2013 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 8,700 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 3 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Packat och klart! Mot World Scout Jamboree i Kristianstad!

Nu är inte World Scout Jamboree långt borta! Nu har vi packat och hoppas att vi får med oss det vi behöver. Det är svårt att riktigt veta vad som väntar oss. Våra förberedelser handlar om den del i Jamboreen som vi är engagerade i – Camp in Camp. Projektet är Jamboreens profilprojekt och går ut på att så många som möjligt av Jamboreens internationella deltagare under ett dygn ska få en möjlighet att resa ut till något av de 90-tal mindre läger som arrangeras i Skåne och södra Småland. Under tre-fyra dagar kommer ett stort antal bussar att köra ut scouter till dessa mindre läger. På söndag kväll har vi en första samling med vårt ”departement”. På måndag är det jobb som väntar. Mycket som återstår av detaljer att reda ut. Jag är engagerad i en mindre kris- och resursgrupp kopplad till Camp in Camp.

Återigen – det är svårt att förstå hur stort detta kommer att bli. Allt är verkligen XXXXXXL. För den som vill veta mer, gå in på Jamboreens offriciella webb-sida. Där finns mycket att se. Där finns bl.a. tre webbkameror som visar vad som händer. Där kan man se – dag från dag – hur lägerområdet kommer att befolkas. På webbsidan kan man läsa den bok som ledare och scouter får när man checkar in på Jamboreen. Där finns den kokbok som patrullerna får. Där finns också katalogen som visar vad som finns att köpa av Jamboree-produkter.

Jag har som ambition att återkomma med dagbokslika blogginlägg. Förhoppningsvis en del bilder. Det är ju inte möjligt att som enskild person överblicka hela Jamboreen, men jag återkommer med mer om det jag ser och hör. Ska blir en höjdare att se hur det blir när Jamboreens alla 39 000 deltagare och kanske 10 000 till möts en kväll till en av Jamboreens tre event då alla är samlade. Så häftigt det ska bli!

I går hade tidningen Folket en intervjuv med tre av de SMU-scouter som förbereder sig för Jamboreen.

Så – mot Kristianstad och World Scout Jamboree! Jag återkommer! Mycket mer att berätta om!

 

2010 in review

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.

Crunchy numbers

A Boeing 747-400 passenger jet can hold 416 passengers. This blog was viewed about 6,500 times in 2010. That’s about 16 full 747s.

In 2010, there were 77 new posts, growing the total archive of this blog to 186 posts. There were 215 pictures uploaded, taking up a total of 121mb. That’s about 4 pictures per week.

The busiest day of the year was May 16th with 260 views. The most popular post that day was En kyrkokonferens för kyrkohistorien – eller…?.

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were dagen.se, eskilskyrkan.se, dn.se, facebook.com, and svd.se.

Some visitors came searching, mostly for ann edner, claes-göran ydrefors, uppriktigt sagt, olle persson, and ulf ekman.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

En kyrkokonferens för kyrkohistorien – eller…? May 2010
6 comments

2

Claes-Göran Ydrefors June 2009
3 comments

3

Vad är det som händer? May 2010
2 comments

4

Myten om Humanisterna och det moderna samhället March 2010
3 comments

5

Gud bevare Sveriges skolelever för kristendomen! February 2010
5 comments

Vem är det som är ”tondöv” i debatten om ateismen?

I lördagens DN skriver Lena Andersson om ”den fluffiga antiateismen”. I DN verkar Lena Andersson ha hittat en plattform för att driva sitt atestiska spår. I tidigare artiklar har Lena Andersson klagat över att det är så svårt att vara ateist. Det är som om ingen förstår henne. Som om alla är emot henne. Ungefär detsamma tycks gälla Humanisterna. Som om det enda man är säker på är det man är emot. Jag har länge funmderat över hur länge det kommer att hålla att skapa en profil utifrån vad man är emot.

Intressant att läsa hur förskolläraren Malin Jonason lämnar Humanisterna efter 14 års medlemskap. Malin Jonason menar att intolerans numera präglar Humanisterna. I stället för respekt för oliktänkande har Humanisterna en närmast religiös övertygelse om att de ensamma äger sanningen.

