Du har fel Sören Kirkegaard!

Säkert alldeles för kaxigt av en liten missionskyrklig pastor att såga en betydande filosof och tänkare. Vad begriper jag som en rad tänkare efter Kirkegaard inte skulle ha begripit?

Jag håller med Kirkegaard – hur skriver man ett danskt ö på datorn? – när han i en av sina böcker skriver ”Varje människa…äger ett naturligt behov att skaffa sig en livsåskådning, en föreställning om livets mål och mening”.  Utan en livsåskådning är vi s.a.s. ”lost” i tillvaron. Men det är se´n jag tycker Kirkegaard styr fel.

Mina reaktioner bygger på det jag läst i en liten bok om Kirkegaards tänk – ”Konsten att leva innerligt” av Ted Harris och Ann Lagerström.

Det jag vänder mig emot är det Kirkegaard hävdar att livets mening är helt individuell. Ingen annan än du själv är kapabel att avgöra vad som är meningen i livet för dig. För mig låter det för mycket av New Age – en typ av rörelse som naturligtvis inte fanns på K:s tid.

Kirkegaard säger att ”Det är ditt liv och din mening och därför är det bara du som har svaret.” ”Jag kan själv bestämma vad som är rätt och vad som är fel. Sanningen om mitt liv går inte att hitta någon annan stans än i mitt inre.” 

I boken sammanfattas det Kirkegaard menar som att ”om vi bara stannar lite och lyfter oss över vår egen sinnlighet så har vi själva alla svar”. ”Vad som är rätt existerar bara i relation till dig själv”.

Denna tro på att vi själva – oberoende av andra och annat – förmår skapa en mening i livet, tror jag är bluff. Varför göra det så svårt för sig? Vad är det för fel att ta intryck av andra och vad andra tänkt? Vad är det som säger att det jag tänker som  sanning för mig är sanning? Är det inte rimligt att tänka att mitt sätt att tänka om sanning mår väl av att brytas mot andras förståelse av vad som är sanning, före det att jag säger att det är detta jag tror?

Jag tänker att detta individualistiska sätt att tänka om meningen i livet leder oss käpprätt åt skogen. Vem orkar leva med en sådan utgångspunkt att ingen annan än jag själv kan säga något om meningen i mitt liv? Den kristna trons utgångspunkt är att vi som människor hör samman med andra – också när det kommer till frågan om meningen i livet. Ibland glimmar en så´n tanke till hos Kirkegaard, men det är som om den drunknar i allt detta idividualistiska tänk. Det är till syvende och sist ändå jag som ska fixa det.

När Kirkegaard lite fritt menar att vi är verkligen helt ensamma i våra val och säger att ingen kan hjälpa oss, så känner jag att den tunna is på vilken vi bildligen tar oss fram i livet, helt brister. Vi sjunker som en sten och där finns ingen som kan hjälpa oss. Återigen – varför göra det så svårt i livet? Det är därför jag menar att Kirkegaard har fel! Så många av oss har erfarenheter av att det är i mötet med andra som vår förståelse av mening i livet vuxit fram. Andra har hjälpt oss. En del av oss säger rent av att tron på Gud har hjälpt oss. Detta skulle naturligtvis inte Kirkegaard hålla med om.

Det finns naturligtvis en massa goda tankar i det Kirkegaard skriver. Det vore galet att skåpa iväg allt han tänkt och skrivit.  Han tänker bl.a. följande att ”vi människor behöver något att tro på, av någon anledning är vi skapade på det sättet. Om vi inte kan se någon mening med livet riskerar vi att förlora oss i den stora hopplösheten” – citerat ur boken.

Det är så jag också tänker. Vi behöver något att tro på. Vi behöver det som är utanför vårt eget jag. Vi behöver varandra – också när det kommer till meningsfrågan. Så på den punkten har du fel Sören Kirkegaard – även om jag fortfarande inte klurat ut hur man skriver ett danskt ö på datorn.