I dagens söndagsbilaga tar DN på sig uppgifen att utse vår tids nya profeter. Humanisternas Christer Sturmark är en av dom som DN menar ha profetegenskaper. Detta är väl närmast ett skott i foten.
Sturmark går på i väl känd stil – som att upprepar han bara sina argument tillräckligt många gånger så upphöjs de till sanning. Det är så obildat och ytligt att man tar sig för pannan. Det jag funderar över är i vilka miljöer Sturmark rört sig för att få en så´n här samling insnöade uppfattningar om tro och religion. Hans resonemang om tro och vetenskap känns som ett eko från gångna tider. Vetenskapsmän som hävdar att skapelsen är för fantastisk för att tro att detta kommit till närmast slumpartat avfärdar Sturmark som lättjefullt. Han har en tro på vetenskapen som vetenskapen själv inte når upp till.
I Sturmarks värld har religionen sin enda funktion av att ge svar på det som vi för övrigt inte har svar på. Som att förklara och förstå skulle vara samma sak. Du gör det för enkelt för dig Christer Sturmark för att ditt sätt att vara profet ska vara så särskilt trovärdigt. Tillvaron är inte så enkel och endimensionell som du ger uttryck för. Livert är större. Livet är mer än det som låter sig förklaras eller det vetenskapen kan få oss att förstå. Så fattig tillvaron och livet skulle vara om det enda som räknas är det som går att förklara. Så typiskt att det är en vit, framgångsrik, västerländsk man som menar sig ha sanningen. Den som tar sig lite tid att lyssna till andra, såväl tillbaka i hiostorien som i nutuid, den hör nå´nting annat om vad tro betytt och fortsatt betyder för människor. Människor som dessutom haft ett avgörande inflytande över sin tid och det samhälle man bidragit till att utveckla.
Humanisterna driver – som en av sina teser – att religion och samhälle ska hållas isär. Sturmark är generös när han säger att han inte vill ta ifrån männisor deras tro – men kräver att tron förblir i det privata. Hur tänker denne humanisternas tänkare? Hur tänker han att vi fungerar? Som att tro och övertygelse går att hålla isär från frågorna om hur vi ordnar det i samhället. Är det inte i själva verket så att det är just människor som drivits av en gudstro som haft det största och mest avgörande inflytandet över politik och samhälle. Jag tänker på människor som Martin Luther King, Nelson Mandela och många fler. Jag tänker på det erkännande den gamle statsministern Erlander gav svensk frikyrklighet för vad den betytt för demokratin i Sverige. När människor tog initiativ till att själva läsa sin biblel och själva ordna med sina gudstjänsterr, så låg det inte långt borta att också ta ansvar för hur bygden skulle ordnas med skola, vägar och vården av de gamla. Demokratin lyftes fram av troende människor – inte så sällan i konfrontation mot den överhet som höll på sina privilegier och värnade sitt kapital. Sturmark är dåligt påläst när han hivar allt överbord som har med tro och religion att göra och menar att det klarar sig samhället utan. Om det nu är fundamentalistiska rörelser lite här och där i världen han menar, så säg då det.
Sturmark tänker sig att det räcker med att tro på människan. Man får väl närmast vara både döv och blind för det som händer i världen för att tro att människan i sig är en så särskilt solid grund att bygga samhället på. Som att allt det viktiga och det vi behöver för att leva skulle rymmas i det mänskliga. Som att det Christer Sturmark säger skulle vara nog för att hoppas och bidra till det som är menmingsfullt i tillvaron? Naturligtvis inte! Inte är Christer Sturmark någon profet. Det vill mer till för att bli en profet. Mycket mer!
UPPRIKTIGT SAGT 