Lena Andersson argumenterar i DN för ateismens tämligen begränsade hållning att det enda som egentligen äger någon mening, det är det vi kan lägga under luppen på ett mikroskop. Eller det som för övrigt håller för ateismens ”kunskapsteoretiska ställningstagande”. Förstår jag Lena Andersson rätt så är det inte mycket av det som tro och religion står för som håller måttet. Låter det sig inte beskrivas i likhet med en kemisk eller matematiskt formel så är det närmast att betrakta som hjärnspöken. Uppfinningar till för den svage och hjälplöse. Nog är det något av ett elitistiskt tänk i detta. Jag har svårt att förstå denna tilltro till det vetenskapsteoretiska som vore sista ordet sagt. Som om allt som är värt att tänka är tänkt. När Lena Andersson anklagar de som har synpunkter på denna atesitiska hållning att vara ”omusikaliska och tondöva” för det ateismen står för, så undrar jag vem det är som är tondöv. Hör Lena Andersson ens på sitt ena öra?

Jag funderar just på Lena Anderssons anklagelse om tondövhet när jag i eftermiddag hört en tonsättning av en del av Dag Hammarskölds dikter i samlingen ”Vägmärken”. Jag tänker att i Lena Andersson värld är Dag Hammarsköld att betrakta som tondöv. Dag Hammarsköld har inte förstått att allt vad han skrev är att betrakta som nonsens.

Jag dras med i Dag Hammarskölds sökande efter ett språk för detta närmst outsägliga som har med tro att göra. Vad är Dag Hammarskölds texter annat än ett uttryck för den roll som existensiella frågor spelar för människor. Så har det ju varit i alla tider. Ett sökande efter mening – just därför att det vetenskapliga sättet att betrakta tillvaron inte räcker så särskilt långt.

Dag Hammarskölds texter öppnar upp mot en större verklighet. I en av sina texter formulerar Hammarsköld det så: ”Om jag kan vara, är Gud”. Så genialiskt. Varför är det så svårt att tänka sig att Gud finns utifrån att jag själv finns. Jag tänker att ateismen gör mig som människa till egentligen bara en biologisk varelse. Men livet är mer! Det är bl.a. detta ”mer” som Dag Hammarsköld formulerar i dessa ord:

”Du tar pennan och linjerna dansar. Du tar flöjten och tonerna skimrar. Du tar penseln och färgerna sjunger. Så blir allt meningsfullt och skönt i det rum bortom tid som är du. Hur kan jag då hålla något tillbaka från dig?”

Jag tänker att vad är det annat än övermod när Lena Andersson menar att tron på Gud blir ”mosad” när den konfronteras med den analytiska filosofin. Som om Gud kan resoneras bort? Eller tänkas bort via filosofiska system? Bara vi tänker tillräckligt analytiskt så kommer vi att inse att Gud tillhör det som är att betrakta som överflöd i livet. Tror Lena Andersson själv på detta…?

Dagen efter med lätt huvudvärk

Ja nog är det något av en dagenefterkänsla – dagen efter valet till kommun, landsting och riksdag. Vi är många som frågar oss vad det var som hände? Kanske är det mer avgörande vad som kommer att ske framöver? Hur kommer alliansens minoritetsregering att hantera sin minoritetssituation? Hur blir det med Sverigedemokraternas ytterst kaxiga kommentarer om att man kommer att sälja sig dyrt.  Är det förresten någon som kommer att vilja lägga ett bud på det detta främlingsfientliga parti erbjuder. Det är uppenbart att sverigedemokraterna har för avsikt att förändra livet i riksdagen. Vad händer om dom inte får som dom vill? Vi kommer förmodligen att få höra ett och annat från riksdagens talarstol som får många av oss att sätta i halsen. Jimmy Åkesson gjorde verkligen allt i allehanda intervjuver för att framställa sig som en som tar ansvar.

