andersson har i sig och sin personlighet drag och uttryck som inte låter sig rationellt förklaras och  bevisas. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det är ju detta som gör oss till de spännande människor vi är. Komplexa och motsägelsefulla.

Jag vet inte riktigt vad Lena Andersson tänker sig diskutera vidare, när det inte får handla om tro. ”Kyrkan dras med ett kunskapsfientligt arv, förklätt till ödmjukhet. Det befästs varje gång prästerna inpräntar hur liten mäniskan är, ett barn inför Gud”. Det är som om Lena Andersson inte kan underordna sig något annat än det besked vi får när vi lägger något på en våg, mäter det eller lägger det under ett mikroskop. Inget annat än det man kan få Nobelpris för. Inget kan eller får vara större än våra mänskliga förmågor. Jag kan inte riktigt se det meningsfulla i att ställa det ena mot det andra. Som att ett barn inte har något värde eller något att bidra med. Som att något mänskligt går förlorat när vi relaterar det till något gudomligt. Som att perspektivet på livet och vad det är att leva blir mindre.

I en mening uppskattar jag Lena Anderssons tydlighet. Dock vet jag inte vad samtalet ska handla om härnäst.

”Med Gud in i tankelättjan”

Svenska Kyrkan har utsett en ny ärkebiskop, men diskussionen om vad som bl.a. sades i utfrågningarna inför valet går vidare. Jag har sett någon klaga på att själva valet inte fick så särskilt stor uppmärksamhet, men likväl fortgår den offentliga diskussionen om vad bl.a. den nyvalda ärkebiskopen står för. Det som hänt har bl.a. fått Eva Hamberg, präst och ledamot i SvK:s läronämnd att avgå från sitt uppdrag, avgå som präst och lämna sitt medlemskap i SvK. Jag lyssnade till Eva Hamberg i Fors församlingshem hösten 2010. Så här skrev jag då om det hon hennes analys av SvK. Jag beskriver det som att Hamberg närmast mosade SvK. Tanken om att lämna SvK måste Hamberg rimligtvis ha levt med under en längre tid.

I söndags använde Lena Andersson, författare och kolumnists i Dagens Nyheter, sitt utrymme till att gå hårt åt den, som hon tycker, dunbolsteraktiga diskussion som pågår i SvK om hur man ska tro om kyrkans bekännelse och bibelns texter. Jag förstår Lena Anderssons kritik som att många företrädare för SvK glider på vad som egentligen gäller. I diskussionen inför ärkebiskopsvalet handlade det bl.a. om, huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör? Flera var inte beredda att ge ett entydigt svar på den frågan. Diskussionen som nu pågår handlar också om hur tvärsäker vi kan vara i vår egen tro i relation till andras tro. En del formulerar det som att vi inte har anledning att sätta en människas tro i motsats till en annans. I ”vågskålen” finns självklart Jesusord som att ”jag är vägen, sanningen och livet”. Hur ska vi hantera den typen av anspråk?  Diskussionen handlar också om det rimliga i att tro på berättelser som handlar om under och exv. jungfrufödelsen. Kan det som till synes ser helt orimligt ut, med trons ögon, vara högst rimligt? Jag tror för egen del att det är möjligt. Jag tror också att Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör. Det ligger ju i själva tron på att Jesus är Guds son. Inte en profet bland andra profeter, utan just Guds son. Det är ju inte minst på den här punkten som kristendomen skiljer ut sig från såväl judendom som islam. Jag har under hösten hört flera företrädare för judendomen presenterat Jesus som vilken rabbin som helst. Att det han sagt inte är något särskilt.  Så varför tänka om Jesus som någon med speciella egenskaper. Jag tänker naturligtvis på ett annat sätt.

Lena Anderssons uttrycker sin kritik bl.a. på det här sättet: ”Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat…De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

Det är som om Lena Andersson är frustrerad över att inte ha trons företrädare i form av teologer i SvK på den plats där hon vill ha dom för att där ifrågasätta deras naiva tro på orimligheter. Det är ungefär samma utgångspunkt som Humanisternas företrädare Christer Sturmark har. Samma frustration över att trons företrädare inte håller sig i det hörn där allt är svart eller vitt och där han kan angripa teologin för att vara fundamentalistisk och närmast intellektuellt ohederlig. Jag vet inte riktigt vad som är meningsfullt med en debatt som denna? Visst är det klatschigt med formuleringar som  ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror”, men hur sant är det? Att säga att de som Lena Andersson går tillrätta med inte tror är naturligtvis inte sant.

Bibelns texter och trons anspråk har i alla tider diskuterats. Så kommer det också att vara. Det finns något sunt med att det får vara så – och också måste vara det. När Lena Andersson bl.a. efterlyser ”en klar tanke” så vet jag inte om hon någonsin kommer att bli tillfreds med vad vi än med trons ord försöker säga om livet och tillvaron. När Lena Andersson menar att ett uttryck som att ”Gud alltid är större” är ett uttryck för tankelättja är det som om att vi i grunden inte alls förstår varandra. Själva tron på Gud är just en tro på att Gud är större än våra bilder och våra försök att förstå vad som är rimligt och sant. Om inte Gud är större än det vi kan förstå och bevisa, vem är då Gud och vad blir det då av tron?

