I förra veckans nummer av Kyrkans tidning kommenterar biskop emeritus Lennart Koskinen den film som Svt visade häromveckan om Inger Svensson, den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Jag såg filmen och blev berörd av detta livsöde. En medarbetare i kyrkan som blev så ”grisigt” behandlad att hon tog sitt liv. Inte blev detta lättare att bära med de personliga problem som Inger Svensson uppenbarligen också hade. Det som gör det hela än mer allvarsamt är när Lennart Koskinen menar att den kultur som filmen visar av mobbing och ren utstötning fortfarande lever i kyrkan.
Lennart Koskinen skriver om hur det kan låta på sociala medier när en präst kommenterar en annan präst: ”Samme präst som i filmen kommenterar Ingers öde har i dagarna fällts av domkapitlet i Växjö för sina blogginlägg. Det är nu främst vår ärkebiskop electa Antje Jackelén som har väckt hans missnöje. Hon är inte bara kvinna, illa nog, utan också född i Tyskland. Att hon självklart måste vara nazianstruken mer än antyds i grova ordalag. Även hans eget domkapitel beskrivs med ord som Fuhrerhauptquartier och Herrefolksfasoner. Också den kvinnliga Härnösandsbiskopen med rötter i Finland beskrivs som ”en finne i röven.”
Så skriver Koskinen vidare: ”Jag har under många år arbetat med både kyrkliga, offentliga och kommersiella arbetsplatser. Det finns naturligtvis skräckexempel inom alla kategorierna, men generellt är nog just Kyrkan en av de svåraste. Förutom kombinationen ensamhet, höga krav och bristande resurser särskilt i glesbygden, florerar en kultur av utstötning av den som av någon anledning inte anses passa in. De många utköpen av både kyrkoherdar och annan personal är bara en påminnelse om detta.”
Jag fäster mig vid det Koskinen avslutar med, nämligen reflektionen att ”det ofta fromma, för att inte säga fromliga språkbruket i kyrkan kan inte dölja elakheterna som den utsatte drabbas av”. Om Lennart Koskinen har rätt är kyrkan den plats i samhället där elakheten har sitt starkaste fäste. Är det så att det fromma sammanhanget gör att vi har så svårt att hantera konflikter och olikheter? Är det så att vi lever med en föreställning av vad det är att vara en kristen och vad det är att vara kyrka som gör att vi inte kan hantera ens mindre vardagliga konflikter?
UPPRIKTIGT SAGT 