I Eskilstuna bli Sverigedemokraterna det tredje största partiet med åtta mandat i kommunfullmäktige. Har folk verkligen röstat på Sverigedemokraterna därför att man vill se deras politik genomförd eller är det så att rösterna mer ska ses som ett misstroende för etablerade politiker i allmännhet och den förda politiken i synnerhet? Nog är det en utmaning för den rödgröna majoriteten i Eskilstuna att leverera. Mycket behöver bli gjort – inte främst för att blidka den opinion som Sverigedemokraterna står för – utan för att förändringar verkligen behöver till. Det gäller inte minst skolan. Det gäller situationen för barn och ungdomar i Eskilstuna. Vi har verkligen inte tid att vänta särskilt länge på att se att saker och ting blir annorlunda. Vi är många som av olika skäl är ytterst otåliga.

Låt mig avslöja att jag röstade blankt i landstingsvalet. Vad jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin röstat blankt i något val. Jag vill att min blanka röstsedel ska uppfattas som en protest mot det lättsinne som präglat de landstingspolitiker som under de gågna åren suttit i landstinget. Det är närmast uppseendeväckande att politiker – typ Jörgen Danielsson – har tillåtits hålla på. Som om han trott att det skulle gå att göra landstinget till ett eget litet kungadöme. Hur omdömeslös får en politker bli? Blir fundersam när jag hör hur socialdemokraterna i Eskilstuna tänker förära Jörgen Danilsson en ny position. Som om detta skulle vara tacken för hans ”insatser” i landstinget. Det är just den här typen av företeelser som gör att många tröttnar på det politiska livet. När för många håller varandra om ryggen.

Nu är det dagen efter! Hur ska det nu bli? Hör i medias rapporteringar idag om hur diskussionerna redan är igång. Hur Miljöpartister öppnar upp mot alliansen. Hmmm! Hur socialdemokrater redan sitter för att analysera det som hänt.

I morgon lämnar jag landet! Inte för evigt, men för en vecka. Vi reser en grupp esklstunabor till Israel och Palestina. Tidningen Folket skriver om det idag. Hajade till när jag slog upp dagens Folket och såg den stora bilden. Det framstår ju som något närmast märkvärdigt att vi ska iväg. Spännande ska det i alla fall bli. Vi kommer att befinna oss i Betlehem och Jerusalem dagen då moratoriet för bosättarbyggandet går ut. Vad kommer då att hända? Hur högt är premiärministern Natanyahu beredd att spela? Är han beredd att sätta hela den USA-initierade fredsprocesen på spel? Ska bli spännande att på plats se och höra vad som sker. Vi kommer att möta många människor som ska få berätta om det som händer och sker och hur det är att leva i konfliktens skugga. Vi har massor av frågor att ställa? Mycket vi vill veta. Vi får se hur mycket klokare vi blir. Ett och annat kommer vi ha att berätta. Utgår från att vi har ett och annat att läsa in oss på då vi kommer tillbaka till Sverige – en dryg vecka in på denna politiska baksmälla.

Med Selma till Jerusalem!

Nu är jag tillbaka i gamla tider för att få lite perspektiv på det som händer nu. Jag har just börjat läsa Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”.  Kanske borde jag skämmas – åtminstone lite – för att jag inte läst den här klassikern tidigare. Nu är jag i alla fall igång!

Selma Lagerlöf ger sig i kast med två berättelser. Dels är det berättelsen om hur några bönder i juli 1896 sålde allt de ägde och emigrerade till Jerusalem för att vandra i Kristi efterföljelse och invänta hans återkomst. Berättelsen är berättelsen om en sekts uppgång och dramatiska fall. Det som hände då sker i vår tid. Människor som menar sig veta bättre än alla andra. Männiksor som menar sig vara Guds ställförerträdare på jorden och som vet att samla männiksor omkring sig.

Så är ”Jerusalem” också en berättelse om mötet med Jerusalem i allmänhet och dessa utvandrade Nåsbor i synnerhet. När jag var i Jerusalem för en dryg vecka sedan idkade vi högläsning ur boken. Det Selma Lagerlöf  berättar skulle bitvis kunna vara en berättelse om dagens Jerusalem. Alldeles granne med BILDA:s studiecenter vid Jaffaporten i östra Jerusalem – Swedish Christian Study Center – ligger det hotell där Selma Lagerlöf bodde under sin vistelse i Jerusalem. På the American Colony – det som en gång var platsen där nåsborna och andra höll till och som nu är ett av de flottare hotellen i östra Jerusalem – där finns ett galleri med foton från den här något extrema kristliga kolonin. En fantastisk känsla att röra sig i den här miljön och ha så tydliga gamla kopplingar till svensk historia.