Åtta framgångsrika år för Världens Barn! Betyder det något för Eskilstuna?

Så har vi gjort det igen! När vi räknat samman det vi samlat in till världens barn är det mycket pengar. I Eskilstuna har vi 2013 samlat in ca 1 460 000 kronor.  Jag vet inte ens om någon kommun i landet har samlat in så mycket? Mycket blev det! För åttonde året i rad är vi i världens barn-sammanhang den mest generösa storstadskommunen. Utan konkurrens! På dessa åtta år har vi samlat in totalt ca 10 500 000 kronor. När jag skriver det ser jag ju att det är en helt obegriplig massa pengar – 10 500 000 kronor. Diplomet vi kommer att få är en andrahandssak jämfört med  att vi kunnat bidra med mycket pengar för att göra skillnad för många av världens barn. Inte bara för ett år utan åtta år i rad. Säg inte annat än att vi är uthålliga.

Vid flera tillfällen har jag haft anledning att sätta ner foten när debatten har handlat om att vi borde satsa våra pengar på de som behöver dom i vår närhet. Jag har ingen lust att bara tiga när frågan kommer på tal. Att stå upp för världens barn är inte att bara ge av sina pengar utan att också i debatten stå upp för det självklara i att inte spela ut ett barn mot ett annat. Min utgångspunkt är att vi har råd. Om det är något land som har de ekonomiska resurserna för att bidra till lat skapa ett gott och meningsfullt liv för alla, så borde det vara Sverige. Det är samma diskussion som förs om det orimliga i att regeringen plockar pengar från u-landsbiståndet till att avlöna såväl en minister som att bekosta invandringen till Sverige. Som att vi inte har råd att fullt ut bidra till människor som lever i stort armod i andra länder och samtidigt klara det som är behoven i vårt eget land. Ytterst är detta en fråga om hur vi vill prioritera våra resurser – för viss har vi råd. Spela inte ut en unge mot en annan unge!

Har under kampanjveckorna flera gånger citerat författaren Henning Mankell som just påtalat detta självklara att hur det blir för våra barn här hör samman hur vi kan bidra till att ordna det för barn i andra delar av världen.  Så läser jag i en krönika från förra året där Mankell talar om vad godhet är. Han skriver bl.a. följande:

”Att utöva godhet är för de allra flesta människor en självklarhet. Hör man nån ropa på hjälp försöker man ingripa. Ser man ett barn springa ut i gatan framför en bil försöker man nog kasta sig fram för att få bort barnet, även om man själv drabbas, kanske till och med dör. Den vardagliga godheten är sällan helgonlik. Vi utövar den bara som en del av ett normalt beteende. Vi hjälper någon upp som har ramlat eller svimmat, stannar till om nån sitter på en bänk och gråter.

Men allt oftare ser vi idag, också i vårt land, hur folk skyndar förbi människor som är i akut behov av hjälp, för att inte bli ”inblandade”. Vi lämnar den vardagliga godheten åt andra att ta hand om. Det är oroande. Ty om det vi kan kalla den vardagliga empatin försvinner, är jag rädd att den godhet som definieras som allmän, anständig hjälpsamhet, tynar bort. Då kommer ett hårt och kallt skal att läggas över tillvaron”.

Så citerar Mankell en kvinna han mött som sagt:

”Jag är en människa. Att vara människa innebär att man försöker hjälpa alla som befinner sig i ett förtvivlat läge. Att vara människa är att inte alltid tänka på sig själv”.

Jag tänker att det vi på många sätt bidragit till med årets insamling till världens barn är att ge människor en möjlighet att se en annans behov. Att vi med det vi gjort stått upp för godheten som en konstruktiv kraft. Att vi med hjälp av godheten bjudit motstånd mot det som bara vidgar klyftorna mellan exempelvis rika och fattiga.

Jag tänker att Världens Barn-kampanjen också kan få bidra till att synliggöra en godhet som kan få betyda något för vårt nära sammanhang under hela året. Att det vi gjort för världens barn kan få betydelse för vår Eskilstuna. Att vi lärt oss något om kraften i att vi är många som går samman kring ett och samma mål. Att Världens Barn-kampanjen skulle kunna bli som en ”fjäder i hatten” för vår kommun. Så har vi många anledning att tänka. Min fråga är hur det kan få komma till utryck när också kommunens företrädare talar om Eskilstuna? Är det så att bara för att vi varit framgångsrika i åtta år, och detta blivit som en vana, så är det mindre intressant att uppmärksamma? Andra ser på Eskilstuna och våra framgångar i Världens Barn-kampanjen och förundras. Hur är det vår egen förundran? Förlåt att jag låter gnällig, men vi har sagt det så många gånger förut utan att det händer så mycket. Vad mer ska till?