Jag har inte kommit så särskilt långt i boken. Men bara de nästan 60 sidor jag läst bjuder på dramatik i det som är livets stora livsfrågor. Jag återkommer med rapporter från min läsarresa tillsammans med Selma Lagerlöf. Här finns mycket att berätta. Köp gärna boken – 46 kr – och läs den tillsammans med mig!

Så läser jag i dagspressen om hur USA:s sändebud i Israel och Palestina fått båda parter med på informella samtal. Något vingligt verkar det, men låt oss hoppas att något gott kommer ut av detta.

Något kallsvettig blev jag när jag samtidigt hörde om hur Israel valde att bomba några av tunnlarna mellan Gaza och Egypten. Varför bomber just nu när det är fredssamtal på gång? I vårt samtal i Jerusalem häromveckan berättade en av deltagarna i samtalet hur det var så nära – så oerhört nära – att Turkiet häromåret lyckades med att etablera officiella samtal mellan Israel och Syrien. Det var verkligen så nära en överenskommelse som i grunden hade förändrat förutsättningarna i regionen. Så väljer Israel att anfalla Gaza-remsan och allt det man baxat fram i samtalen med Syrien ”gick upp i rök”. Israel valde konflikt och krig när man var så oerhört nära en överenskommelse med en av sina svurna fiender. Detta är bakgrunden till att Turkiets premiärminister under ett tidigare ekonomiskt toppmöte i Davoz i vrede länmnade det podie där han satt med Israels president. Det är som om Israel är oförmöget att sluta överenskommelser med sina grannar. Som att man är oförmögen att tro att fred ska kunna lösa något. Som att fred bara är på låtsas, medan krig är på riktigt. Nå´n typ av omvändelse behöver ske av israeliska politiker. Handlar detta om – som i så många andra sammanhang -att vänta in att de generationer som så här långt dominerat israelisk politik dör undan? Att nya generationer som har en mer fri relation till landets historia får komma till.

Apropå detta med att gamla profiler och politiker går ur tiden, så hörde jag om att den förre premiärministern Sharon fortfarande hålls vid liv. Staten lägger ner enorma summor på att hålla ”gubben” vid liv. Skälet verkar vara en juridisk tvist av något slag. Skulle Sharon dö hamnar hans son i nå´n typ av knipa. Detta är inte annat än osmakligt – att en döende människa hålls vid liv som en bricka i ett politiskt och juridiskt spel.

Apropå detta – för att hoppa vidare till en annan ”sten” – så kan jag inte annat än tycka det är rimligt att Socialstyrelsen nu beslutat att göra det möjligt för en person att få hjälp att dö. Den 32-åriga kvinna som i mer än 25 år legat förlamad och enbart hållits vid liv med hjälp av en respirator och som vädjat till Socialstyrelsen om att få hjälp att stänga av sin respirator har nu fått den rätten. Strax efter Socialstyrelsens besked stängdes också respiratorn av och kvinnan fick dö. Jag tycker detta var ett barmhärtigt besked. Socialstyrelsen konsterar att att en patient har grundlagsskyddad rätt att tacka nej till medicinska insatser. Jag kan inte se det annat än att detta är rimligt.  Bra att Socialstyrelsen nu skapar klarhet i vad det är som gäller.

Visionärt eller bara dumt tänkt?

Efter att bra länge funderat över vad det blev av det gemensamma som uppstod då Svenska Missionskyrkans Ungdom (SMU), Svenska Baptistsamfundets Ungdomsförbund (SBUF) och Metodistkyrkans Ungdom (MKU) gick samman i equmenia – jag tycker inte så särskilt mycket kommit ut ur detta – så publicerar nu equmenias generalsekreterare Patric Forsling en debattartikel i tidningen Dagen om det som är på gång att av tre frikyrkosamfund skapa en ny kyrka.

Forslings tes och tydliga förhoppning det är att bli kvitt det han förknippar med ”allt som varit typiskt missionskyrkligt eller baptistiskt eller typiskt någonting alls”. Låt oss glömma allt detta! Det han vill är att vi ska fråga oss vad som är typiskt kristet? Är detta visionärt eller helt enkelt bra dumt tänkt?

Forsling drömmer om ett blankt papper. Han drömmer om ett läge där vi ska tänka om det vi nu gör som i princip utan värde och inget att låta sig inspireras av i de fortsatta samtalen om en ny kyrka. Som om vi inget förstått eller inte ens haft intresse av att läsa bibelns texter om vad det är att vara kyrka anno 2010. Som om vi vore såväl blinda som döva för det som är vår tids stora utmaningar. Som om vi inte släppt en endaste tonåring i närheten av ett församlingsmöte eller årsmöte för att låta oss utmanas av hur vår tids unga tänker om vad vi gör och vad vi ska göra. Som om alla äldre – per definition – skulle vara så erbarmligt konservativa och inget att hoppas på. 

Forsling har problem med sin nattsömn – det är alldeles uppenbart. Han drömmer ”mardrömmar om Guds församling”. Gudstjänst är något denne equmenias generalsekreterare går till ”i mån av lust och ork”. Kanske när han känner för det? Hmmm!

Är det Forsling skriver visonärt eller helt enkelt bra dumt tänkt? Jag tänker att det är närmast dumt tänkt. Jag hoppas också på något nytt när den nya kyrkan ska till. Varför ska vi annars dra igång den här processen om vi inte hoppades på att få vara med om att skapa en kyrka som tar sin utgångspunkt i vår tid, precis som de som varit våra fäder tog avstamp i det som var deras tid och sin tids frågor som avkrävde dom ett svar. Jag tänker dock att mycket av det som vi kommer att återfinna i den nya kyrkan det kommer vi att känna igen från det som nu är. Just därför att vi redan tänkt som vi fortsatt kommer att behöva tänka – just hur vi är en kyrka som svarar upp mot det som är sin tids stora utmaningar. Visst ligger jag ibland vaken på nätterna och funderar över hur vi ordnar det med vårt församlingsarbete och hur vi skapar möten med människor där Jesus Kristus blir känd och trodd. Dock drömmer jag inte mardrömmar. Jag går heller inte till ”jobbet” utan vare sig lust eller ork. Jag tycker det är spännande att få leva med i det som är församligens och kyrkans vardagsliv där ambitioner och mål ska bli till konkreta möten med människor. Vi är inte särskilt upptagna av att hålla liv i gamla synsätt. Vi lägger alla våra resurser på att vara så trovärdiga vi bara kan i det som är vårt nu.

Vad har equmenias genealsekreterare Patric Forsling för bild av det som händer ute i församlings-sverige när han drömmer mardrömmar om detta? Är vi så misslyckade att han närmast skäms för oss? Så helt ute och ”cyklar”? Som om vi vore döva och blinda för vad som händer i vår omvärld?

Till slut kan jag ändå inte annat än tycka att Forsling blandar samman korten. Den process vi är inne i gäller primärt våra centrala samfundsstrukturer. Ingen av alla de arbetsgrupper som nu arbetar har som sin uppgift att föreslå några  förändringar för vårt lokala församlingsarbete. Detta är måhända ett problem i processen. I värsta fall händer inte så särskilt mycket ute i bygderna, därför att många inte kommer att bry sig.  Detta var väl vad som hände när de tre ungdomsförbunden blev equmenia. Hur mycket har detta kommit att påverka och stimulera vårt lokala barn- och ungdomsarbete?  Jag hoppas att vi t.o.m ska ha något att lära av detta när en ny kyrka ska sjösättas om bara ett par år. Så eländigt är det ändå inte utan att vi kan lära oss något av det!

Claes-Görans jeans…

Tro det eller ej – tro det faktiskt! Nu har jag hamnat i jeansbranschen. Kolla här – http://www.claesgoran.com/. Mycket ska man vara med om i livet! När jag gick i fyran – jag tror det var då – kände jag mig närmast trakasserad av Lill-Babs som sjöng sin sång om Claes-Göran. Har se´n dess ett traumatiskt förhållande till fru Svensson. Nu har jag lättare att stå ut med att ha egna jeans. Problemet är att mina jeans tydligen är så dyra att jag inte har råd att skaffa mig ett par…Så kan det vara! Får väl hålla tillgodo med nå´n annans byxor!